Stjärnorna på Slottet: Johan Rabaeus dag

Igår lördag gick säsongens sista Stjärnorna på Slottet. Det är konstigt, men varje gång säger jag ungefär

Å vilket häftigt gäng! Och som min bild av var och en av stjärnorna har förändrats!

Den där förändringen har för min del för det mesta varit positiv. Jag tror bara en enda stjärna har gjort bort sig forever and ever för min del… Men igår var det Johan Rabaeus dag – och hans stjärna steg i mina ögon!

Johan Rabaeus stjärna steg i mina ögon.

Jag ska erkänna att jag hade lite förutfattade meningar om herr Rabaeus. Jag tyckte att han var ganska tramsig och ytlig och att han flamsade med Snusk-Fian i gänget hela tiden. Men igår fick både jag och andra som tittare se andra sidor.

Dagen inleddes med sedvanlig frukost där Johan Rabaeus delade ut färg på sprayflaskor till var och en. Förmiddagen bjöd sen vidare på en åktur i ett segelflygplan – nåt som inte alla uppskattade lika mycket. Därefter fick deltagarna i uppdrag att spraya ner en folkabuss, ikläda sig 70-talsstass och ge sig ut på jakt i Stockholm efter ledtrådar. Ledtrådar som ledde fram till en isterbandslunch på Dramatens tak! Det var riktigt häftigt!

Johan Rabaeus föddes i en diplomatfamilj och sina tre första år tillbringade han i Prag. Familjen flyttade ofta, Paris blev en annan hemstad, men till sist hamnade Johan Rabaeus på Lundsbergs internatskola i Sverige. Framtiden var ganska utstakad för honom – han skulle gå Handelshögskolan – men liksom av en tillfällighet halkade han in på teaterbanan och där blev han kvar. Detta ledde bland annat till en brytning mellan honom och fadern. Jag tror vi alla satt stumma när Johan Rabaeus berättade om hur han och hans ena bror möttes på en gata i Stockholm och inte hälsade på varandra, utan bara passerade. Fadern och Johan Rabaeus försonades först långt senare.

Kvällens middag gick i österländsk-turkisk stil. Rummet var mycket vackert dekorerat och det bjöds på meze. Avrundningen på Johan Rabaeus dag blev presentutdelning vid kaffet – var sitt skyddande öga, inköpt i Turkiet.

Stjärnorna på Slottet är riktigt bra, svensk TV! Mer sånt här! Jag är hjärtligt trött på alla musiktävlingsprogram med folk som tror att de är eller kan bli stjärnor. När SvT visar Stjärnorna på Slottet får vi tittare se verkliga stjärnor!

Högsta betyg!

 

Read Full Post »

Disdag

Disdag. Det vore ett passande namn för dagen! Tre grader ”varmt” i morse och en hinna av fukt över bilen, träden, människorna. En sån där dag när ingenting blir synligt, när människor som jag vänder våra tankar inåt.

Snart ska jag stå här och blicka ut över sjön.

                                                                                                                                                         Vi var visst trötta allihopa i morse, men några av oss kom iväg. Första stoppet blev fritids med Elias, andra stoppet Fästmöns jobb och tredje stoppet mitt hem.

Just nu väntar jag på att vägledaren från Arbetsförmedlingen ska ringa. Man blir rätt låst av att sitta och vänta, men att vänta tycks vara min lott i livet. Jag försökte ringa henne vid minst fem olika tidpunkter igår utan att få nåt svar. Till sist gav jag upp och mejlade i stället och då kom det ett svar fram på seneftermiddagen.

De samtal jag ringde igår var ganska intressanta ur kundsynpunkt. Utan att berätta vart jag ringde kan jag säga att ett företag lät totalt ointresserat av nya kunder, ett annat företags representant satt uppenbarligen på toaletten och pratade (!), en tredje berättade enbart om sitt företags förträfflighet och hade inga som helst frågor till kunden. Ett fjärde företag ställde många frågor, men frågorna var otroligt svåra att uppfatta eftersom personen som ställde dem hade en brytning som uppenbarligen inte passade mina öron och min ordförståelse. Det blev ingen lyckad kommunikation.  Så fanns det företag som var bra också. Där man ställde de rätta frågorna, där man åtminstone lät intresserad och där man inom ett par timmar hade en idé om ett samarbete. Dessutom ringde man tillbaka inom avtalad tid. Sånt vinner i längden!

Längtar efter en dusch och hårtvätt, men tänkte försöka vänta ut telefonsamtalet från min vägledare. Kanske hinnter tvätta en maskin under tiden.  Jag funderar också på att åka och byta till sommardäck idag, men frågan är om jag hinner. Det beror ju lite på när hon ringer. Tyvärr är man alltid lite låst i tillvaron, även om somliga tycker att man inte har annat än tid… Det finns en dag i morgon också och då handlar det bara om att jag ska passa Elias från eftermiddagen till kvällen när hans mamma jobbar samt utfodra klanen. Det senare är helt klart det svåraste! Jag är ingen mästerkock och minerna är tämligen varierande på De Utsvultnas Skara när jag står vid spisen…

För övrigt har jag fått jordens böld på ett visst runt och bulligt ställe på min baksida. Det är otroligt oskönt att sitta, att ha kläder på sig och att röra sig. Jag bara går och väntar på en stor explosion. Nån som är avundsjuk?

Read Full Post »

Babel den 9 september: Poesi och terapi

Mår man bättre om man skriver? Det var en av frågorna och temana i veckans Babel på SvT2. Men som vanligt fanns det flera teman liksom en intressant blandning gäster och reportage.

Bob Hansson slipper vi inte den här gången heller. I höst ska han söka lyckan. Missförstå mig rätt, jag gillar Bob Hansson, men INTE tramsinslag i programmet. Jag orkar inte skriva om eländet… Bara en detalj: det är SÅ NJUTBART att lyssna på Zinat Pirzadehs mjuka brytning – UNDERBART!

Först ut i dagens program var poeten Johannes Anyuru – som just debuterat som romanförfattare. Tre diktsamlingar har det blivit, förra året debut som dramatiker. Och nu alltså också romanförfattare. En nyklippt Anyuru lyckades för det mesta undvika ögonkontakt med programledaren när han försökte förklara hur jobbigt det var att under början av 2000-talet bli så känd. Daniel Sjölin placerade hörlurar på författaren när han överöste den nya romanen med beröm. Fjäskskydd. Jo, jag tackar, jag. Överspänt och fånigt grepp. Neetlitteratur* blir genrebeteckningen. Genren omfattar utanförskap, ofta alkoholmissbruk och är ett manligt tillstånd. Ärligt talat förstår jag inte vad romanen handlar om, men jag är ju varken missbrukare eller manlig…

Johannes Anyuru, neetlitterär debutant. Bilden är lånad från Babels hemsida.

                                                                                                                                                    Babels STJÄRNREPORTAGE handlade om rockstjärnan Patti Smith som gett ut självbiografin Just kids. Boken behandlar åren med fotografen Robert Mapplethorpe.

Så blev det ytterligare en artist i studion, Caroline af Ugglas som tillsammans med terapeuten och poeten UKON (Ulf Karl Olov Nilsson) debuterar i höst med boken Hjälp, vem är jag? Caroline af Ugglas är som vanligt MYCKET i intervjun, UKON är mest konstig. Mannen är otroligt långbent, hans högra lillfinger är krökt, han har sneda, mandelformade ögon. Han ser kort och gott SPÄNNANDE ut! Intervjun fortsätter i ett reportage om terapi – i filmens, TV:ns och litteraturens värld. Intressant!

Så ansluter Marianne Sällström, författare och lärare i terapeutiskt skrivande. Då känns det mer stabilt i studion! Marianne Sällström pratar om skrivandet som terapi, en terapi som forskarna är eniga om är framgångsrik! Poeten och koreanen Ko Un deltar via skype och tycker till om detta.

Veckans boktips blev:
Johannes Anyuru: Aniara av Harry Martinson
UKON: Witz-bomber och foto-sken av Jonas J Magnusson och Cecilia Grönberg
Caroline af Ugglas: Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson

Nästa veckas program innehåller

Triss i ess

enligt Daniel Sjölin. Vi får la se…

                                                                                                                                                   *Neet = Not in Education Employment Training

Read Full Post »