Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘önskedröm’

Ett inlägg om sockiplast.


 

Sockiplast

Ett par typiska sockiplast som jag hittade nånstans på nätet.

Faktum är att jag har börjat drömma igen. Om nätterna. Dagtid har jag inga drömmar kvar. Inga önske-drömmar, i vart fall. Men om nätterna… För mig indikerar det att jag har fått mer tid att tänka och reflektera. I vissa sammanhang är det ju bra, i andra kanske mindre bra. Det får liksom inte bli ältande och grubblande.

Men i natt drömde jag om sockiplast och det var varken nåt ältande eller nåt grubblande, mest skratt-framkallande. För fråga mig inte varför jag drömde om denna läskiga fotbeklädnad som i min barndom, på äldre stenåldern, användes i gymnastiken i stället för gympadojor. Jaa, jag gick självmant i gymnastik ett tag när jag var barn, men tyckte att det var obehagligt i den stora salen där en tant gormade instruktioner till ett gäng småbarn som var livrädda. Nä, det blev ingen långvarig sejour. Inte som baletten, som jag faktiskt tog lektioner i under minst ett år. Klassisk balett, förstås. Ingen modern (!) jazzskit.

Åter till sockiplasten. Det är alltså en sorts sko. Men sulan är av mjuk och tunn plast, så det känns som om du går direkt på golvet – och ändå inte. Jag minns känslan av den kalla, nästan lite kletiga plasten mot fotens undersida. Det var en lite svampig upplevelse, det kändes nästan som att gå omkring med en sula gjord av filmjölk. Det kan ju inte ha varit särskilt bra för fötterna och definitivt inget för den som har hälsporre i båda hälarna. För sulan är ju helt platt. Ovansidan är vävd i nåt tyg som sen är ihoplastat med undersidan. Kort sagt: en vidrig sak att ha på fötterna! Fötterna blev förresten både kalla OCH svettiga i sockiplsten.

Fråga mig inte varför jag drömde om sockiplast i natt, för det har jag ingen som helst aning om. Jag har inte pratat om sockiplast, inte sett några, inte läst om dem. Men jag hade dem på mina fötter i gymnastiken ända fram till mellanstadiet, tror jag. Det var då jag kom under magister Sandbladhs herravälde. Det välde han styrde och ställde med terror och ganska ofta fysisk bestraffning, trots att det inte längre var tillåtet. När man gick i hans klass klarade man sig hyfsat om man antingen var bra på gymnastik eller också var bra i de teoretiska ämnena. Jag var verkligen inte bra i gymnastik, men duktig i de vanliga ämnena, främst språk. Det räddade mitt skinn många gånger. Andra klasskompisar bröts ner fullständigt av denne magister. Vi var nog många som var livrädda för denne rätt lynnige despot.

Men det finns en sak jag kan tacka honom för och det är att han faktiskt lyckades lära mig svensk grammatik och rättstavning. Det har jag haft stor nytta av genom livet. Det liv, som under några år i barndomen, framlevdes med sockiplast på fötterna i ekande gymnastiksalar där fröknar med vass röst och visselpipa gav order. Så även om jag kom helskinnad därifrån kan man ju säga att jag hamnade ur askan i elden – i magister Sandbladhs klassrum i Norra skolan i Metropolen Byhålan. Fast den berättelsen kan vi ta vid ett annat tillfälle, här ovan är bara ett smakprov.

Och nu vill jag förstås höra om DINA öden och äventyr med sockiplast! Har du dessutom erfarenheter av magister Sandbladh, spara dem till en kommentar i ett kommande inlägg här på bloggen!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Varning för snusk!

Idag på förmiddagen skrev jag om min… mardröm i natt. Den där drömmen där alla mina böcker och bokhyllor var utbytta. Ja, bokhyllorna var utbytta också, det glömde jag nog att skriva, till nån sorts gammeldags saker med spotlights – klart och gräsligt stilbrott.

Det där med böckerna var ju förstås värst: all min litteratur från de gångna åren utbytt mot Kalle Anka-Pocketar och Tintin-böcker.


Tacka vet jag Tintin! Där är det minsann inget tafs… Men vad är detta? Vad GÖR di???

                                                                                                                                                                       Det sägs ju att en del av våra drömmar är sånt vi verkligen… drömmer om. Inte nog med att vi bearbetar saker i drömmar, vi drömmer ju liksom också om det vi önskar oss.

Så jag började skratta lite när jag läste senaste nytt om Snusk-Kalle Anka! Han gick nämligen omkring på Disneyworld och gosade med barn (ehum..?), blev fotad – och tafsade! I alla fall på en kvinna, en gång, för tre år sen. När kvinnan bad om en autograf – Men hallå! Hur blåst får man vara? En autograf av en seriefigur..? En seriefigur som inte har kalsonger? Fast han är ju faktiskt inte vissa andra… saker heller om man tittar närmare… – passade Snusk-Kalle Anka på att ta henne på bröstet. Den ofredade kvinnan anmälde så småningom tafserierna och begärde ett skadestånd på över       300 000 kronor. (Gick tutten sönder, eller?) Kvinnan menade att hon hade lidit av bestående skador efter händelsen, skador som gjort att hon inte hade kunnat jobba ordentligt. Detta innebar ekonomiska problem. Förutom då att hennes semester hade blivit förstörd, liksom hennes nerver. (Tror nog att de senare var liiite förstörda innan tafsandet!..)


Den här Kalle Ankan är helt oskyldig i sammanhanget och står på Lasse Åbergs museum i Bålsta. Fast det är ju tydligt att han inte har kalsonger på…

                                                                                                                                                            Häromdan ledde det hela till nån sorts förklikning. Jag vet inte vad, men… Det kanske blev kvinnan som betalade Kalle Anka? För alla kvinnor vill väl bli tagna på brösten? Jaså, inte… Hmmmm…

Vad vill jag säga med detta? Att det är en tramsnyhet! Hur mycket kostade inte rättegångslarvet, till exempel? Trött man blir…

Read Full Post »