Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘ur askan i elden’

Ett inlägg om sockiplast.


 

Sockiplast

Ett par typiska sockiplast som jag hittade nånstans på nätet.

Faktum är att jag har börjat drömma igen. Om nätterna. Dagtid har jag inga drömmar kvar. Inga önske-drömmar, i vart fall. Men om nätterna… För mig indikerar det att jag har fått mer tid att tänka och reflektera. I vissa sammanhang är det ju bra, i andra kanske mindre bra. Det får liksom inte bli ältande och grubblande.

Men i natt drömde jag om sockiplast och det var varken nåt ältande eller nåt grubblande, mest skratt-framkallande. För fråga mig inte varför jag drömde om denna läskiga fotbeklädnad som i min barndom, på äldre stenåldern, användes i gymnastiken i stället för gympadojor. Jaa, jag gick självmant i gymnastik ett tag när jag var barn, men tyckte att det var obehagligt i den stora salen där en tant gormade instruktioner till ett gäng småbarn som var livrädda. Nä, det blev ingen långvarig sejour. Inte som baletten, som jag faktiskt tog lektioner i under minst ett år. Klassisk balett, förstås. Ingen modern (!) jazzskit.

Åter till sockiplasten. Det är alltså en sorts sko. Men sulan är av mjuk och tunn plast, så det känns som om du går direkt på golvet – och ändå inte. Jag minns känslan av den kalla, nästan lite kletiga plasten mot fotens undersida. Det var en lite svampig upplevelse, det kändes nästan som att gå omkring med en sula gjord av filmjölk. Det kan ju inte ha varit särskilt bra för fötterna och definitivt inget för den som har hälsporre i båda hälarna. För sulan är ju helt platt. Ovansidan är vävd i nåt tyg som sen är ihoplastat med undersidan. Kort sagt: en vidrig sak att ha på fötterna! Fötterna blev förresten både kalla OCH svettiga i sockiplsten.

Fråga mig inte varför jag drömde om sockiplast i natt, för det har jag ingen som helst aning om. Jag har inte pratat om sockiplast, inte sett några, inte läst om dem. Men jag hade dem på mina fötter i gymnastiken ända fram till mellanstadiet, tror jag. Det var då jag kom under magister Sandbladhs herravälde. Det välde han styrde och ställde med terror och ganska ofta fysisk bestraffning, trots att det inte längre var tillåtet. När man gick i hans klass klarade man sig hyfsat om man antingen var bra på gymnastik eller också var bra i de teoretiska ämnena. Jag var verkligen inte bra i gymnastik, men duktig i de vanliga ämnena, främst språk. Det räddade mitt skinn många gånger. Andra klasskompisar bröts ner fullständigt av denne magister. Vi var nog många som var livrädda för denne rätt lynnige despot.

Men det finns en sak jag kan tacka honom för och det är att han faktiskt lyckades lära mig svensk grammatik och rättstavning. Det har jag haft stor nytta av genom livet. Det liv, som under några år i barndomen, framlevdes med sockiplast på fötterna i ekande gymnastiksalar där fröknar med vass röst och visselpipa gav order. Så även om jag kom helskinnad därifrån kan man ju säga att jag hamnade ur askan i elden – i magister Sandbladhs klassrum i Norra skolan i Metropolen Byhålan. Fast den berättelsen kan vi ta vid ett annat tillfälle, här ovan är bara ett smakprov.

Och nu vill jag förstås höra om DINA öden och äventyr med sockiplast! Har du dessutom erfarenheter av magister Sandbladh, spara dem till en kommentar i ett kommande inlägg här på bloggen!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett söndagsångestinlägg.


 

Sitter här på söndag eftermiddag och har den sedvanliga ångesten inför veckan som kommer. Jag, som alltid har älskat att jobba, mår nu pest och pina med tanke på morgondagen. Men snart är det slut, tack och lov. Jag räknar ner dagarna.

Dessvärre hamnar jag ur askan i elden. Den 1 juli måste jag knata in till Arbetsförmedlingen och förödmjuka mig igen. Måste. Jaa, annars straffas jag. Att min handläggare fortfarande, efter… vad är det nu? en månad? inte har mejlat sina kontaktuppgifter är ingenting. Det är inte tjänstefel. Nehej då! H*n kan inte straffas med löneavdrag. Nehej då! Men om jag skulle missa att kontakta Arbetsförmedlingen framöver… då kan du räkna ut med bakarslet att jag skulle straffas med avdrag på ersättningen. En ersättning som är en försäkring jag har betalat på i hela mitt yrkesverksamma liv.

Nej, livet är inte rättvist. Det sista Fästmön och jag pratade om innan jag åkte från Himlen var sommaren. Det går som vanligt inte att göra upp några planer. Inga planer som jag är inbegripen i. Jag vet inte ens hur jag ska göra med mamma. Jag kan ju inte åka dit, när jag är livegen här. Så hon får väl sitta ensam på sin födelsedag. (Hon fyller år mitt i sommaren, dessutom.) Pride blir det heller inget i år – av olika skäl. Ett är att jag måste prioritera vad jag lägger pengarna på. Nöjen prioriterar jag inte. Det enda jag möjligen kan drömma om och hoppas på en aning är att få lite tid att skriva färdigt min bok i sommar.

I helgen har jag flytt från verkligheten. Jag flydde ut till Himlen och bara var. Åt gott, brottades med ord med Kobran, njöt av Annas sällskap, glodde på TV. En normal helg. Tills det var dags att åka hem till mitt igen. Då kom den tillbaka, verkligheten. Och ångesten. Mamma har fått ett telefonsamtal om 40 minuter. Jag ska ta en dusch för att försöka piggna till innan det är dags att slänga några kalkonkorvar i ugnen. Det hade varit skönt att sitta på ballen* en stund, men det är tre barn och en vuxen som skriker utanför och jag orkar inte med det.

Här är några bilder från helgens verklighetsflykt:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 *ballen = balkongen


Livet är kort.

Read Full Post »

I natt hade vi världens åskväder här med blixtar och dunder och regn. Men det höll inte i sig så länge, faktiskt, och gjorde inte heller nån större skillnad på luften. Den var lika klibbig idag som igår.

Jag ville åka ner till Vaksala torg för att kolla eventull loppis, men Fästmön ville hellre åka till Storvad och lägga oss vid floden. Vi tog med oss Elias och var sin filt och drog iväg.

Det var gott om plats idag och vi intog en grusplätt nära vattnet. Lugnt och skönt, bara ett par på gräset en liten bit bort och en trio på gräset på andra sidan. Men sen… kom familjen Skogsmulle, mamma, pappa och liten unge. Mamman och pappan diskuterade urtråkiga saker med megafonröster och lilla ungen hörde aldrig vad de sa. Dessutom var den lilla iförd en Hello Kitty-baddräkt. Mamman hade beige shorts, pappan beige strumpor till sina jeansshorts. INTE sniggt nånstans! Dessutom hade de matsäck med sig samt öl vilket lockade till sig getingar. Smarta pappan försökte då täppa till getingarnas bo i sanden. Naturligtvis blev de randiga bara ännu ettrigare. Det slutade med att familjen åkte. Cykel, förstås. Med hjälmar på huvena alla tre.

Jag försökte finna ro genom att läsa Främlingen i huset och att söka mig till vattnet en bit bort. Men ron ville inte infinna sig.


Jag fann inte ro vid vattnet idag.

                                                                                                                                                                 Strax innan pappan i familjen retade upp getingarna hade tre kanotister anlänt. Den ena av dem pratade jättehögt i en mobil när han stigit iland – vem var liksom intresserad av körsbärssylt??? –  medan de andra två bara var svettiga. Beigea Strump-Pappan såg impad ut av de tre killarna och cirkulerade omkring dem.

En äldre dam med gigantiska glasögon och nån sorts mörkblå one piece regndräkt anlände och beundrade våra filtar. Eller mattor, som hon sa. Hon badade sen, vilket varken Anna eller jag gjorde. Men både Anna och Elias badade sina fötter och ben i alla fall.


Floden.

                                                                                                                                                              Vi hade inget fika med oss, så vi stannade till på Odinsborg där vi köpte kaffe och glass respektive liten kaka. Men vi hamnade ur askan i elden intill en Familjen Progg med tre barn i olika åldrar och med konstiga namn. Mamman var smal som en planka och pappan var superpedagogisk. Minsta unge, ett blöjbarn, envisades med att härma mig när jag sa

Nej, nej, nej!

till Elias när han höll på att lägga ett chokladigt glasspapper ovanpå min mobil. Men barnet tröttnade snart och började i stället lägga grus på en kaféstol. Mamma och pappa Progg sa förstås ingenting, det var väl fri uppfostran som gällde.

Medan Elias och Anna spatserade runt inne på Tokerian åkte jag hem till mig för att lämna lite prylar samt hämta dagens lokalblaska.

Åter i Himlen var det dags för middagstillagning, men först slog jag mig ner en stund på Annas balle* för att läsa tidningen. Det märks att det är brist på vettiga saker att skriva om eftersom nån gjort en stor artikel om nyansen jag tycker är fulast i hela världen.


Hos mig går inte nån j**la sommar i den här nyansen, i alla fall. 😈

                                                                                                                                                            Dagens middag blev lasagne, på kycklingfärs för min del. Kryddigt och mycket gott med en kall starköl till. Efteråt satt vi en stund på balle för att svalka av oss, men det blev ganska kyligt efter ett tag.

Tjejerna har varit och köpt chips på var sitt håll, Elias har fått lite som var kvar från igår. Anna och jag är fortfarande mätta. Vi har funderat och resonerat lite om Pride och vad vi ska göra under dagarna i Stockholm. Fotografiska ska helt klart få ett besök av oss, för vi vill se Mapplethorpe-utställningen. Det var ju för resten inte så länge sen jag läste boken om Robert Mapplethorpe och Patti Smith, Just kids, skriven av den sistnämnda. Denna ska för övrigt till Stockholm nästa månad för att hämta sitt Polarpris!

I morgon ger jag mig Ut på Uppdrag när jag har vaknat och frukosterat. Mellanlandar sen hemma för dusch och hårtvätt innan jag åker till optikern. Kanske hinner jag shoppa nån liten grej till födelsdagspojken, han som fyller nio år nästa helg. Tanken är sen att jag sover i stan och återvänder till Himlen på måndagen. Jag har en del grejor att fixa med hemma som tvätt att vika och tvätt att tvätta, lite att scanna, filer att säkerhetskopiera med mera. Och så ska jag förstås ringa mamma eftersom det är fem år sen pappa dog i morgon.

                                                                                                                                                             *Annas balle = Annas balkong

 

Read Full Post »