Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘spela roll’

Ett inlägg om en bok.


 

Professor Frans och den siste SturenÅter är det höst och dimman sänker sig över gaslyktorna i Uppsala. Det ska firas Gustaf Adolfsdag och Frans Stenberg, professor i egyptologi, ser fram emot en gemytlig kväll tillsammans med sin assistent Henning med flera. Men i självaste Domkyrkan sker något förfärligt och professorn får mer levande kungligheter att tänka på än Gustaf II Adolf.

Mohamed Omars andra bok om professor Frans, Professor Frans och den siste Sturen, hittade vägen ner i min postbox häromdagen. Jag greppar den cirka 60 sidor långa novellen – eller kortromanen – och strax sveps jag som sist in i dimmorna. Mohamed Omar är mästerlig när det gäller att bygga upp en kuslig, fuktig stämning bland gaslyktor och facklor och något som droppar i katedralen…

Det är ett annorlunda Uppsala författaren tar med oss läsare till. Här blandas det fiktiva med verkligheten, även vad gäller persongalleriet. Särskilt nyfiken blir jag på den bittre antikvitetshandlaren Christofer – har han någon verklig förebild, tro?

Hänvisningarna till Star Wars, som jag personligen inte känner så mycket till, blir lustiga och får dessutom en konkret och beskrivande funktion, framför allt i slutkampen.

Att tidsbestämma när händelserna utspelar sig är omöjligt, men i någon sorts nutid är det ändå. Det blir extra roligt med referenser till aktuella debatter såsom genusdebatt, tankar om medborgarlön, rökförbud, välutbildade invandrare som jobbar som lokalvårdare, det segrerade Gottsunda med mera. Frenologi häcklas – med rätta, enligt min mening.

Allt detta utspelar sig kring händelsen – någon har stulit Sturarnas kläder, de som visas upp i Domkyrkans skattkammare. Men kärnan är ett försök till hämnd genom kungamord.

Detta är en helt fristående uppföljare till Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet (2014), men professor Frans och lärjungen Henning är desamma. Även denna gång är omslaget gjort av duktige Olov Redmalm. För hur det än är spelar omslaget en stor roll i vår första bedömning av en bok. När det sen gäller inlagan har den givetvis största betydelsen. Det här är en liten bok som tilltalar mig, trots att jag inte är någon riktig sci-fi-fantast.

Båda böckerna är utgivnaAgueli förlag, ett litet förlag som drivs av författaren själv och vilket han även gett ut en diktsamling. Vill du veta mer om boken eller köpa den hittar du mer information här.

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Här kan du läsa vad jag har skrivit om Mohamed Omars tidigare böcker:

Diktboken Skymning öfver Upsala (utgiven på Björkmans förlag)

Diktboken Natt öfver Upsala

Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

PardansEn guldpeng. Det var vad den lilla boken Pardans av Birgitta Holm kostade mig när jag förtjust fyndade den på Helping Hand tidigare i månaden. Eftersom det är min universitetsprofessor som har skrivit boken var jag förstås extra nyfiken. Kan en professor, numera emerita, i litteraturvetenskap skriva underhållande böcker? Igår kväll la jag ihop pärmarna och nu ska jag försöka sammanställa intrycken av den lilla boken.

Jag älskar den här boken redan från omslagets sepiatonade bild av ett par som dansar på en gata nånstans. På omslagets (flexiband, som jag verkligen gillar också!) insida hittar jag härliga små bilder på författaren. Lite synd att bilderna inte är flera! Jag saknar nämligen bilder i inlagan, som komplement till de välskrivna texterna.

Steg för steg går författaren igenom olika danser, deras utveckling och roll i samhället. För dans spelar faktiskt vissa roller – fast inte i Sverige. Där anses pardans inte riktigt fint och finns inte med som kulturellt fenomen. Därför förs vi utomlands med författaren. Som läsare dras jag med i dansens virvlar. Inte så att jag börjar älska dans själv, men jag kan förstå att nån annan verkligen kan göra det – och gör det!

Kolla bara, till exempel, hur Birgitta Holm skriver om hållningen och balansen i en tango:

[…] Min hållning kan jag försöka hitta genom att ställa mig på golvet, pressa ihop skinkorna, höja mittpunkten av bröstkorgen mot taket och låta axlar och armar falla ner i vila. Strax under bröstkorgen känner jag en knytnäve, och på den ”hänger” jag enligt Cristina Ramírez benen. Därifrån tas rörelsen. […]

Visst blir en betagen?! Hade det varit fler bilder i inlagan skulle Toffelomdömet ha blivit det högsta. Nu blir det högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om kommunikation – eller brist på den.


 

mobil på ballen

En annan typ av mobil, med tyst knorp.

