Bland kickoRRR i öRRRtagåRRRden

Ett inlägg i vilket Tofflan och Fästmön beter sig bland växtligheten.

Ja alltså R:en i rubriken ska uttalas rullande, på skånska. Brukar det inte vara nån sån där trädgårdsfarbror som har TV-program som skorrar? Ja, alltså farbrorn skorrar, inte TV-programmet i sig. Det är i alla fall mina associationer när jag tänker på blommor, örter och växtlighet.

Hur som helst, vi skulle ut på några ärenden idag, inte alls titta på växter. Men det gjorde vi. En del var så enormt stora att vi omöjligt hade kunnat få med dem hem.

Växten är högre än Anna. Så fin! Växten, alltså. Anna också, förstås!

Att mäta sig med växter tar på krafterna. Anna bjöd på fika, det vill säga mjukglass och kaffe. Jag fick min strut så snabbt att jag inte riktigt hann med…

Mjuk glass var det…

Mjukglass i strut måste ätas fort. Jag fick slicka snabbt för att den inte skulle rinna. Ändå gjorde den det – det blev hål i botten på struten. Detta medan en väktare pöste och pratade non stop vid ett bord intill och en kränkare med partner gick förbi utanför fönstret. Ingen såg lika fräsch ut som vi, förstås! Vi är ju sniggast!

Till exempel en tant med röd nuna flamsade med en liten unge vid ett annat bord. Alltså, tanten och ungen hörde inte ihop. Ungen skrattade som 17. Och jag förstår barnet… För en gångs skull enighet med en halvmeter!..

Av detta såg inte Anna nånting. Hon satt och skedade i sig sin bägare. Anna är smart, hon. Bägare är betydligt lättare att äta ur än strut.

Glass med sked ur bägare. Somliga är smarta, minsann.

En tur till Himlen med varor blev det sen. Fast då öppnade sig himlen – just när vi kommit fram till Himlen – och vi fick sitta i bilen i minst en kvart. Det fullkomligt öste ner, det blixtrade och mullrade. Sen slutade det och vi släpade in alla grejor.

Regn.

Att shoppa tar på krafterna, så vi styrde kosan mot Mac Jack när vi kom in till stan. Kycklingburgare och strips, blev de. Ibland måste man flotta.

Flott-meny.

Därpå hem till New Village. Jag hade köpt sex örter som skulle planteras på ballen* i brist på köksträdgård. (Blev väl inspirerad när jag såg köket från mina drömmar häromdan i Restless…)

Planteringsdags. Notera planteringsspaden i turkos, men med sniggt orange skaft!

Är det nåt det finns gott om hos mig är det terrakottakrukor. Jag hade också jord och till och med en liten planteringsspade i turkos, men som tur är har den orange skaft.

Men en köksträdgård skulle jag verkligen vilja ha… Bara det att då krävs det ett hus till. Och det har ju inte jag. Så mina nyinköpta örter fick trängas på ballebordet** med pelargonen och paprikan. Det blev faktiskt ganska fint.

Trångt, men ganska fint.

Nu är det kväll och jag har pratat med mamma IGEN (hon hade ringt när vi var ute). Dags att samla sig inför morgonens arbetsvecka, som ju är kort eftersom det är midsommarafton på fredag. Skönt! 

Tror jag ska kolla med Anna om hon har lust att se på min nya film med mig! Den om den där skräckmästaren med magen…

Vad händer hos dig i afton? Skriv gärna en rad och berätta, det är alltid roligt!

*ballen = balkongen
**ballebordet = balkongbordet

Livet är kort.

Read Full Post »

Ibland är det bara gott att vara…

Ett inlägg om när tillvaron är god.

Igår kväll var det ju mest kasst väder. Det regnade inte måttligt! Tennisbanan blev som en pool – som ingen ville bada i, tack och lov. (Kan bara föreställa mig ljudnivån…)

Tennisbana eller pool?

Jag ringde till mamma idag på eftermiddagen. Samtalet varade i 47 minuter. Jag var helt slut efteråt. Helt slut. Jag blir så trött av att prata med henne ibland. Eller lyssna, mest. Men jag är glad att hennes fredag blev bra, det var den jag ville höra om, inte det vanliga ältandet om städtjejen och frissan och maten.

Till skillnad från igår var det varmt idag. Vi smög ut på ballen* när jag hade ringt mamma och intog jordgubbar och mjölk. Fästmön solade så hon blev nästan lika röd på bröstet och axlarna som gubbarna.

Jordgubbar eller Annas axlar?

Det blev var sin kall öl och lite jordnötter också innan vi travade iväg till bussen för att åka ner på stan och äta. Det är tråkigt att åka buss. Folk luktar illa, några springer omkring och det är alltid en unge som skriker. Vi tuggade tuggummi och spelade Wordfeud.

Anna spelade på bussen.

Det var faktiskt inte så mycket folk varken på bussen eller på stan. Vi laddade våra busskort och sen fotade jag ett par snigga hus.

Baptistkyrkan i Uppsala.

Några steg närmare ån, ett annat vackert hus.

Riksbankens hus i Uppsala.

Ytterligare några steg närmare ån fast på höger sida ligger Fadimes plats. Jag kan inte riktigt förstå att den ligger just i Uppsala. Jag menar, det var ju inte så att hon levde här, hon blev mördad. Av sin pappa som bodde här. Jag möter hennes syster och mamma då och då. Då tänker jag att det måste vara konstigt att en syster/dotter blev mördad av sin pappa. Jag förstår inte hur man fixar det. Alltså hur de efterlevande fixar att gå vidare.

