Ute i rymden, uppe bland molnen

Ett inlägg om cyberspace och sånt.

---

 

Ingen av oss kommer undan längre. Vi gör alla avtryck på nåt sätt, på nåt håll i cyberspace. Till och med den som inte aktivt gör nåt där, finns där.

Men så finns det ju såna som jag som verkligen finns i cyberspace och som lämnar spår efter mig hela tiden genom sociala medier, främst. Jag skulle kunna lämna ännu fler delar av mig ute i nåt moln nånstans. Jag har gratis lagrings-utrymme via såväl hårdvara som mjukvara uppe i moln. Och kanske är det bra när man, som jag, inte har nåt ställe som säkerhetskopierar mina filer. Men jag har valt att göra säkerhetskopieringen själv. Jag säkerhetskopierar på såväl USB-stickor som på en extern hårddisk. Hängslen, livrem och… rep?

Jag har funderat länge på att ansluta mig till Dropbox, mest för mina bilders skull. Det är ett sätt att lagra bilder och filer, men också ett sätt att dela bilder och andra filer med bara dem jag själv vill. Fast jag har inte kommit till skott än. Via Dropbox försökte jag i somras hämta mjukvara från bäste nästanbror. Det kom inte fram förrän nästanbrors fru levererade en USB-sticka…

Hos Dropbox kan du lagra filer i moln.

För en stund sen läste jag också hos UppsalaNyheter att sju miljoner lösenord på Dropbox har blivit hackade i natt. Hackare har visat upp ett hundratal lösenord på ett forum som ”bevis” på att de har tillgång till uppgifterna. Den som vill ha full tillgång till arkivet uppmanas att göra en donation på Bitcoin. Dropbox dementerar uppgifterna och menar att lösenorden kan ha läckt via en tredjeparts-tjänst. Men den som vill vara säker byter förstås lösenord och ser över vilka tredjepartstjänster som har tillgång till kontot…

Häromdan läste jag också en artikel på DN:s webb om bredband. Det finns kanske en viss skillnad mellan hur mycket bredband du behöver och utnyttjar och hur mycket du har och betalar för… Enligt Maria Croft, som har skrivit artikeln, behöver man mindre bredband, det vill säga lägre hastighet, än man tror. Och enligt Rickard Dahlstrand ansvarig på Bredbandskollen (en mättjänst för bredband) kan en ensamstående klara sig på endast 10 Mbit/s. Ett flerfamiljshushåll, däremot, behöver kanske mellan 50 och 100 Mbit/s. Att surfa, betala räkningar, mejla och bredbandstelefonera kräver inte alls höga hastigheter. Playtjänster och streamingtjänster kräver lite mer, men även där kan det räcka med 10 Mbit/s, enligt Richard Dahlstrand. Filmer, däremot, kräver förstås hastigheter som är högre – eller lite mer tid. En film tar två minuter att ladda ner om man har 100 Mbit/s och 20 minuter om man har 10 Mbit/s…

Via Bredbandskollen kan man kolla hastigheten på sitt nät. Klicka på bilden och testa ditt!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Pilotprojekt: FEM och Tofflan har bokrektangel

Ett litterärt inlägg.

---

 

Uppdaterat inlägg: Vi skulle ha kunnat döpa vårt projekt till bok-stav. Men riktigt så vitsiga och fyndiga var vi inte.

Nä. Man kan inte ha nån bokcirkel när man är två. I alla fall inte på vanligt vis. Därför har vännen FEM och jag bestämt oss för att ha… tadaaaaaa…

bokrektangel

Vi kör ett pilotprojekt, som det heter i byråkratiska kretsar, och kollar om det funkar. Känns det rätt och bra kanske det blir fler bokrektanglar, med andra titlar eller andra vänner.

Skälet till att vi kör en bokrektangel är egentligen inte att vi bor på olika håll i Sverige – med tanke på dagens möjligheter att mötas i cyberspace. Problemet ligger snarare i att en av oss jobbar heltid (FEM) och en av oss är arbetssökande (jag). Det betyder att den senare har mer tid att läsa än den förra.

FEM och jag läser inte alltid samma litterära genrer. Jag har ju, som bekant, en stark dragning åt deckargenren, medan FEM drar åt andra håll. Men i somras upptäckte vi att vi hade köpt samma bok, Allt jag önskar mig av Grégoire Delacourt. Det är en liten bok; min pocketupplaga har ett omfång om cirka 190 sidor.