I fredags eftermiddag vid 15.30-tiden, när det var klämdag för många, knorpade min mobil till som hastigast (en knorp). Jag trodde att det var en pushnotis av nåt slag, så det dröjde cirka tio minuter innan jag kollade. Displayen visade ett missat samtal. Jag traskade in till arbetsrummet, där datorn stod påslagen, för att kolla upp vem som ringt. Fann då att jag hade fått ett mejl från ett bemannings-företag via vilket jag har sökt ett vikariat. Personen skrev att h*n hade försökt ringa mig (ja, jisses, en hel knorp ringde h*n!) samt…

[…] Du får jättegärna svara med vändande mail om tid du vill bli uppringd på idag eller på måndag. […]

Jag bestämde mig för att prova att ringa först, men fick inget svar. Då svarade jag på mejlet att på måndag efter lunch går det bra att ringa mig. Måndag förmiddag skulle jag på ett viktigt möte, vilket jag också skrev.

Sen blir det först helg igen och så blir det måndag. Jag tar mina soppåsar med mig på förmiddagen när jag ska hämta bilen i garaget. Soppåsarna ska naturligtvis inte följa med på mötet, utan jag lämnar dem i soprummet. Då ringer min mobil. Det är personen och bemanningsföretaget ovan. Jag säger som det är, att jag är på väg till mötet jag skrev om i mejlet. Vidare säger jag att jag försökte ringa tillbaka efter tio minuter i fredags utan att få svar samt hänvisar till mitt fredagsmejl där jag skrev att jag var tillgänglig för samtal på måndag eftermiddag. Men jag frågar också om samtalet tar lång tid, för jag kan tänka mig att sitta och prata i fem minuter i bilen i garaget innan jag kör iväg. Jag får först veta att uppringaren hade gått in i ett möte på fredagen (klämdagen, vid 16-tiden, alltså…) när jag hade ringt tillbaka. H*n har nu några kompletterande frågor och beräknar att samtalet ska ta 20 minuter. Och det funkar ju inte för mig eftersom jag har en tid att passa och är på väg till ett möte. Jag ber igen, denna gång muntligt, att få bli uppringd på eftermiddagen.

Då blir det nån annan än jag som ringer, för jag jobbar deltid.

får jag veta.

Fine, spela roll vem som ringer och ställer frågorna,

tänker jag och avslutar samtalet så jag kan ladda inför mitt viktiga möte.

På måndagseftermiddagen är jag tillgänglig på mobilen – har den med mig överallt – men ingen ringer. På tisdagen (igår) sitter jag hemma och väntar på såväl vaktis som samtal fram till klockan 14. Mobilen får sen självklart följa med när jag går och handlar och när jag åker och hämtar Fästmön klockan 17 när hon slutar jobbet. Ingen ringer

Dusch

Jag behövde duscha i tio minuter.

I morse är jag som vanligt uppe med tuppen (före klockan sju, ingen sjusovare här, inte!). Jag jobbar vid datorn och jag ringer ett kort samtal till vaktis för att bestämma en ny tid. Han lovar att komma efter sin lunch, som han intar mellan klockan elva och tolv. Eftersom vaktis ska greja med rör och golvbrunnar, hoppar jag in i duschen klockan 10.10 ifall duscharna och vattnet med mera krånglar senare. Klockan 10.12 ringer min mobil. Jag är alldeles för blöt för att svara. Strax därpå kommer en sms-signal och därpå ytterligare två (2).

Naturligtvis är det bemanningsföretaget som både ringer och messar samt dessutom lämnar meddelande på mitt mobilsvar. Notera att det är en och en halv dag efter vi har kommit överens om att höras. Jag kastar mig på luren så snart jag är torr, cirka tio minuter efter att bemanningsföretaget har ringt. Först lyssnar jag av meddelandet på mitt mobilsvar och sen läser jag sms:et. Båda har ungefär samma innehåll, typ…

Jag ringer från bemanningsföretaget angående tjänsten du har sökt. Ring mig gärna!

Jag ringer. Och som vanligt får jag inget svar. Jag lämnar ett meddelande att jag är tillgänglig för samtal fram till klockan tolv (sen kommer ju vaktis när som helst och då vill jag inte bli telefonintervjuad). Tror du nån har ringt? Svar: Nej. Eller JO.* 

Bara för att jag är arbetssökande innebär det inte att man kan ringa mig andra tider än de tider jag nogsamt anger att jag är tillgänglig…

Sammanfattningsvis:

  • att ringa upp nån i slutet av en klämdag för att göra en längre telefonintervju är inte så smart eftersom man nog vill sluta jobba och gå hem strax. (Man svarar i vart fall inte i sin mobil fem minuter efter att man har ringt.)
  • att inte svara i mobilen må vara hänt – man kan ju faktiskt vara på möte eller stå i duschen.
  • att inte läsa mejl är inte heller så smart.
  • att ringa nån som har angett att den är upptagen en viss tid på just den tiden är… inte särskilt smart, eller hur?
  • att inte ringa nån på överenskommen tidpunkt är… dumt och faktiskt oförskämt.
  • att inte ringa tillbaka till nån som har lämnat ett meddelande på mobilsvar/motsvarande… är också lite oförskämt.

