Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘omfång’

Ett inlägg om en bok.


 

En hemlig platsI februari vann jag en bok i en utlottning. Det är så sällan jag vinner nåt, men extra roligt är det när det blir en bok. Ett antal saker har kommit emellan, men nu är det april månad och mitt bokmål är att läsa brittiska deckare. Då passade det alldeles utmärkt att läsa Tana Frenchs* bok En hemlig plats. Tack till Johanna och Bonniers

Ett år har passerat sen en ung kille hittades mördad i gräset utanför ett flickinternat. Killen var elev på en pojkskola intill. Polisens utredning gav ingenting, men så dyker en av tjejerna från flickinternatet upp hos polisen. Hon har hittat ett foto på mordoffret med texten: ”Jag vet vem som dödade honom”. Polisen Stephen Moran får i uppdrag att tillsammans med Antoinette Conway lösa fallet. Inte helt lätt – av flera skäl: Conway är besvärlig och tjejerna på internatet är grupperade i hårt slutna kretsar som inte släpper in nån obehörig.

Tana French var en ny bekantskap för mig och jag måste ärligt säga att jag trodde att hon var yngre. Språket i boken är väldigt ungt. Ibland så ungt att jag undrar om det är författarens avsikt eller översättaren som syns. Jag reagerar på flera språkliga konstigheter och sånt drar ner mitt omdöme rejält. Till exempel har jag svårt att acceptera

[…] jag vart […]

i löpande text när det heter

jag blev.

Inte heller tycker jag att det är OK när det står…

[…] Det här rummet är bättre än de förra gången. […]

Är deT dåligt korrekturläst eller är deT meningen att det ska vara talspråk? Jag har flera exempel på grammatiska fel och annat som i mina ögon är språkliga grodor. Vi böjer till exempel inte orange i plural i svenska till orangea utan vi låter det stå just orange. Med mera.

I övrigt påminner boken en hel del/alltför mycket? om Donna Tartts Den hemliga historien – såväl titel och innehållsmässigt som till omfånget. En del tjocka böcker skulle bli bättre om de hade något färre sidor.

Toffelomdömet blir medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


*Tana French föddes visserligen i USA, men växte upp bland annat på Irland och är bosatt där idag.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

KulturNatten den 12 september – mitt urval #kulturnattenuppsala

Ett kulturellt inlägg.


 

KulturNatten Uppsala 2015 loggaOm en vecka, lördagen den 12 september, är det dags för Uppsalas årliga KulturNatt. Den har funnits sju färre år i stan än jag. Det var stans (kultur)elit (?) som tog initiativet, det vill säga kulturchefen och teaterchefen samt chefredaktörerna på lokalblaskan och lokalradion. Som jag minns det var allt gratis i början. Inga inträden eller så. Snarare utträden – kulturen kom ut till gatorna och visade upp sig fritt för folk. Idag är KulturNatten i Uppsala den största i Sverige, enligt dess webbplats. Den är så stor att den förutom en egen webbplats också har en egen programtidning i papper. I år har pappersprogrammet i tidningsform ett 20 sidor stort omfång. Och långt ifrån alla aktiviteter är gratis.

Nu menar jag inte att kulturutövare ska utöva sin kultur gratis. För ett tag sen pratade jag med en god vän som har haft en karriär som… låt oss säga sångerska. Otaliga var de gånger hon ombads sjunga på privata tillställningar, helt apropå och bara för att. Ja, bara för att hon sjöng professionellt. Hade hon ställt upp alla gånger skulle hon inte ha fått göra annat än gratisjobba och sånt gillar inte hon och inte jag. Jag fick ett liknande förslag, fast inom kommunikation- och marknadsföring och inte sång, häromdan. Typ kunde jag inte tänka mig att slänga ur mig… etc etc. Nej, jag jobbar inte gratis.

Men på en KulturNatt tycker jag att det ska vara gratis så länge det inte handlar om att sälja några verk. Om nåns tid kostar borde kommunen stå för det, om det inte går att plocka lön för extra arbets tid ur den egna marknadsföringsbudgeten. Har inte alla en sån??? (<=== retorisk fråga.) Hur ska vi annars komma ifrån uppdelningen kulturelit – vanliga människor som är kulturellt intresserade?

KulturNatten Uppsala 2015 logga


Jag tänker inte bevista KulturNatten i Uppsala i år
av olika skäl som jag inte vill gå in på här. Men om jag hade kunnat åka ner på stan skulle jag ha kollat in följande – eller i vart fall nåt av det:


Och HÄR hade det varit intressant att fråga om du som har läst det här inlägget ska gå och vad du tänker kika på. Men kommentarsfunktionen till alla inlägg utom dem om böcker är ju avstängd.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inte särskilt omvälvande inlägg.


 

O, jag vill så gärna tillhöra den där gruppen människor som förnyar sig! Som vågar tänka i nya banor, prova nya saker eller kanske göra gamla saker på nya sätt. Därför har jag bestämt mig för att försöka börja förnya mig. Lite grann, i alla fall. Små steg. Du får ju tänka på att jag befinner mig i aftonen av min levnad! Det är svårt att lära gamla hundar sitta – även om man är sin egen matte eller husse!..

Solnedgång februari 2015 med markis

I aftonen av min levnad… (Fast bilden tog jag igår, den 6 februari 2015.)


Lördagsmorgon. 
Ingen tid att passa. Sovmorgonsläge. Vad händer? Jag sover lätt och blir väckt av mobilens svaga bzzande från vän som är vaken och vill ha min uppmärksamhet. Somna om? Glöm det! Jag gör en FEM, det vill säga ligger kvar i sängen och försöker läsa min tegelsten på gång. Boken är fasligt tung, bindningen helt fel för omfånget – jag orkar läsa 20 sidor, sen är mjölksyran i armarna ett faktum.

Kaffe vore gott. Jag trycker på min redan förberedda och laddade perkolator. DET måste jag ändra och förnya: jag kan inte förbereda kaffe kvällen innan som värsta gamlingen! Eller? Är det inte egentligen… rätt smart..?

Jag skriver ett surt blogginlägg och delar ut en svart bak. (Note to self: måste bli positivare!). Kommer på att jag är sugen på knäckemackor med ost som doppas i kaffe – så där som pappa och jag brukade frukostera tillsammans ibland när jag var liten och hade en vit kopp med blå rand. Min allra första, egna kaffekopp… (Vi har alltid haft personliga kaffekoppar eller muggar i min familj. Nåde den som försökte ”låna” nån annans! En sann kränkning!)

Knäckemackor o kaffe

Knäckemackor och kaffe till frukost, i vardagsrummet, framför #nymo. Wow, vilken förnyelse!

Fixar mackor och häller upp kaffe – och sätter mig i vardagsrummet (nytt! bra!) och slår på TV:n. (?) Ja, jag vill frukostera framför Nyhetsmorgon, #nymo, som alla twittrar om var och varannan morgon (man behöver inte titta egentligen, man kan kolla sitt Twitterflöde).

Hur länge står jag ut? Knappt den tiden det tar att äta upp mina tre små knäckemackor! Det SKRIKS (vad hände med vanlig samtalston?), det visas sportresultat (ointressant för mig), jag ser vädret – TVÅ gånger på tio minuter. Och så rappare… Nä, jag gillar inte rapmusik. Det är inte musik i mina öron, det är prat. Mera prat… En smått manisk person dyker upp på skärmen och pratar världspolitik. När det börjar bli lite intressant kommer reklam. Det kommer reklam i TV4 tamejtusan var tionde minut! Jag skojar inte!

Nä, nu har jag försökt förnya mig tillräckligt för idag! Jag går och sätter mig vid datorn och skriver lite. I morgon är en ny dag och då kan jag göra nya försök till förnyelse. På måndag börjar en ny vecka. Då kan jag… till exempel städa, för det brukar jag sällan göra på måndagar.

Vad gör DU när DU förnyar dig???

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett tänkande inlägg.


 

Grått löv med droppe

Det finns fortfarande tårar trots att det är över.

Även den här helgen har jag fått nåt att fundera över. Jag vet inte hur det kommer sig, men så snart jag gör nåt annat än sitter i mitt hem ringer min mobil eller telefon. Det skedde två gånger igår. Sista gången körde jag bil på slingrande vägar genom ett vägarbete, så jag ville inte prata. Jag får ett nytt samtal på måndag. Till dess kan jag läsa på lite. Och fundera.

Det är lite för mycket på gång just nu, känns det som. Vissa saker vill jag gärna slutföra. Som redigeringen av mina ord. Delmålet var fem kapitel igår, jag hann två. Till viss del berodde det på omfånget, men till största delen var det så otroligt smärtsamt att gå igenom. Igen! Jag har ju nyss satt orden på pränt, känns det som. Jag borde vara smått… immun… Men inte. Tårarna finns där trots att det är över. Det gör fortfarande fruktansvärt ont.

Citronklyftor

Middagstillbehör.

Det blev, fantasifullt nog, sedvanlig fredagsmiddag i New Village-köket igår. Jag hade tänkt överraska och göra kyckling i lergryta med sallad, men det funkade inte med tider, hämtningar och lämningar. En kyckling i lergryta ska stå i ugnen en timme per kilo och när man inte vet exakt vilken tid man kan äta blir det knepigt. Men den som spar hon har!

Till nästa helg blir det emellertid inte kyckling i lergryta, för då kommer äldsta bonusdottern hem på besök och jag gissar att hennes mamma/min Fästmö vill åka hem och hänga med henne då de timmar hon (Anna) inte jobbar. För naturligtvis jobbar Anna nästa helg. Och nån gång under den helgen eller kanske måndagen därefter ska vi fira yngsta bonusdottern som fyller 20.

Räkor

Middagen.

Efter middagen gjorde vi nåt som i alla fall jag inte har gjort på många, många år: vi glodde på Idol. Detta broilerprogram i landet Lagom där det plötsligt är tillåtet för tre personer att vara hur elaka som helst. Och de som står framför dem leker divor och ikoner. Vissa av dem är inte ens torra bakom öronen. Men se! Igår… Jag såg och jag hörde en tjej göra en underbar version om min gamla favoritlåt Purple rain. Fantastisk röst och utstrålning! Den här tjejen önskar jag en bättre framtid än att segrande ur programmet (det brukar ju inte gå så bra för vinnarna…) – jag önskar att hon får möjlighet att göra sång och musik till sitt yrke. Och så får hon gärna tipsa Laleh om hur man inte förstör en bra låt.

I eftermiddag ska vi ut och vandra bland gamla döa författare och kändisar på Gamla kyrkogården i centrala Uppsala. Det börjar klockan 14, samling vid Gamla kapellet och kostar 50 pix. Häng på om du inte har nåt för dig!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett litterärt inlägg.


 

Uppdaterat inlägg: Vi skulle ha kunnat döpa vårt projekt till bok-stav. Men riktigt så vitsiga och fyndiga var vi inte.


Nä.
Man kan inte ha nån bokcirkel när man är två. I alla fall inte på vanligt vis. Därför har vännen FEM och jag bestämt oss för att ha… tadaaaaaa…

bokrektangel

Vi kör ett pilotprojekt, som det heter i byråkratiska kretsar, och kollar om det funkar. Känns det rätt och bra kanske det blir fler bokrektanglar, med andra titlar eller andra vänner.

Skälet till att vi kör en bokrektangel är egentligen inte att vi bor på olika håll i Sverige – med tanke på dagens möjligheter att mötas i cyberspace. Problemet ligger snarare i att en av oss jobbar heltid (FEM) och en av oss är arbetssökande (jag). Det betyder att den senare har mer tid att läsa än den förra.

Allt jag önskar migFEM och jag läser inte alltid samma litterära genrer. Jag har ju, som bekant, en stark dragning åt deckargenren, medan FEM drar åt andra håll. Men i somras upptäckte vi att vi hade köpt samma bok, Allt jag önskar mig av Grégoire Delacourt. Det är en liten bok; min pocketupplaga har ett omfång om cirka 190 sidor.

När man glor på bokomslaget kan man tro att vi har en fäbless för syslöjd. Det har inte jag, i alla fall. Däremot minns jag att FEM var väldigt duktig på att sticka tröjor tidigt. Den här boken handlar emellertid inte om varken syslöjd eller stickning utan om ett liv, som inte blev riktigt som det var tänkt, en bloggare och en storvinst.

Vi börjar vår läsning så snart vi båda har läst ut vår nuvarande bok på gång. När vi har läst ut Allt jag önskar mig kan du läsa om våra tankar kring boken här på bloggen! FEM ska alltså gästblogga lite igen. Sist skrev hon ju om husrenovering och om vänskap

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett högt inlägg.


 

Mitt liv på hög, kan man säga. Det verkar som om det finns i högar, livet mitt. Först och störst är sökta jobb-högen.

Sökta jobb-högen 22 september 2014

Sökta jobb-högen fotad idag den 22 september 2014.


Egentligen skulle jag ta bort 
en del papper ur den högen. Det trillar ju liksom in några nej då och då. Idag två stycken. Tröstlösa nej, även om åtminstone ett av dagens var väntat. Lik förbannat gör de hål i mig. Känslan av mig. Självet.

En annan hög är skriva bok-högen. Den är mindre, men omfattar till dags dato hela 18 kapitel, 118 tätskrivna A4-sidor. Vad kan det tänkas bli för omfång i”bokformat”? Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag närmar mig slutet. Slutet på rond ett.

Skriva bok-högen den 22 september 2014

Skriva bok-högen fotad den 22 september 2014.


Den ser så liten ut, 
skriva bok-högen. Men det är den inte innehållsmässigt. Snart är det dags att kontakta alla som nämns med förnamn. Vill de det eller vill de det inte? Noteras bör att det är bara de som benämns positivt som benämns med förnamn. De andra får en viss plats, men deras namn finns inte i min bok.

Och så slutligen… Gamla Uppsala-högarna. Mina – och ändå inte. Bara till låns. Jag åkte inte dit idag, det var inte väder för det. Men en annan dag. Snart.

Gamla Uppsala högar

Gamla Uppsala-högar. Mina till låns.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Egenmäktigt förfarandeJag brukar inte gå på alltför höga jubelrop för vissa böcker. Då slår jag i stället bakut och blir misstänksam. Tills jag har bildat mig en uppfattning, förstås. Tvärtemot vad somliga tror kan jag ändra mig då. När det gäller Lena Anderssons lilla bok Egenmäktigt förfarande –  en roman om kärlek var jag lite motvalls – det vill säga, jag gick på jubelropen och köpte boken i pocket för mammas födelsedagspeng. Sen mådde jag bara dåligt. Tack, mamma! (Ja, inte för att jag fick må dåligt utan för att jag kunde shoppa.)

Det här ska vara en bok om kärlek. För mig handlar den om besatthet och om två människors oförmåga att kommunicera. Jag mår riktigt dåligt när jag läser den. Jag mår så dåligt att jag blir irriterad och undrar:

Varför limmar h*n så?

och

Varför kan h*n inte säga hur det ligger till?

Nä, Toffelomdömet blir snudd på det lägsta. Den är ändå skriven på bra svenska och jag hittar inga språkliga eller grammatiska fel. Men jag är glad att pocketutgåvan bara hade ett omfång om 206 sidor.

rosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Så! Nu har jag lyckats ringa lokalblaskan – och ändå inte! – för att tala om att jag inte vill förlänga min prenumeration efter den 10 mars. Och jag kan tala om att det var inte det lättaste…

Igår fick jag en prenumerationsfaktura på 2 750 kronor, det lokalblaskan tycker att man ska betala för ett helår. Jag har insett att det är tusenlappar jag mycket hellre lägger på nånting annat, så jag började leta efter ett telefonnummer på lappen för att kunna ringa och säga upp prenumerationen. För man måste kontakta tidningen – och ändå inte! – för att säga upp sin prenumeration, det går inte bara att skita i att betala räkningen.

Jag hittade ett enda telefonnummer på baksidan av räkningen och gissade att det var det man skulle ringa. Några telefontider framgick inte, men när jag ringde igår kväll fick jag veta att dessa var klockan 8 – 16.30. En automatisk röst gav mig några val och jag knappade mig vidare till Prenumerationsärenden. (Eftersom det gällde att säga upp en prenumeration gick det inte att göra via hemsidan.) Till sist svarade en tjej:

Prenumerationsärenden!

Jag presenterade mig med för- och efternamn och framförde mitt ärende. Men se då skulle jag inte prata med henne utan annan tjej. Hon kopplade vidare. Jag väntade och väntade och väntade i luren – tills tonen plötsligt tog slut och samtalet bröts. På’t igen! Jag ringde samma jävla telefonnummer, kom till samma tjej, som gjorde samma koppling. Fast nu hamnade jag i nån sorts telefonkö. Totalt var min väntetid närmare 20 minuter innan jag kom fram till den som kunde handlägga mitt ärende. Är detta rimligt? Nej. Inte kan det väl finnas bara EN enda människa som tar emot personer som vill säga upp sina prenumerationer???

Men nu kommer det lilla roliga! Min lokalblaska är i själva verket inte ett dugg lokal. Dess ägare finns i Norrköping. Och det var också där tjejen satt som skötte uppsägningar av prenumerationer, distributionsärenden, klagomål etc. Så det var inte till Upsala Nya Tidning jag ringde utan till koncernen. Vi kom att prata alldeles för länge, den där tjejen och jag. För jag måste ju bara fråga om hon var östgöte och från Linköping – det var så jag fick reda på att jag inte ringde till UNT. Riktigt trevlig var hon, en sån där person som är på rätt plats i verksamheten – och i livet. Hon ville naturligtvis veta varför jag inte längre vill prenumerera och jag sa bland annat att mina skäl är att

  1. tidningen har blivit för tunn omfångsmässigt
  2. tidningen innehåller för många reklambilagor
  3. tidningens innehåll har också blivit för tunt
  4. artiklarna är dåligt skrivna
  5. det redaktionella materialet innehåller alltför många konjunkturfel korrekturfel
  6. tidningen är för dyr
  7. tidningen innehåller mest sport och det är jag inte intresserad av

Det jag inte sa, men som jag tycker, är att man har behandlat kända, lokala författare och krönikörer väldigt illa – medan man gratis ”marknadsför” vissa andra författare, gärna bland de egna anställda.  Och somliga som bloggar för tidningen får skriva gratis, medan andra till och med blir anställda.

Den trevliga östgötskan skulle skriva ner mina synpunkter och mejla till redaktionsledningen. Jag bad henne cc:a mig och det lovade hon att göra. Det kan ju vara roligt att se om hon uppfattade mina synpunkter korrekt. Om inte, kan jag ju korrigera och mejla. Nåt svar förväntar jag mig inte att få, men en smart tidningsledning skulle naturligtvis höra av sig! Allra helst som man nyligen har skrutit så mycket om att man når så många läsare… Nu är det bara att inse att jag själv snart inte längre tillhör skaran papperstidningsprenumeranter. Möjligen att jag skummar hemsidan nån gång om dan. Möjligen.

Vissa människor hamnar verkligen på rätt arbetsplats! Östgötskan ovan har, som sagt, uppenbarligen gjort det. Östgötskan som skriver detta är inte riktigt lika säker. Igår trillade det nämligen in ett ganska oförskämt mejl till alla oss som jobbar här i huset. Det stod ungefär:

XX hyr Byggnaden av Företaget för forskning, undervisning och fortlöpande miljöanalys. Cykelförvaring är inte att betrakta som forskning, undervisning eller fortlöpande miljöanalys. Det är därför INTE tillåtet att ta in cyklar i byggnaden.

Men vad gör en del eftersom det till exempel inte finns tak över cykelställen? Jo, de tar med sina cyklar upp på sina kontor. Ingen annan än de själva blir lidande för det. Tycker jag, i alla fall. Låt folk göra som de vill! 


Livet är kort. 

Read Full Post »

Jag fick bland annat ett hårt och ganska tungt paket av Fästmön i julklapp FÖRRA året (HA! Jag gjorde inte den klassiska tabben!). Det innehöll Sara Lövestams bok Tillbaka till henne. Nu är den boken det här årets först läsa bok på min lista. En underbar start på mitt läsår! Tack, Anna!

Tillbaka till henne

En underbar start på mitt läsår!


Boken handlar om Hanna,
som jobbar på Arbetsförmedlingen och bor ihop med Johan, som hon inte har särskilt kul med längre. En dag hamnar av en händelse ett par skor, en linjal, ett par glasögon och en brosch i hennes ägo. Hon bestämmer sig för att ta reda på föremålens härkomst. Parallellt med berättelsen om Hanna löper berättelsen om lärarinnan Signe, hon som kämpar för kvinnlig rösträtt. Signe, som blir kär i kvinnor…

Ska jag säga nånting negativt om den här boken så handlar det om dess inledning. Den känns lite diffus och rörig.  Slutet av boken är en riktig bladvändare! Eftersom dess omfång är nästan 600 sidor var det inte heller den bästa bok att läsa när man är lite svag efter en operation. Men… det här är det bästa jag har läst på länge – och det brukar jag tycka om Sara Lövestams böcker!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort. 

Read Full Post »

Den mest älskade samlar på Björn Hellberg-deckare. Dessa brukar jag också låna och läsa eftersom jag tycker att de ofta är lättlästa och lite halvspännande. Inför operationen kom Anna med en hög och nu har jag läst den första, födde: en dotter.

födde en dotter

En kuslig stalkerhistoria.


Den här gången har polisen Sten Wall
fått ett fall med en stalkad man på halsen. Det hela verkar mest vara ett skämt, men med ett gammalt fall i bakhuvudet tar Sten Wall inte lätt på det hela. Tyvärr gör offret det – och det går som det går…

Björn Hellberg bygger upp en kuslig stämning och det gör boken spännande redan från starten. Detta är ingen tungviktare – varken till innehållet sett eller till omfånget. Men en trivsam, spännande deckare.

Högt betyg!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »