Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘obligatoriskt möte’

Ett inlägg om dagens utflykt.


Idag är det min första arbetslösa dag.
Alltså måste jag till Arbetsförnedringen för att skriva in mig. Jag mådde jättedåligt innan, hade svår ångest och med nattsömnen blev det inte mycket bevänt. Men nu är det gjort, vilket för min personliga del är en seger, för andra kanske bara nåt som ska klaras av.

Att ta bussen in till stan var inte att tänka på. Det fungerar inte när ångesten är svår, så det fick bli bil. Stället jag skulle till har flyttat för nåt år sen, men det ligger fortfarande hyfsat centralt. Jag hade svårt att hitta och det berodde nog på att jag mådde så dåligt och var orolig, men också på usel skyltning. Det gick emellertid att hitta både parkering och stället till slut.

Mitt första intryck när jag kom in var att det var väldigt rörigt. Det satt folk på stolar och väntade och det stod några och väntade. En kvinna pratade högljutt om privata saker i sin mobiltelefon hela tiden jag väntade. Det var väldigt otydligt vart man skulle ta vägen, men till sist gissade jag rätt. Jag fick legitimera mig och som tur var fanns mina uppgifter kvar sen förra svängen. Detta innebar att jag slapp sätta mig och mata in saker och ting för sjuhundrafyrtiofjärde gången. I stället fick jag en nummerlapp.

Nummer 22

Gul nummer 22 var jag.


Jag fattade aldrig riktigt systemet,
men det fanns gula nummerlappar och det fanns rosa. Jag blev gul. (Typiskt, för gult är ju, som bekant, alltid fult.) Det blev en ganska lång väntan, trots att jag hade hängt på låset. Men jag hade Lena Nyman med mig. Tyvärr kunde jag inte koncentrera mig på boken. Den var ändå bra att gömma sig bakom.

Däremot konstaterade jag att jag kände mig som en riktig loser där jag satt och gömde mig bakom boken. Det är svårt att beskriva känslan. Den består av en blandning av att skämmas och att känna sig förnedrad. För nån dag sen var jag efterfrågad och konsulterad, idag var det ingen som frågade efter mina tjänster eller kompetenser. Det är inte så lätt att förklara och då går det inte att riktigt förstå heller. Men jag kände inga positiva känslor, kort sagt.

Sen blev det min tur och jag fick träffa Annika. Vi gick iväg till ett litet rum nånstans och så började vi gå igenom steg för steg. Jag fick papper att ta med hem och läsa, jag fick svara på frågor, komplettera, visa papper med mera med mera. Nästa vecka ska jag dit på ett obligatoriskt möte om a-kassan.

Från och med den 1 september blir det nya regler kring rapportering av till exempel vilka jobb man har sökt. Det känns bra, då är det i alla fall nån som efterfrågar det jag sammanställde förra svängen. Då när jag skulle visa det fick jag till svar att handläggaren inte visste hur man öppnade en bifogad fil eller hur man använde en USB-sticka… Det har hänt en del, tror jag, för Annika var riktigt bra. Inget tjafs. Dessutom kände hon av och förstod att jag inte mådde bra. Jag försökte vara ärlig och jag försökte förklara, men, som sagt, det går inte att förstå en annan människas känslor och upplevelser till hundra procent. Det handlar inte bara om inställning…

Det är en del som har blivit bättre sen sist, upptäckte jag, men det var fortfarande saker som kan bli bättre. Till exempel är placeringen av kommunikatör oklar. Eventuellt hör jag till kulturdelen i organisationen. Annika visste inte. Sånt där struntar jag i, ärligt talat, men jag måste få en handläggare utsedd. Jag vill gärna ha en handläggare som är bra och som inte jiddrar en massa strunt, bara.

Det gick inte heller att lägga in jobbsökningar som

skribent.

Märkligt, för det finns väl folk som skriver saker lite här och var? Det fick bli

copy writer.

Inte riktigt samma, men…

Innan jag gick fick jag kopiera de arbetsgivarintyg jag hade med mig. Därefter gjorde jag iordning mitt medhavda kuvert, signerade min a-kasseansökan och stoppade i originalhandlingarna. Glömde min tröja när jag var halvvägs till parkeringen, men jag upparbetade den sista kraften jag hade till att gå tillbaka och hämta den. På vägen hem svängde jag in till Tokerian och postade brevet till a-kassan.

Handlingar till a-kassan

Kuvertet till a-kassan.


Hela utflykten tog nästan två och en halv timme.
Jag är helt slut nu av att försöka hålla mig upprätt, inte bryta ihop och att klara av det som måste göras. Men nu är det gjort och det är en riktig seger! Eller i alla fall nånting avklarat.

Och du som raljerar över mina känslor och hur jag mår kan ju fortsätta att göra det. Det hjälper mig inte, snarare tvärtom. Men du har naturligtvis rätt att tycka vad du vill även om du inte kan förstå hur jag känner.

Till alla andra som stöttar och peppar och skriver snälla saker och tror på mig – TACK!!! Ni är ovärderliga! Utan er…


Livet är kort.

Read Full Post »

Alltså det är inte precis stiltje på jobbfronten… Det rasslar in jobb – ja, arbetsuppgifter, alltså, inte jobberbjudanden som sådana. Nu har jag emellertid fått mejl-kontakt angående det andra intressanta jobbet och förhoppningsvis kan vi höras under dagen. Det vore lite spännande att återknyta jobbkontakten med en person som var mycket duktig, men som liksom jag själv, behandlades mycket illa av en före detta arbetsgivare.

Varje morgon när jag kommer är inboxen full av mejl med folk som vill ha min hjälp. Det är fantastiskt! Men det gäller samtidigt att jag inte åtar mig för mycket. Och framför allt, att jag inte åtar mig att göra andras jobb. Men jag har hellre mycket att göra än för lite.

Det jobbas intensivt, men jag har kläderna på mig på jobbet!..


Idag ska jag tillbringa de första timmarna på ET,
det vill säga jobb nummer ett där jag har varit sen februari. Jag har 20 procent arbetstid där. Varje tisdagsförmiddag är det institutionsinformation och då är det viktigt att delta. Jag har i min kommunkationsplan rekommenderat att just detta möte ska vara obligatoriskt att delta i.

Jag har lite småplock att göra här, så jag kliver nog inte en trappa ner förrän efter lunch. Då blir det mest för att boka in intervju- och samtalstider med en del av personal. Jag måste göra ett annat upplägg på VM, det vill säga jobb nummer två där jag sen maj jobbar 80 procent, än jag har gjort på ET. Dels därför att jag har ett lite annorlunda uppdrag på VM, men också för att den institutionen är mer än dubbelt så stor som ET. Det finns helt enkelt inte tid att intervjua alla. För, som bekant, jag har en tidsbegränsad anställning och den slutar den 31 juli.

Fästmön har sin andra lediga dag efter en jobbarhelg. Jag skulle vissa stunder vilja vara mer med henne än jobba, men jag vet att hennes ensamtid är mycket begränsad, så hon behöver säkert få gå och skrota i sin ensamhet. För resten har det kommit en viss person emellan oss och vid tillfälle ska jag presentera honom lite mer ingående. Men jag kan avslöja att han heter Sören Snigg – och är allt annat än snigg…

Sören Sniggs baksida, månntro???


To be continued…

Read Full Post »