När man glor på bokomslaget kan man tro att vi har en fäbless för syslöjd. Det har inte jag, i alla fall. Däremot minns jag att FEM var väldigt duktig på att sticka tröjor tidigt. Den här boken handlar emellertid inte om varken syslöjd eller stickning utan om ett liv, som inte blev riktigt som det var tänkt, en bloggare och en storvinst.

Vi börjar vår läsning så snart vi båda har läst ut vår nuvarande bok på gång. När vi har läst ut Allt jag önskar mig kan du läsa om våra tankar kring boken här på bloggen! FEM ska alltså gästblogga lite igen. Sist skrev hon ju om husrenovering och om vänskap…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sockiplast…

Ett inlägg om sockiplast.

---

 

Ett par typiska sockiplast som jag hittade nånstans på nätet.

Faktum är att jag har börjat drömma igen. Om nätterna. Dagtid har jag inga drömmar kvar. Inga önske-drömmar, i vart fall. Men om nätterna… För mig indikerar det att jag har fått mer tid att tänka och reflektera. I vissa sammanhang är det ju bra, i andra kanske mindre bra. Det får liksom inte bli ältande och grubblande.

Men i natt drömde jag om sockiplast och det var varken nåt ältande eller nåt grubblande, mest skratt-framkallande. För fråga mig inte varför jag drömde om denna läskiga fotbeklädnad som i min barndom, på äldre stenåldern, användes i gymnastiken i stället för gympadojor. Jaa, jag gick självmant i gymnastik ett tag när jag var barn, men tyckte att det var obehagligt i den stora salen där en tant gormade instruktioner till ett gäng småbarn som var livrädda. Nä, det blev ingen långvarig sejour. Inte som baletten, som jag faktiskt tog lektioner i under minst ett år. Klassisk balett, förstås. Ingen modern (!) jazzskit.

Åter till sockiplasten. Det är alltså en sorts sko. Men sulan är av mjuk och tunn plast, så det känns som om du går direkt på golvet – och ändå inte. Jag minns känslan av den kalla, nästan lite kletiga plasten mot fotens undersida. Det var en lite svampig upplevelse, det kändes nästan som att gå omkring med en sula gjord av filmjölk. Det kan ju inte ha varit särskilt bra för fötterna och definitivt inget för den som har hälsporre i båda hälarna. För sulan är ju helt platt. Ovansidan är vävd i nåt tyg som sen är ihoplastat med undersidan. Kort sagt: en vidrig sak att ha på fötterna! Fötterna blev förresten både kalla OCH svettiga i sockiplsten.

Fråga mig inte varför jag drömde om sockiplast i natt, för det har jag ingen som helst aning om. Jag har inte pratat om sockiplast, inte sett några, inte läst om dem. Men jag hade dem på mina fötter i gymnastiken ända fram till mellanstadiet, tror jag. Det var då jag kom under magister Sandbladhs herravälde. Det välde han styrde och ställde med terror och ganska ofta fysisk bestraffning, trots att det inte längre var tillåtet. När man gick i hans klass klarade man sig hyfsat om man antingen var bra på gymnastik eller också var bra i de teoretiska ämnena. Jag var verkligen inte bra i gymnastik, men duktig i de vanliga ämnena, främst språk. Det räddade mitt skinn många gånger. Andra klasskompisar bröts ner fullständigt av denne magister. Vi var nog många som var livrädda för denne rätt lynnige despot.

Men det finns en sak jag kan tacka honom för och det är att han faktiskt lyckades lära mig svensk grammatik och rättstavning. Det har jag haft stor nytta av genom livet. Det liv, som under några år i barndomen, framlevdes med sockiplast på fötterna i ekande gymnastiksalar där fröknar med vass röst och visselpipa gav order. Så även om jag kom helskinnad därifrån kan man ju säga att jag hamnade ur askan i elden – i magister Sandbladhs klassrum i Norra skolan i Metropolen Byhålan. Fast den berättelsen kan vi ta vid ett annat tillfälle, här ovan är bara ett smakprov.

Och nu vill jag förstås höra om DINA öden och äventyr med sockiplast! Har du dessutom erfarenheter av magister Sandbladh, spara dem till en kommentar i ett kommande inlägg här på bloggen!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »