Sockiplast…

Ett inlägg om sockiplast.

---

 

Ett par typiska sockiplast som jag hittade nånstans på nätet.

Faktum är att jag har börjat drömma igen. Om nätterna. Dagtid har jag inga drömmar kvar. Inga önske-drömmar, i vart fall. Men om nätterna… För mig indikerar det att jag har fått mer tid att tänka och reflektera. I vissa sammanhang är det ju bra, i andra kanske mindre bra. Det får liksom inte bli ältande och grubblande.

Men i natt drömde jag om sockiplast och det var varken nåt ältande eller nåt grubblande, mest skratt-framkallande. För fråga mig inte varför jag drömde om denna läskiga fotbeklädnad som i min barndom, på äldre stenåldern, användes i gymnastiken i stället för gympadojor. Jaa, jag gick självmant i gymnastik ett tag när jag var barn, men tyckte att det var obehagligt i den stora salen där en tant gormade instruktioner till ett gäng småbarn som var livrädda. Nä, det blev ingen långvarig sejour. Inte som baletten, som jag faktiskt tog lektioner i under minst ett år. Klassisk balett, förstås. Ingen modern (!) jazzskit.

Åter till sockiplasten. Det är alltså en sorts sko. Men sulan är av mjuk och tunn plast, så det känns som om du går direkt på golvet – och ändå inte. Jag minns känslan av den kalla, nästan lite kletiga plasten mot fotens undersida. Det var en lite svampig upplevelse, det kändes nästan som att gå omkring med en sula gjord av filmjölk. Det kan ju inte ha varit särskilt bra för fötterna och definitivt inget för den som har hälsporre i båda hälarna. För sulan är ju helt platt. Ovansidan är vävd i nåt tyg som sen är ihoplastat med undersidan. Kort sagt: en vidrig sak att ha på fötterna! Fötterna blev förresten både kalla OCH svettiga i sockiplsten.

Fråga mig inte varför jag drömde om sockiplast i natt, för det har jag ingen som helst aning om. Jag har inte pratat om sockiplast, inte sett några, inte läst om dem. Men jag hade dem på mina fötter i gymnastiken ända fram till mellanstadiet, tror jag. Det var då jag kom under magister Sandbladhs herravälde. Det välde han styrde och ställde med terror och ganska ofta fysisk bestraffning, trots att det inte längre var tillåtet. När man gick i hans klass klarade man sig hyfsat om man antingen var bra på gymnastik eller också var bra i de teoretiska ämnena. Jag var verkligen inte bra i gymnastik, men duktig i de vanliga ämnena, främst språk. Det räddade mitt skinn många gånger. Andra klasskompisar bröts ner fullständigt av denne magister. Vi var nog många som var livrädda för denne rätt lynnige despot.

Men det finns en sak jag kan tacka honom för och det är att han faktiskt lyckades lära mig svensk grammatik och rättstavning. Det har jag haft stor nytta av genom livet. Det liv, som under några år i barndomen, framlevdes med sockiplast på fötterna i ekande gymnastiksalar där fröknar med vass röst och visselpipa gav order. Så även om jag kom helskinnad därifrån kan man ju säga att jag hamnade ur askan i elden – i magister Sandbladhs klassrum i Norra skolan i Metropolen Byhålan. Fast den berättelsen kan vi ta vid ett annat tillfälle, här ovan är bara ett smakprov.

Och nu vill jag förstås höra om DINA öden och äventyr med sockiplast! Har du dessutom erfarenheter av magister Sandbladh, spara dem till en kommentar i ett kommande inlägg här på bloggen!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Gone fishing…

Ibland skulle jag vilja ha en sån där fejk-gammal skylt man hänger på ytterdörren. En skylt där det står

Gone fishing

på och så en bild på en slashas med ett spö i handen. Med detta vill jag inte säga att jag är varken nån slashas eller särskilt intresserad av att fiska. Men jag är, så att säga, ute och fiskar lite, telefonledes. Bara det att NÅN (fastighetsskötare) bestämde sig för att klippa gräset här utanför och då är det stört omöjligt att telefonera, trots stängda vädringsfönster. Därför skulle jag vilja hänga upp den där skylten, ta ett spö och bara dra ut på en liten… paus. En TYST paus…

Det får bli en handskriven post-it-lapp i stället!

                                                                                                                                                            Eftersom dagens planering nu blev lite sabbad rubbad tänkte jag skutta över till lilla Apoteket Hjärtat som nyligen öppnat i samma lokaler som Tokerian. Mina ”glömske-piller”, som jag kallar vitaminerna jag äter mot mina livslånga brister av B12 och folsyra håller på att ta slut. Och jag har liksom GLÖMT att gå till apoteket i god tid… Kanske måste öka dosen… 😆

Liiite uppspelt är jag i skrivande stund. Även om jag inte kan avslöja nåt kanske mitt fiskande kan ge nåt positivt resultat. Men det måste till möten och diskussioner och arbetsutskott först. Om allt går vägen kanske, kanske jag får nåt utmanande och kul att göra under ett par månader i höst. Vem vet… Det är tyvärr inte nåt som ger några pengar, men det är nåt som skulle ge mig en stunds väldigt vettig sysselsättning.

I kväll är det skolavslutning och jag ska tuffa ut till Förorten och hämta Elias och hans mamma vid 17-tiden. Hoppas nu att åskan och det kraftiga regnet vädergubben hotade med igår kväll inte når hit till oss på ostkusten, för det vore ju rätt typat att få första skolavslutningen sabbat av oväder. Elias skola har nämligen ingen aula, så avslutningsevenemanget sker på bollplanen på skolgården. Vid regn samlas endast eleverna i gymnastiksalen, där mammorna och papporna och Tofflorna inte får plats.

 

Read Full Post »

Lite ”lissen” men mätt

Fästmön och jag slockande som två ljus när jag hade hämtat Elias och vi hade fikat. Två grisar låg och snarkade… Jag vaknade av mitt eget snark och Anna

gjorde ljud

så hon väckte sig själv. Frida och Elias satt oberörda och glodde på TV en stund, men sen kom Elias in i sovrummet och killade mig under foten.

Idag blev det kassler, kokt potatis och kantarellsås till middag – för min del blev det biffar på kycklingfärs i stället för kassler. Anna gör minst lika goda såna som min mamma och jag hade tur och hittade TVÅ lådor i frysen! En kvar, alltså!

Så nu sitter jag här och är proppmätt i köket. Lyssnar på diskmaskinens arbete och hör Elias busslek inne från vardagsrummet. Det känns gott att får vara här. För idag har jag haft en mejlväxling med en vän vars tankar och åsikter jag värderar HÖGT. Men det har varit några jobbiga påminnelser om min sorg.

Har haft lite sms-kontakt med en annan vän som jag är bekymrad och orolig för. Jag finns inte alls i närheten och kan hjälpa med nånting – varken praktiskt eller annat stöd. It sucks!

Vännen CL och jag föröker boka in en fikadejt nästa vecka och det gläder mig mycket! Det har gått för lång tid, en del beroende på Onda Lårkan, annat beroende på sommar och semester.

Ett års förnyat virusskydd har jag köpt till min lilla leksakslåda och innan middagen stämde jag Fridas gitarr. Blev glad åt att höra att det finns nån i plugget som det går att snacka med. Vänner är viktigt!

Slaktar-Pojken har också varit i plugget idag och fått uppgifter att utföra inom ämnet idrott. Nu ska han föra mat-, motion- och sömn-dagbok, som värsta Skalman!

Elias hade kommit ihåg att lämna in sin läxa i morse. Det gladde mig att se att han var ute och lekte när jag kom för att hämta honom. Igår var det strålande väder – men barnen i de två ettorna fick hålla till inne i gymnastiksalen för rastvakterna kunde inte ha för många barn ute på skolgården…

Har haft ett djupare och personligt samtal med Lillan och kan bara konstatera att livet inte alltid är så lätt. Och då blir man lite ”lissen”. Som jag är nu…

Lite ledsen, det vill säga ”lissen”, är jag just nu. Med betoning på lite.

Read Full Post »