Från sur disktrasa till skön pläd

Ett fredagligt inlägg.

---

 

Jag är sur som jobbets disktrasa!

Fredag kväll och jag har blåst OMVÄGEN om Årsta Travcafé efter jobbet. Det var inte nåt självvalt utan Bokus fel. Årsta travkafé är inget ställe jag frivilligt skulle besöka. Jag skulle ha fått hämta mitt paket på en ICA-affär nära mig, men av nån anledning tvingades jag nu göra en extra tur med bilen. Miljövänligt, Bokus? Nä. Fri frakt? Nä – min bensin kostar. JA JAG ÄR FORTFARANDE SKITSUR. Därför passar bilden här intill på disktrasan i vårt lunchrum bra som illustration. En trasa som var riktigt SUR eftersom nån hängt den mellan hoarna och inte på kranen. Vem vill ta i den nu? Inte jag, i alla fall. ISCH!

Det var ju lite synd om mig för att jag fick göra den där omvägen, så jag passade på att köpa en påse OLW:s prästostbågar och en Marabou gräddnougat med mera på ÅrstaBHallen. Sen vet jag hur det blir i kväll – jag vill inte ha nåt. Men nu finns det i alla fall lite smaskens i skåpet och inte bara ströbröd, makrill, Fästmöns läbbiga blandningar och nötter.

Arbetsdagen har flutit på bra idag. Korrektur har flugit som pilar mellan mig och andra och trots en del svårigheter går det bra. Det går framåt. OK, vi kanske inte når hela målet, men vi når mycket av det. Lite skrajsen blev jag trots allt när jag såg den här… buren i ADB-sektionens IT:s korridor. Tänk om den är till för anställda som inte presterar? Jag försökte få kollegan H, som är lite mindre än jag, att krypa in i den. Men hon ville inte. Hon litade inte på att jag skulle hjälpa henne upp igen. Och det var nog rätt tänkt av henne, för se jag kan ju vara rätt elak, har jag hört. (Samtidigt gillar jag H, så jag hade nog bara skojat en stund.)

Bur för anställda som inte presterar?

Det har regnat hela dan här och nu i kväll har det börjat blåsa så förskräckligt. Jag såg på mina push-notiser från media på mobilen att alla tåg söder om Stockholm är inställda på grund av stormen. Anna ringde nyss från flygplatsen uppe i norr där hennes plan hem till civilisationen igen är försenat på grund av snö… Jag undrar hur lilla mamma har det. Hon befinner sig i stormens centrum…

Det regnade mycket här redan i morse… Granen på framsidan svajar nu betänkligt i blåsten. Notera det hemska blå skenet från en balle* mittemot. *ryser*

 

Denna drar jag över mig i bästefåtöljen. Sen kan ju somliga få vara avundsjuka på det.

Min fredagskväll tillbringar jag nog under pläden med min bok på gång. Jag har lärt mig att en numera inte säger

deckare

utan

spänningsroman.

Trams! Det har alltid hetat deckare och det kan det väl få fortsätta att göra även om varken Sherlock Holmes eller Agaton Sax är med?!

Min bok på gång är för övrigt den tredje delen i Camilla Grebes och Åsa Träffs serie om terapeuten Siri Bergman och hennes kollega Aina. Jag har inte läst böckerna i riktigt rätt ordning, vilket egentligen hade varit bäst. Efter denna har jag bara den femte och sista delen kvar att läsa – och den kom ut i alldeles nyligen och står därför på önskelistan. Riktigt spännande böcker ingår i serien och här kan du läsa vad jag tyckte om de andra delarna:

Någon sorts frid (del 1)

Bittrare än döden (del 2)

Mannen utan hjärta (del 4)

Nä, jag ska inte glo på nån broilermusiktävling på TV i afton, jag ska LÄSA, som sagt. En bok som handlar om tofflor är ju alltid bra…

Böcker som handlar om tofflor är ju alltid bra.

Vad händer hos DIG i kväll, dårå??? Vågar du berätta får du gärna göra det i en kommentar här nedan.

*en balle = en balkong

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Fallet Thomas Quick. Att skapa en seriemördare

Ett inlägg om en bok.

---

 

För lite mer två år sen trodde jag att jag skulle dö. Jag köpte julklappsböcker långt i förväg till mina nära och kära. Till yngsta bonusdottern köpte jag Hannes Råstams bok Fallet Thomas Quick. Att skapa en seriemördare. Så här i efterhand undrar jag vad jag tänkte när jag köpte just den boken till en tonåring… Jag tror inte hon har läst den, men det har jag, för jag lånade den häromdan.

Thomas Quick, numera återigen Sture Bergwall, har dömts för åtta mord. Men han har erkänt typ 25 mord till, erkännanden som han aldrig dömts för, dock. Hur kommer det sig att en journalist som Hannes Råstam börjar nysta i det hela? Jag vet inte. Det enda jag kan se när jag läser hans bok är att han var en noggrann, detaljernas man. Bara det att han har läst hela utredningsmaterialet två gånger är… snudd på ofattbart. Materialet är nämligen synnerligen omfattande.

Steg för steg monterar Hannes Råstam ner den så kallade bevisningen och Thomas Quicks erkännanden. Det framkommer att han vid vissa mord bevisligen varit nån annanstans, bland annat på sin egen konfirmation… Det blir synnerligen tydligt av bland annat filmer från vallningar på brottsplatserna att Thomas Quick är fullpumpad med starka mediciner. Han kan knappt gå, än mindre prata och säkerligen minst av allt, tänka klart. Men han döms och han blir kvar i rättspsykiatrisk vård, med fortsatt medicinering och terapi.

Jag betvivlar inte att Thomas Quick är sjuk. Han har begått övergrepp mot andra människor. Kanske har han också mördat. I vart fall har han gjort andra människor illa på ett eller annat sätt. Att han inte har begått de mord han dömts för. Det visar Hannes Råstam här. Det är en skrämmande historia om en sjuk man, starkt drogberoende, som får uppmärksamhet av terapeuter, poliser och journalister och som helt uppenbart är en mytoman.

Detta är en stark bok. Visst är den bitvis seg med alla referat från vallningar och förhörsprotokoll. Men det är onekligen ett riktigt gediget jobb Hannes Råstam har gjort. Nu återstår bara i mitt huvud två frågor:

1. Vilka är de riktiga mördarna?
2. Varför köpte jag den här boken till min yngsta bonusdotter?

Toffelomdömet blir det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Barn med Tourettes syndrom

Ett inlägg om en dokumentärfilm. 

Jag lutade mig tillbaka i bästefåtöljen för att läsa och dricka en kopp te. TV:n stod på för att här skulle vara lite ljud. Plötsligt fann jag att jag hade fastnat i en brittisk dokumentär på Kanal 5, Barn med Tourettes syndrom.

Tre pojkbarn med Tourettes syndrom. (Bilden är lånad från Kanal 5 Play:s webbplats.)

Barn och barn… Pojkar. För det är faktiskt så att det är mycket vanligare att pojkar drabbas av Tourettes syndrom än flickor. Av hundra barn i skolåldern handlar det om ungefär ett barn som får Tourettes.

Vad är då Tourettes? Vanligen handlar det om tics och/eller tvångstankar. Ticsen kan vara fysiska (motoriska) eller verbala (vokala). De verbala ticsen är ofta fula ord.

När man ser en unge med Tourettes är första intrycket nog att det är ett väldigt ouppfostrat barn som skriker och svär åt sina föräldrar, kanske till och med slår dem. Men ungarna vill verkligen inte göra sina tics.

Ofta har ticsen med oro och ångest att göra. Detta gäller även tvångstankarna som många Tourettesbarn lider av. En pojke i dokumentären var till exempel tvungen att kolla så att fönster och dörrar i hemmet var stängda och låsta.

Under filmen får vi följa ett gäng pojkar med olika sorters tics. En liten kille har mest ljudtics och fysiska tics. Han drömmer om att bli astronaut. En annan av killarna har konstiga ljud för sig. Den tredje är väldigt utåtagerande och slåss, svär, skriker och säger fula ord.

De kommer alla tre till en klinik där de får hjälp och verktyg att hantera och tygla sina tics. För en kille fungerar verktyget perfekt. En av killarna anpassar verktyget så att det funkar för honom. Den tredje fungerar inte verktyget optimalt för.

Jag tänker på en kompis jag hade som barn. H*n hade helt klart ljudtics och blinkningar för sig. En sorts Tourettes light. Ljudticsen påminde mycket om en av pojkarnas i filmen. Det hade med andningen att göra och enligt terapeuten är det väldigt tydligt en ångestsignal.

Får du möjlighet att se filmen (klicka på länken i början av inlägget!), så gör det! Det ger en hel del aha-upplevelser. Och naturligtvis får det i alla fall mig att fundera över mig själv. För nog har jag lite tvångstankar och utför en del tvångshandlingar. Den senaste är att jag alltid måste ta på mig kläder på höger fot och ben före vänster… Så du ser, inte ens tanter är Tourettesfria…

Har du några tics eller tvångstankar/-handlingar??? Vågar du skriva och berätta???

Här kan du läsa mer om Tourettes syndrom:

• Hjärnfonden
• 1177 Stockholms läns landsting
• Riksförbundet Attention
• Netdoktor
• Tourette.se

Livet är kort.

Read Full Post »

Dagens citat den 30 augusti 2013

Ett inlägg om ett citat.

Just uppsnappat från TV4:s nyheter där Jens Lapidus intervjuades:

Vissa kanske går till en terapeut, men jag skriver, va.

Och tjänar rätt bra med pengar på det i stället för att bli av med pengar på terapiräkningar, va..?

Livet är kort. För en del är det gott.

Read Full Post »

”Jag orkade inte med grottandet…”

Lokalblaskan må vara julitunn, men där finns ibland vissa lysande krönikörer som sätter ord på mina tankar. En av dessa är Anders Mildner som idag har fått sin krönika Jag orkade inte med grottandet införd. Tyvärr finns den inte att läsa på hemsidan.

Anders Mildner tar upp det här med de allorstädes närvarande kamerorna som tar fasansfulla bilder eller filmer från Norge som sen delas via sociala nätverk eller publiceras lite här och var.

Jag har för övrigt bloggat om filmande vid olycksplatser tidigare och uttryckt min avsky över det. Men det är inte sanningen jag värjer mig emot. Det är viktigt att vi inte döljer det otäcka som har hänt, att vi bearbetar och inte stänger in. Det jag inte gillar är sättet att gå på människor, som så uppenbart är i chock efter att ha varit med om hemska upplevelser. Att sticka upp en kamera i nyllet på dem. Att filma dem när de ligger skadade eller döda. Att intervjua anhöriga, som befinner sig i ett minst lika omfattande chocktillstånd.

Dagen efter allt det hemska och ofattbara hade skett i Norge försökte jag hitta en så neutral beskrivning av skeendet som möjligt via media. Det visade sig att Aftonbladet hade en sån som jag tyckte var bäst och jag länkade till den i ett inlägg. För jag kunde ju inte låta bli att blogga om händelserna. De påverkar oss alla, även om vi inte befinner oss i Norge, har norska vänner eller bekanta eller så. (Jag har släkt i Norge, ja, och nej, jag vet inte hur det är med dem.) Men sen blev jag smått illamående över alla spekulationer som vällde ut genom bloggar, Fejan och Twitter. Det är inte så att jag är ointresserad av att få veta vem som har utfört detta hemska, men jag är ju faktiskt inte polis eller utredare. Varför inte lämna utredningsarbetet till proffsen? Jag erkänner, precis som Anders Mildner, att jag inte orkade/orkar med grottandet. När nyheter, analyser, rykten, tankar och skvaller blandas, hur ska jag då kunna sålla för att hitta fakta, för övrigt..?

Igår morse hittade nästa beskrivning som kändes tämligen neutral. Det var hos Dagens Nyheter. Notera att den började skrivas före förhandlingarna med den gripne men att den sen har fyllts på.

Det här är svårt. Jag orkar inte grotta, men kan inte värja mig, riktigt. För även jag vill ju veta. Förstå.

Men helst av allt vill jag inte snacka så förbannat. Jag vill göra. Jag vill inte ge mig in i diskussioner kring skuldfrågan, extremisttillhörighet, terrortankar. Jag vill lämna blod, jag vill ställa upp med samtalshjälp, jag vill hjälpa till att röja. Tyvärr har jag brister i blodet som gör att jag inte kan eller får lämna blod. Jag är inte heller utbildad terapeut och jag har inte pengar att skänka eller resa till Norge för. Men det är sånt här jag skulle vilja göra i det här läget. Inte grotta. Göra nåt vettigt.

Read Full Post »

Anna Kåver – sövande Sommarpratare

Igår var det dags för mig att skjutsa hem mamma. Jag såg till att starta resan klockan 13, för jag ville lyssna till dagens (gårdagens, alltså!) Sommarpratare, psykologen och terapeuten Anna Kåver från Uppsala. Men gäsp, både jag och mamma höll på att somna och DET är ju inte smart att göra bakom ratten…

Anna Kåver, Sommarpratade från Uppsala igår. (Bilden är lånad från Sveriges radios hemsida.)

                                                                                                                                                                Anna Kåver inledde nästan med att deklarera att hon minsann valt bort sociala medier från sitt liv – dock inte datorer och liknande teknik. Jag tycker att folk som gör tydliga val och bortval är lite spännande och vill gärna veta mer om varför. Det fick jag också. Jag kan förstå valet – eller bortvalet – eftersom Anna Kåver inte gillar att det man en gång skriver på internet alltid finns kvar samt att det pågår ganska hemska saker som självmordshetsning och mobbning på nätet. Men jag blev aldrig engagerad i det hon sa! Anna Kåver har nämligen en mycket sövande röst och jag hade fullt sjå att hålla ögonen öppna och på vägen.