Medan jag satt och väntade på att bli uppringd (en och en halv timme) skrev jag det här inlägget. Och så kollade jag upp bemanningsföretaget på nätet. När jag läser att företaget har 74 procent kvinnor och 26 procent män anställda och att medelåldern är 28 år förstår jag ett och annat. Den berömda polletten trillar ner, liksom. Den generationen är inte uppfostrad att passa tider, att svara på inkomna meddelanden, att ens läsa inkomna mejl. Nä, den generationen jobbar deltid. Och med majoriteten av de anställda i samma livssituation och ålder blir det… inte bra med tillgängligheten. Att bli intervjuad av nån som skulle kunna vara mitt barn känns… inte heller riktigt bra. Blandat är bäst, tycker jag!

Jag kommer mer än gärna till bemanningsföretaget ifråga och pratar om tillgänglighet, service och kundmottagande! Men nåt jobb via detta bemanningsföretag tänker jag aldrig mer söka.


* Det kommer ett samtal kl. 13.02  idag som jag missar eftersom jag ju är i badrummet med vaktis… Därefter ett sms där uppringaren vill bestämma en tid för samtal. Jag svarar på sms:et cirka kl. 13.20 att det går bra idag fram till kl 14 eller i morgon före kl. 15.30. Klockan 13.31 idag onsdag, två dygn efter att vi skulle ha hörts, får vi kontakt. Några korta frågor får jag, trots att svaren på dem står i min ansökan och mitt CV. Efter frågorna får jag ställa frågor och jag undrar varför de inte läser mejl etc och ringer andra tider än de jag angett som möjliga. Jag får ett svamligt svar om att det beror på att

alla jobbar deltid här.

Vidare undrar jag om de inte läser ansökningar och CV eftersom de ställer frågor som man kan hitta svaren på i dessa handlingar. Svaret jag får är att man vill verifiera så att det är sant det som står i ansökan och CV… Denna verifiering gör man alltså per telefon.

 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett underbart inlägg.

 

gul lampa mot blå himmel

Himlen är alldeles gratis.

En rolig, gul lampa utanför kexfabriken där jag jobbar mot en alldeles blå himmel utan ett moln… Är det inte härligt, så säg..?

Vad spelar då sånt som en karriär, ett arbete, ett hem, en fungerande dator, en bensinsnål bil med mera för roll?

Jag menar, det bästa i livet är ju gratis – om man har turen att hitta det. Som vänskap och kärlek, till exempel.

Och en alldeles fantastiskt blå himmel…


Livet är kort. Snart är jag fågelfri. Med den lilla självkänslan i behåll, hoppas jag.

Read Full Post »

Ett inlägg om tillvaron.


Jag visste det!
Jag visste att jag skulle vakna upp till en vit helg. Tyvärr. Men i januari ska det vara vinter och snö. Och jag hatar det. Jag hatar att frysa, halka, skotta. I skrivande stund har himlen och marken samma färg – vit. Mina ögon, som föredrar mörker, kämpar med att stå ut i det ljusa. Fult är det också. Fult!

Snöig baksida

Titta så fult det är på baksidan av huset jag bor i!


En del säger:

Det blir ju mycket ljusare och finare med snön!

Vad spelar det för roll när jag åker hemifrån och solen ännu inte har gått upp och åker hem när solen har gått ner. Däremellan går jag tio steg utomhus till lunchstället. Det är synd att vi inte slapp snön den här vintern, tycker jag. Synd. Men självklart är jag inte förvånad. Nu är mitt största problem mina trasiga vinterskor som lär ta in snö om jag inte får dem lagade. Fast vad ska jag då ha på fötterna?

Det blev sent igår kväll. Jag hade bestämt mig för det. Det var därför jag inte körde igång filmen förrän klockan passerat halv elva. För att hålla mig vaken, alltså, så att jag skulle kunna sova i morse. Annars vaknar jag nämligen så himla tidigt den första av min veckas sovmorgnar. Visst var jag upp en sväng på morgonen, men jag kunde somna om. Fick ta en Ipren för huvudet bultade som om jag hade varit på fest igår. Stor fest. Det var ju bara fredagsbajs hos mig. För att överleva fredagen sköljde jag ner den med en (1) starköl.

Jag är mycket nöjd med att jag packade ner stakar, stjärnor och mina julfigurer från köksgardinen igår kväll. Visserligen var jag skittrött, för det tog sin lilla tid. Framför allt att byta gardin i vardagsrummet. Men med detta gjort kunde jag verkligen unna mig en sovmorgon idag. Det enda jag gjorde alldeles nyss – eller det sista jag gjorde som har med julen 2013 att göra (förutom att läsa julklappsböckerna!) – var att kasta två döda, blåa hyacinter och gå ut med julkrukorna i förrådet. Och tänk! Inte en enda jädra eftersläpande tomte har jag upptäckt sen jag packade ner dessa förra helgen! Måtte ha haft ögonen med mig då.

Tomten

Va? Tomtemor på ballen*? Hur hamnade hon här? Den här filten är för övrigt försvunnen. Om nån vet var vi har lagt den, låt oss gärna få veta det!


Idag ska jag halka ut till Himlen.
Det faller bara enstaka flingor här, men jag gissar att jag får skotta både här och där. Min rygg lär älska det – NOT! Mina magmuskler är ännu kassare efter ingreppet 2012, så de kan inte bära upp min feta lekamen som de ska. Ja, jag vet att jag borde träna, men jag vill inte. Då tar jag hellre ryggskott. Att träna är för andra, inte för mig.

Inte har vi några större planer för helgen, Fästmön och jag. Det ska gissningsvis (stor)handlas eftersom alla fyra ”barnen” är där i två veckor nu och så ska vi väl ha nåt gott till middag. Ja, Anna lagar bara god mat, förstås, aldrig äcklig. I kväll ser vi nog Stjärnorna på Slottet: Leif Andrées dag. Och i morgon är det söndag. Ännu en vilodag. Ännu en vit dag. Jag är så väldigt, väldigt… trött…

Vad händer hos dig i helgen??? Varför inte skriva några rader här och berätta???


*ballen = balkongen


Livet är kort.

Read Full Post »

… satt Tofflan i skrivbordsstolen vid datorn hemma.

Kunde ha varit början på en roman, en pastisch på Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga. För jorå, jag kallades Gösta en gång i första min ungdom. Fråga FEM! (Jag tror nämligen att det var FEM som låg bakom det hela.)

Men nu är det inte det. Jag är inte alls i nån början, jag är i ett slut. JAG är slut. Som människa, känns det som.

Lägenheten var ju tom när jag kom hem. Den bara stod här och behövde städas. Tvättkorgen jagade mig runt rummen, ungefär. Så jag har skurat badrummet, jag har skurat dusch- och toarummet, jag har kört en maskin tvätt. På köpet fick jag leka rörmokare igen, denna gång i handfatet inne på toa. Jag rensade med en bit ståltråd, men det hela slutade ändå med kaustiksoda. Sen har jag dammat och jag har packat min rygga, för jag hoppas att min älskling vill få besök av mig i morgon. Som kronan på verket har jag… ätit middag! Se själv!

middag med tidning
Den ensammes middag med UppsalaTidningen, i skenet från min nya kökslampa, julklappen från mamma. 


UppsalaTidningen brukar komma på torsdagar,
men den här veckan kom den alltså på en fredag som förr i tiden. Och vad gäller leveransdag tycker jag att det var bättre förr. Fredagar vill jag gärna läsa den! Så fortsätt med det – om Tofflan får önska!

Mamma ringde i kväll och resan hem hade gått ganska fort, typ tre timmar. Hon var jätteirriterad på chauffören som var ryckig och rivig och dessutom satt och snorade typ hela tiden – när han inte pratade i sin mobil eller spelade musik. Högt. Jag sa åt henne att hon ju fick ringa till färdtjänsten och KLAGA, men det tror jag inte att hon gör. Nåja, huvudsaken var att hon kom hem och att resan gick bra. Hon lät förvånansvärt pigg när hon ringde, så jag tror att den här lilla turen piggade upp frun. För övrigt hade hon lämnat en peng på köksbänken och ett kuvert till födelsedagen. (Jag har ju redan fått min present – våffeljärnet!)

Nä vet du, nu är jag så slut i rutan att jag inte orkar ta dagens surfrunda bland mina kickor och pluttar (jag tvivlar på att de tittar in hos mig varje dag, förresten, så det spelar nog inte dem så stor roll om jag inte besöker dem minst en gång om dan). Jag ska slänga i mig i bäste fåtöljen för mamma har lämnat ett gott äpple som jag ska gnaga på till dessert.

äpple
Ett gott äpple.


Äh, nu lurade jag dig allt!
Mamma har lämnat kvar några kolor och dessutom åt vi inte upp prästostbågarna och jag kanske, kanske är sugen på en öl till. Läsa Fjällgraven ska jag nog i vart fall göra, för dammsugningen sparar jag definitivt till i morgon förmiddag. Jag orkar inte mera nu.

Ha en go fredag, du som trots allt orkar titta in här och som har läst ända hit!


Livet är kort.

Read Full Post »