Ett inlägg om sockiplast.
Ett par typiska sockiplast som jag hittade nånstans på nätet.
Faktum är att jag har börjat drömma igen. Om nätterna. Dagtid har jag inga drömmar kvar. Inga önske-drömmar, i vart fall. Men om nätterna… För mig indikerar det att jag har fått mer tid att tänka och reflektera. I vissa sammanhang är det ju bra, i andra kanske mindre bra. Det får liksom inte bli ältande och grubblande.
Men i natt drömde jag om sockiplast och det var varken nåt ältande eller nåt grubblande, mest skratt-framkallande. För fråga mig inte varför jag drömde om denna läskiga fotbeklädnad som i min barndom, på äldre stenåldern, användes i gymnastiken i stället för gympadojor. Jaa, jag gick självmant i gymnastik ett tag när jag var barn, men tyckte att det var obehagligt i den stora salen där en tant gormade instruktioner till ett gäng småbarn som var livrädda. Nä, det blev ingen långvarig sejour. Inte som baletten, som jag faktiskt tog lektioner i under minst ett år. Klassisk balett, förstås. Ingen modern (!) jazzskit.
Åter till sockiplasten. Det är alltså en sorts sko. Men sulan är av mjuk och tunn plast, så det känns som om du går direkt på golvet – och ändå inte. Jag minns känslan av den kalla, nästan lite kletiga plasten mot fotens undersida. Det var en lite svampig upplevelse, det kändes nästan som att gå omkring med en sula gjord av filmjölk. Det kan ju inte ha varit särskilt bra för fötterna och definitivt inget för den som har hälsporre i båda hälarna. För sulan är ju helt platt. Ovansidan är vävd i nåt tyg som sen är ihoplastat med undersidan. Kort sagt: en vidrig sak att ha på fötterna! Fötterna blev förresten både kalla OCH svettiga i sockiplsten.
Fråga mig inte varför jag drömde om sockiplast i natt, för det har jag ingen som helst aning om. Jag har inte pratat om sockiplast, inte sett några, inte läst om dem. Men jag hade dem på mina fötter i gymnastiken ända fram till mellanstadiet, tror jag. Det var då jag kom under magister Sandbladhs herravälde. Det välde han styrde och ställde med terror och ganska ofta fysisk bestraffning, trots att det inte längre var tillåtet. När man gick i hans klass klarade man sig hyfsat om man antingen var bra på gymnastik eller också var bra i de teoretiska ämnena. Jag var verkligen inte bra i gymnastik, men duktig i de vanliga ämnena, främst språk. Det räddade mitt skinn många gånger. Andra klasskompisar bröts ner fullständigt av denne magister. Vi var nog många som var livrädda för denne rätt lynnige despot.
Men det finns en sak jag kan tacka honom för och det är att han faktiskt lyckades lära mig svensk grammatik och rättstavning. Det har jag haft stor nytta av genom livet. Det liv, som under några år i barndomen, framlevdes med sockiplast på fötterna i ekande gymnastiksalar där fröknar med vass röst och visselpipa gav order. Så även om jag kom helskinnad därifrån kan man ju säga att jag hamnade ur askan i elden – i magister Sandbladhs klassrum i Norra skolan i Metropolen Byhålan. Fast den berättelsen kan vi ta vid ett annat tillfälle, här ovan är bara ett smakprov.
Och nu vill jag förstås höra om DINA öden och äventyr med sockiplast! Har du dessutom erfarenheter av magister Sandbladh, spara dem till en kommentar i ett kommande inlägg här på bloggen!
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Jag minns självklart sockiplasten, men har inget minne av att jag själv bar dessa sockar. Däremot kommer jag ihåg platta blå gympaskor med snörning. Det fanns inte heller i dessa skor någon dämpning eller sula att tala om.
Blå gympaskor med snörning minns jag inte. Men dessa jäkla sockiplast… Hemska för fötterna. 😦
Jag och min sambo pratade faktiskt om sockiplast härom dagen. Det var ju faktiskt helt galet att gymnastisera, spela fotboll, hoppa höjdhopp mm på skolgympan utan någon som helst stötdämpning…
…och när du beskrev den ”kall-svettiga” känslan så mindes jag plötsligt hur det kändes att ha på sig dem också (tillsammans med den obligatoriska marinblå gympadräkten med volang runt midjan)…
Det var ju tur att man skolades in i sockiplastanvändandet genom att börja med mockasiner på lekis så att fötterna hann vänja sig lite 🙂
Helt galet utan nån stötdämpning, verkligen!!!
Ha ha, en sån gymnastikdräkt hade inte jag. Min första var en mörkblå ärvd sak, min andra var en mörklila – utan volang, Mockasiner hade jag inte heller. Vilket fattig barndom… 😥
Det är ju iofs på det viset att forskningen har visat att sockiplast (och alla andra tunna skor med för den delen) stärker musklerna i fötterna och gör att ni får starkare muskulatur vilket i sin tur håller upp ryggraden bättre.
Det är fortfarande så att gymnaster är barfota eller med tunna skor. Helt enkelt därför att det stämmer med kroppens geometri.
De skor som löpare löper i är heller inte dämpade. Dämpning är inget bra för fötterna och med otränade muskler löper ni väsentligt större risk att drabbas av ryggvärk, hälsporrar och annat elände.
Hade sockiplast genom alla skolåren och mår hur fint som helst. Ryggen är kanon och fötterna mår superbra! Vältränad helt enkelt.
Så sätt igång och träna vetja. Sockiplast finns att köpa på XXL i storlekar från 24-42… Produkten hade knappast funnits efter 50 år om det inte hade varit en bra produkt. 😉 Det är bara att medge det; Ni saknar dem… 😀
Tjingeling!
Märkligt att sockiplast stärker fötterna. Jag hade dem ju som barn och mina fötter idag är riktiga problemfötter med hälsporrar. Om jag inte har riktigt tjocka jumpadojor med inlägg i kan jag inte gå. Barfota kan jag knappt ta ett steg.
Men det är intressant det du berättar och jag tar det till mig. Fast jag kan inte glömma känslan av kyla och svett i nån sorts kombo i sockiplasten…
Tack för din kommentar, Tom! 😛
Vilket sammanträffande ! U och jag pratade om sockiplast förra veckan . Om hur äckliga de var ..och som sagt helt platta .satackars barnfötter 😦
Kram
He he he, riktigt vidriga kallsvettiga saker. Och platta! Inte konstigt man har hälsporrar…
Kram!