En seger… eller i alla fall nånting avklarat

Ett inlägg om dagens utflykt.

Idag är det min första arbetslösa dag. Alltså måste jag till Arbetsförnedringen för att skriva in mig. Jag mådde jättedåligt innan, hade svår ångest och med nattsömnen blev det inte mycket bevänt. Men nu är det gjort, vilket för min personliga del är en seger, för andra kanske bara nåt som ska klaras av.

Att ta bussen in till stan var inte att tänka på. Det fungerar inte när ångesten är svår, så det fick bli bil. Stället jag skulle till har flyttat för nåt år sen, men det ligger fortfarande hyfsat centralt. Jag hade svårt att hitta och det berodde nog på att jag mådde så dåligt och var orolig, men också på usel skyltning. Det gick emellertid att hitta både parkering och stället till slut.

Mitt första intryck när jag kom in var att det var väldigt rörigt. Det satt folk på stolar och väntade och det stod några och väntade. En kvinna pratade högljutt om privata saker i sin mobiltelefon hela tiden jag väntade. Det var väldigt otydligt vart man skulle ta vägen, men till sist gissade jag rätt. Jag fick legitimera mig och som tur var fanns mina uppgifter kvar sen förra svängen. Detta innebar att jag slapp sätta mig och mata in saker och ting för sjuhundrafyrtiofjärde gången. I stället fick jag en nummerlapp.

Gul nummer 22 var jag.

Jag fattade aldrig riktigt systemet, men det fanns gula nummerlappar och det fanns rosa. Jag blev gul. (Typiskt, för gult är ju, som bekant, alltid fult.) Det blev en ganska lång väntan, trots att jag hade hängt på låset. Men jag hade Lena Nyman med mig. Tyvärr kunde jag inte koncentrera mig på boken. Den var ändå bra att gömma sig bakom.

Däremot konstaterade jag att jag kände mig som en riktig loser där jag satt och gömde mig bakom boken. Det är svårt att beskriva känslan. Den består av en blandning av att skämmas och att känna sig förnedrad. För nån dag sen var jag efterfrågad och konsulterad, idag var det ingen som frågade efter mina tjänster eller kompetenser. Det är inte så lätt att förklara och då går det inte att riktigt förstå heller. Men jag kände inga positiva känslor, kort sagt.

Sen blev det min tur och jag fick träffa Annika. Vi gick iväg till ett litet rum nånstans och så började vi gå igenom steg för steg. Jag fick papper att ta med hem och läsa, jag fick svara på frågor, komplettera, visa papper med mera med mera. Nästa vecka ska jag dit på ett obligatoriskt möte om a-kassan.

Från och med den 1 september blir det nya regler kring rapportering av till exempel vilka jobb man har sökt. Det känns bra, då är det i alla fall nån som efterfrågar det jag sammanställde förra svängen. Då när jag skulle visa det fick jag till svar att handläggaren inte visste hur man öppnade en bifogad fil eller hur man använde en USB-sticka… Det har hänt en del, tror jag, för Annika var riktigt bra. Inget tjafs. Dessutom kände hon av och förstod att jag inte mådde bra. Jag försökte vara ärlig och jag försökte förklara, men, som sagt, det går inte att förstå en annan människas känslor och upplevelser till hundra procent. Det handlar inte bara om inställning…

Det är en del som har blivit bättre sen sist, upptäckte jag, men det var fortfarande saker som kan bli bättre. Till exempel är placeringen av kommunikatör oklar. Eventuellt hör jag till kulturdelen i organisationen. Annika visste inte. Sånt där struntar jag i, ärligt talat, men jag måste få en handläggare utsedd. Jag vill gärna ha en handläggare som är bra och som inte jiddrar en massa strunt, bara.

Det gick inte heller att lägga in jobbsökningar som

skribent.

Märkligt, för det finns väl folk som skriver saker lite här och var? Det fick bli

copy writer.

Inte riktigt samma, men…

Innan jag gick fick jag kopiera de arbetsgivarintyg jag hade med mig. Därefter gjorde jag iordning mitt medhavda kuvert, signerade min a-kasseansökan och stoppade i originalhandlingarna. Glömde min tröja när jag var halvvägs till parkeringen, men jag upparbetade den sista kraften jag hade till att gå tillbaka och hämta den. På vägen hem svängde jag in till Tokerian och postade brevet till a-kassan.

Kuvertet till a-kassan.

Hela utflykten tog nästan två och en halv timme. Jag är helt slut nu av att försöka hålla mig upprätt, inte bryta ihop och att klara av det som måste göras. Men nu är det gjort och det är en riktig seger! Eller i alla fall nånting avklarat.

Och du som raljerar över mina känslor och hur jag mår kan ju fortsätta att göra det. Det hjälper mig inte, snarare tvärtom. Men du har naturligtvis rätt att tycka vad du vill även om du inte kan förstå hur jag känner.

Till alla andra som stöttar och peppar och skriver snälla saker och tror på mig – TACK!!! Ni är ovärderliga! Utan er…

Livet är kort.

Read Full Post »

Klåda och terapi, men ingen plast

Den senaste i raden krämpor är att jag har fått nån märklig allergi. Först trodde jag att det berodde på att jag hade gullat för mycket med mina porslinsblommor – jag klippte ju ner dem lite i söndags eftersom jag var tvungen att ta bort dem och deras upphängningsanordningar på gardinstängerna. Det kliade i ögonen och näsan. Men det har inte blivit bättre alls. Igår trodde jag att jag håller på att bli förkyld, men så känns det inte heller. Bara klådan och en näsa som av och till rinner. Synnerligen ofräscht… Jag lärde mig häromkvällen att man ska peta näsan för att bli av med bakterier. Fast min näsa är inte petbar just nu – den är bara kliig och rinnig.

Så här skulle jag vilja ligga, men se det går inte!

Jag skulle helst vilja stanna i sängen och klia mig, men se det går inte. Just nu håller jag på att förbereda ett pressmeddelande och det ska både skickas ut och läggas ut här och var. Det gäller att ha tungan rätt i mun…

Igår när jag kom hem efter jobbet var jag så trött och slut att jag glömde kolla postboxen. Det fick jag göra i morse. Noterade då att där låg tre räkningar. Jättekul. Nån plast har däremot inte anlänt till trapphuset. Eller också är det nåt pucko som har lagt beslag på rullen. Det skulle finnas plast en vecka innan de börjar med fönstren – hos mig börjar de på måndag – men ingen plast hittills, alltså. Det hade varit så bra att kunna plasta in möbler och prylar tillsammans med Fästmön de här dagarna. Både idag och i morgon jobbar vi i kors, det vill säga jag jobbar dag, Anna kväll. Och i kväll åker Anna ut till Himlen och sover kvar där för att kunna handla på torsdag förmiddag inför barnens ankomst på fredag. Så tyvärr får jag kanske plasta det jag kan på egen hand. Men Anna är en snäll fästmö och har lovat att vi kan flytta de sista möblerna tillsammans på lördag. Det handlar om sängar och matsalsbord, framför allt, som jag inte orkar flytta själv.

Min uppfattning är att vi samarbetar ganska bra när vi gör nånting ihop. Det kändes lite märkligt att titta på ett annat par igår kväll på SvT1, Par i terapi, som hade problem, framför allt med kommunikationen. Jag skulle aldrig sitta och prata om såna privata saker på TV! Det var många känslor och en hel del gråt när Åsa och Johanna, som paret heter, satt i terapin! Nog för att jag skriver en del väldigt personliga och privata saker här på bloggen, men se terapeuta min relation skulle jag inte göra varken här eller på TV! Även om jag irriterar mig på vuxna kvinnor som har pippilotter – barnfrisyr! – blev jag och Anna också lite inspirerade av det vi sett.Vi är ju väldigt olika som personer. Anna är lugn och sansad och blyg, medan jag är hetsig och kan vara impulsiv i det jag säger och tycker, men också blyg och osäker ibland. Det vi pratade om när vi hade gått och lagt oss stannar emellertid oss emellan och är inget jag tänker skriva om här. Det var ett bra samtal, helt enkelt, med det var bara för oss.

Idag måste jag nog tanka på vägen hem. Håret är jätteskitigt, så det blir en dusch när jag har kommit innanför dörren. Ska också ringa mamma, som jag visserligen pratade med både i lördags och i söndags, men ändå. Jag vet att hon vill veta hur jag har det och jag vet också att hon är lite risig.

Men innan dess ska jag försöka åstadkomma lite arbete. Pressmeddelandet har första prio, men också det webinar jag ska delta i på lunchen. Trist nog missade jag att köpa nånting som jag kan äta framför datorn. Jag får nog spara frukostmackan och försöka roffa åt mig en banan när frukten kommer.

Livet är kort.

Read Full Post »