Fredagskväll med påhälsning

Ett inlägg om mitt liv och döden och påhälsningar.

---

 

Igår kväll kände jag mig helt slut. Eller rätt död, om du ursäktar att jag missbrukar begreppet en aning. För att klara av kvällen fick jag ta den i sjok. Men det gick bra och eftersom tröttheten var av den sköna, sunda och stolta arten (”jag har jobbat min första hela arbetsvecka på ett och år tre månader”) piskade jag mig inte till att göra storverk.

Jag körde ett par maskiner tvätt, varav en snabbtvätt, och jag gick ett varv med dammsugaren. Här var inte så smuligt och skräpigt på golven, mest dammigt. Det finns många fördelar med att jobba om dagarna och inte vara hemma så mycket. Det är inte enbart så att det går åt mindre kaffe, toapapper, el och vatten – det blir mindre skräpigt hemma dessutom.

Medan jag dammsög passade solen på att färga himlen vidunderligt vacker innan den gick ner.

 

Kvällsmat ibland.

Det enda som är lite problematiskt är maten. Matkostnaderna är ungefär desamma som tidigare, kanske något mindre. Till frukost blir det fil med müsli och kaffe. På lunchen serverar jag mig vanligen nån microrätt och det blir min huvudmåltid. Vissa dar känns det lite lite, men ärligt talat har jag varit för trött om kvällarna för att känna hunger. Jag har rostat mig ett par mackor och ibland har jag tagit turkisk yoghurt med valnötter och akaciahonung. Jag har inte svultit. Tvärtom känner jag att magen trivs bättre när jag äter mindre. (Den gillar däremot inte att jag dricker så mycket kaffe som jag gör på jobbet…) Sen borde jag kanske också äta nyttigare. Kom dock ihåg att Rom inte byggdes på en dag!

Innan jag lämnade området där jag jobbar igår var det två karlar som uppträdde ganska hotfullt mot mig när jag skulle hämta bilen. Jag skrev inget om det här, för jag ville inte solka mitt intryck av en fin första arbetsvecka. Tyvärr har det med parkering att göra och jag hade blivit förvarnad av chefen…

Det är helt lagligt att parkera där, men de som bor där kommer inte att ge dig blommor, precis, när du gör det

Zensa primitivo är både gott och fylligt. 

Kanske tyckte jag lite synd om mig själv när jag stannade för att handla fil och mjölk och middag, för jag köpte också

nåt gott

i form av prästostbågar. Påsen ligger emellertid oöppnad i skåpet. Min middag blev tre kycklingklubbor och potatissallad, mat att bara ställa fram. Ja jag värmde förstås pippin. Potatissalladen hade jag kunnat vara utan, för den smakade ingenting. Tur att jag hade ett gott och fylligt Zensavin att skölja ner middagen med. Jag tog ett glas till maten och ett glas med mig in till bästefåtöljen.

Efter maten kroknade jag, men tvingade mig själv med alla medel att inte gå och lägga mig för tidigt. Jag njöt av att sitta och läsa. Det har blivit för lite tid till det. Tyvärr är boken jag läser rätt… tråkig. I stället fastnade jag vid en film på TV och tro det eller ej, jag höll mig vaken! Filmen var mycket svart. Och så innehöll den en skildring av döden som jag tyckte var så fin. Inte vet jag, men efteråt fick jag kanske besök av nån som var död… Jag var ute i badrummet och hämtade min el-tandborste. TV:n stod på i vardagsrummet. Där visades en film vars handling utspelade sig på 1950-talet. En polis förhörde ganska brutalt en misstänkt – till tonerna av en modern låt?!? Nej, det kunde inte stämma! Jag gick in i sovrummet – och ur min ena klockradio verkligen gastade Ricky Martin på spanska. Vem hade satt på klockradion – som jag aldrig använder mer än för att se vad klockan är??? Helt klart måste jag ha haft nån sorts påhälsning och jag har mina misstankar om att det är en person som inte längre är i livet som kom för att busa lite med mig.

Far min själ vidare när jag dör?

Vad händer egentligen när vi dör? Fonus har gjort en undersökning och frågat 1 000 svenskar vad de tror. Så här blev resultatet:

• Ungefär hälften tror att livet fortsätter på nåt sätt
• Kvinnorna tror mer än männen på ett liv efter döden
• Ju äldre vi blir, desto mindre tror vi att livet fortsätter efter döden
• Var femte tror att själen lever vidare
• Var tjugonde tror att vi återföds i en ny kropp

Och nu måste jag ju avsluta det här inlägget med att skriva vad jag tror. Ibland tror jag att vi bara slocknar. Men eftersom kroppen blir 21 gram lättare direkt efter döden tror jag att våra själar far vidare till nåt nytt liv. Och jag tror att vissa själar hänger kvar bland oss som ibland behöver lite… tillsyn. Vad tror DU??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

Nu måste jag sätta lite fart. Jag har ju en dejt med min Fästmö idag.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ibland är det bara gott att vara…

Ett inlägg om när tillvaron är god.

Igår kväll var det ju mest kasst väder. Det regnade inte måttligt! Tennisbanan blev som en pool – som ingen ville bada i, tack och lov. (Kan bara föreställa mig ljudnivån…)

Tennisbana eller pool?

Jag ringde till mamma idag på eftermiddagen. Samtalet varade i 47 minuter. Jag var helt slut efteråt. Helt slut. Jag blir så trött av att prata med henne ibland. Eller lyssna, mest. Men jag är glad att hennes fredag blev bra, det var den jag ville höra om, inte det vanliga ältandet om städtjejen och frissan och maten.

Till skillnad från igår var det varmt idag. Vi smög ut på ballen* när jag hade ringt mamma och intog jordgubbar och mjölk. Fästmön solade så hon blev nästan lika röd på bröstet och axlarna som gubbarna.

Jordgubbar eller Annas axlar?

Det blev var sin kall öl och lite jordnötter också innan vi travade iväg till bussen för att åka ner på stan och äta. Det är tråkigt att åka buss. Folk luktar illa, några springer omkring och det är alltid en unge som skriker. Vi tuggade tuggummi och spelade Wordfeud.

Anna spelade på bussen.

Det var faktiskt inte så mycket folk varken på bussen eller på stan. Vi laddade våra busskort och sen fotade jag ett par snigga hus.

Baptistkyrkan i Uppsala.

Några steg närmare ån, ett annat vackert hus.

Riksbankens hus i Uppsala.

Ytterligare några steg närmare ån fast på höger sida ligger Fadimes plats. Jag kan inte riktigt förstå att den ligger just i Uppsala. Jag menar, det var ju inte så att hon levde här, hon blev mördad. Av sin pappa som bodde här. Jag möter hennes syster och mamma då och då. Då tänker jag att det måste vara konstigt att en syster/dotter blev mördad av sin pappa. Jag förstår inte hur man fixar det. Alltså hur de efterlevande fixar att gå vidare.

Ett konstigt konstverk fanns där också, men även ett häftigt träd. Konstverket var så fult att jag inte ville fota det, trädet var vackert. (Jag älskar träd.)

Ett vridet träd på Fadimes plats.

Passade också på att fota våra skuggor – och Annas rosa sko.

Våra skuggor och Annas rosa sko.

Vi gick längs med ån till Alexander. Inte ville vi sitta inomhus och vi hade tur nog att få bord på grilldelen av restaurangen, den som ligger vid ån. Vi såg ytterligare ett konstigt konstverk. Jag tyckte mest att det såg ut som en sparris eller som en väldigt lång och smal snopp. Anna såg förstås att det skulle föreställa nån som stod på huvudet och dök.

Sparris, snopp eller dykare?

Fyrisån var betydligt lägre än den var i april när den svämmade över här och var. Och nu såg jag till och med näckrosblad i vattnet!

Näckrosor i floden.

Vi frågade kille i ölkuren hur man gick till väga med mat och dryck. Han förklarade att de hade grill med buffé. Man gick fram till grillkillen och talade om vad man ville ha – kyckling, nöt eller lax – och sen tog man tillbehör från buffén. Vi tog en grekisk FIX-öl först och funderade lite.

En FIX vid ån.

Vi såg en och annan kompis och en och annan råtta, men annars var det som att vara utomlands eller i en främmande stad. Vi kände inte en kotte! Inkognito. Ganska skönt.

Anna valde en nötbit och en kycklingbit, jag två kycklingbitar att grilla. En servitör kom och sa till oss när köttet var färdigt. Fast då hade grillkillen bara grillat en ynklig liten trasig filé till mig. Jag sa att jag nog hade sagt två bitar och han höll med om att det verkade lite lite med bara en… Vi tog tillbehör från buffén och gick sen och satte oss för att äta. Efter en stund kom serveringkillen IGEN för att berätta att min kyckling var färdig. Han tog liksom inte med sig den trots att vi satt och åt. Upp och springa en gång till, alltså. Nej, det var dåligt, riktigt dålig service på det sättet. I övrigt var den grekiska ölen ganska tunn, men priset på maten var helt överkomligt (175 kronor) och maten var fantastiskt god!

Den lilla kycklingbiten skymtar upp i vänstra hörnet på bilden.

Efter maten pudrade vi våra näsor inne på restaurangen. Toaletten kunde ha varit fräschare…. Usch! I stället för att ta en promenad i Stadsträdgården och söka upp Lycksalighetens Ö, en av de platser där vi sågs mycket i början när vi hade träffats, åkte vi hem. Vi var trötta. Jag är glad att vi är likadana så att det inte bara är en som vill ut och flänga, medan den andra vill hem! Vi såg två fyllkajor och den ena gick på toaletten i ett prång in till en gård. Det var en tjej, notera!

Vi fick vänta en stund på bussen, men sen får vi mot New Village. Det blev en tur till Tokerian för att inhandla lördagsgodis. Och så hann vi hem lagom till andra delen av Restless.

Lördagsgodis.

Nu är jag så trött, så trött (hört det förut?). Har suttit alldeles för länge vid datorn och därför ska jag joina min kära i vardagsrummet. Ha en god lördagsnatt!

*ballen = balkongen

Livet är kort.

Read Full Post »