Ett konstigt konstverk fanns där också, men även ett häftigt träd. Konstverket var så fult att jag inte ville fota det, trädet var vackert. (Jag älskar träd.)

Ett vridet träd på Fadimes plats.

Passade också på att fota våra skuggor – och Annas rosa sko.

Våra skuggor och Annas rosa sko.

Vi gick längs med ån till Alexander. Inte ville vi sitta inomhus och vi hade tur nog att få bord på grilldelen av restaurangen, den som ligger vid ån. Vi såg ytterligare ett konstigt konstverk. Jag tyckte mest att det såg ut som en sparris eller som en väldigt lång och smal snopp. Anna såg förstås att det skulle föreställa nån som stod på huvudet och dök.

Sparris, snopp eller dykare?

Fyrisån var betydligt lägre än den var i april när den svämmade över här och var. Och nu såg jag till och med näckrosblad i vattnet!

Näckrosor i floden.

Vi frågade kille i ölkuren hur man gick till väga med mat och dryck. Han förklarade att de hade grill med buffé. Man gick fram till grillkillen och talade om vad man ville ha – kyckling, nöt eller lax – och sen tog man tillbehör från buffén. Vi tog en grekisk FIX-öl först och funderade lite.

En FIX vid ån.

Vi såg en och annan kompis och en och annan råtta, men annars var det som att vara utomlands eller i en främmande stad. Vi kände inte en kotte! Inkognito. Ganska skönt.

Anna valde en nötbit och en kycklingbit, jag två kycklingbitar att grilla. En servitör kom och sa till oss när köttet var färdigt. Fast då hade grillkillen bara grillat en ynklig liten trasig filé till mig. Jag sa att jag nog hade sagt två bitar och han höll med om att det verkade lite lite med bara en… Vi tog tillbehör från buffén och gick sen och satte oss för att äta. Efter en stund kom serveringkillen IGEN för att berätta att min kyckling var färdig. Han tog liksom inte med sig den trots att vi satt och åt. Upp och springa en gång till, alltså. Nej, det var dåligt, riktigt dålig service på det sättet. I övrigt var den grekiska ölen ganska tunn, men priset på maten var helt överkomligt (175 kronor) och maten var fantastiskt god!

Den lilla kycklingbiten skymtar upp i vänstra hörnet på bilden.

Efter maten pudrade vi våra näsor inne på restaurangen. Toaletten kunde ha varit fräschare…. Usch! I stället för att ta en promenad i Stadsträdgården och söka upp Lycksalighetens Ö, en av de platser där vi sågs mycket i början när vi hade träffats, åkte vi hem. Vi var trötta. Jag är glad att vi är likadana så att det inte bara är en som vill ut och flänga, medan den andra vill hem! Vi såg två fyllkajor och den ena gick på toaletten i ett prång in till en gård. Det var en tjej, notera!

Vi fick vänta en stund på bussen, men sen får vi mot New Village. Det blev en tur till Tokerian för att inhandla lördagsgodis. Och så hann vi hem lagom till andra delen av Restless.

Lördagsgodis.

Nu är jag så trött, så trött (hört det förut?). Har suttit alldeles för länge vid datorn och därför ska jag joina min kära i vardagsrummet. Ha en god lördagsnatt!

*ballen = balkongen

Livet är kort.

Read Full Post »

Restless

Ett inlägg om en brittisk spionthriller.

En del tycker att britterna hänger kvar i sina världskrig. Och till viss del håller jag med. Men det finns ju så mycket kring krigen att berätta, samtidigt som människorna som var med då och som kan berätta blir färre och färre.

Brittiska miniserien Restless är emellertid en fiktiv spionhistoria. Den första delens sändes förra lördagen, men först igår på fredagen, när det bara var skit på TV och både Fästmön och jag var trötta, tog vi en titt.

Sally/Eva och dottern Ruth vid köksbordet i mitt drömkök*, för övrigt… (Bilden är lånad från SvT:s hemsida. Foto: Red Arrow International GmbH)

Ruth och sonen Jochen hälsar på sin mamma/mormor Sally. Sally verkar nervös och säger att hon känner sig bevakad och förföljd och ber dottern om hjälp. Ruth får en mapp att läsa igenom. Det som först slår henne är att hennes mamma inte alls är nån Sally utan Eva Delectorskaya, en ryska som engagerats av brittiska underrättelsetjänsten som spion. Eva utbildas och kommer efter en del våldsamma händelser till USA.

I det första avsnittet får vi följa Eva spionliv genom tillbakablickar. Dåtid varvas med nutid – som i det här fallet är 1976. Ruths första uppgift blir att söka upp mannen som rekryterade Eva, Lucas Romer.

Riktigt spännande och välgjord spionthriller, producerad 2012, med kvinnor i centrum. Bra skådespelare dessutom! En av döttrarna på Downton Abbey spelar till exempel dotter även här (Michelle Dockery).

I kväll går andra och sista delen klockan 21 på SvT1. Vi ska ut och röra på oss, så för säkerhets skull ställer jag DVD:n på inspelning.

Första avsnittet får högsta betyg!

*mitt drömkök = från en vinkel sett var detta köket i mina drömmar ganska exakt – förutom färgerna. Men annars, skrämmande likt! 

Livet är kort.

Read Full Post »