Ja, jag är besviken! Jag såg fram emot att få lyssna på Anna Kåver, men jag gick aldrig igång på hennes Sommarpratande. Det blev tamt, blekt och, som sagt, sövande. Anna Kåver har annars en spännande bakgrund och har bland annat jobbat med suicidala och självskadande unga kvinnor. Hon forskar och hon har skrivit sex böcker i ämnet KBT, några tillsammans med kollegan och bland annat deckarförfattaren Åsa Nilsonne. (Anna Kåver är också gift med Göran Kåver, chef för Musik i Uppland och en gång sektionschef på Stadens sandlåda, tillsammans nuvarande Högsta Hönan som då var en något Mindre Höna – karriärmässigt sett. Gissningsvis kom en del musik från makens håll.)

Ärligt talat hade jag nog hellre lyssnat till kollegan Åsa Nilsonne, som jag sett på Babel och som jag fann mycket engagerande och klok! Och inte ett dugg sövande…

Read Full Post »

Majsläpp från Månpocket

Månpockets nyhetsbrev landade i inboxen häromdan. Jag noterade att det finns en hel del godingar som släpps nu i maj. Bland annat nya pocketupplagor  av Håkan Östlundhs böcker Släke och Dykaren. Och så lite annat intressant, som till exempel…

Drömmen förde dig vilse av Anna Jansson
Elva böcker om har det blivit hittills om polisen Maria Wern på Gotland sedan Anna Jansson debuterade år 2000. Tre av dem har filmats för TV4.

                                                                                                                                                 Arseniktornet av Anne B. Ragde
Drömmen om ett liv i lyx och flärd driver den unga Amelie från det lilla fiskeläget till mellankrigstidens dekadenta Köpenhamn. Hon får plats som varietédansös och spås en lysande framtid inom teatern. Tills man upptäcker att hon är gravid och hon tvingas avbryta sin karriär för att gifta sig med porslinsmålaren Mogens. Flera decennier senare nås dotterdottern av beskedet om Amelies död, en händelse som inte bara för generationerna närmare varandra utan även öppnar den Pandoras ask som är familjens hemligheter. Och denna beställde jag idag! 😛

                                                                                                                                      Tiger av Mian Lodalen
En bok om tonårstidens utsatthet och rädslan för det annorlunda. Om att växa upp i 1970-talets Jönköping med en stor hemlighet. En ovanlig och modig skildring av unga tjejers sexualitet. Tiger fick jag av Fästmön i november förra året på vår andra förlovningsdag.

                                                                                                                                                                        

Bittrare än döden av Camilla Grebe och Åsa Träff
En regnig höstkväll någonstans i Stockholm blir femåriga Tilde vittne till hur någon sparkar hennes mamma till döds. Samma höst börjar terapeuten Siri och hennes kollega Aina träffa en helt ny typ av klienter: De har åtagit sig att leda en självhjälpsgrupp för kvinnliga brottsoffer. Under några mörka höstkvällar berättar kvinnorna den ena grymma historien efter den andra om våld och förnedring. En mörk bild av kärleken och mäns våld mot kvinnor växer fram.

                                                                                                                                                  Devils Peak av Deon Meyer
Utsedd till bästa utländska kriminalroman 2010! Ett banalt, meningslöst rån mot en bensinmack ändrar allting. Tobelas son vådaskjuts till döds, mördarna grips men kommer undan. Tobela förvandlas till en hämnare. Han vill hämnas inte bara sonen utan allt våld som riktas mot barnen i Sydafrika.

 

      

Mitt livs roll av David Nicholls
Framtiden för Josh Harper ser oförskämt ljus ut. För stackars Stephen, Josh inhoppare eller ”understudy”, som det heter på teaterspråk, hänger det på Josh hälsa om han någonsin ska få en chans att bli den lysande stjärna han drömmer om. Men det ser allt annat än ljust ut. Detta är en underbar komedi om ambitioner, berömmelse, svartsjuka och kärlek.

                                                                                                                                                                                                                                                                                                                      

Read Full Post »

Babel den 9 september: Poesi och terapi

Mår man bättre om man skriver? Det var en av frågorna och temana i veckans Babel på SvT2. Men som vanligt fanns det flera teman liksom en intressant blandning gäster och reportage.

Bob Hansson slipper vi inte den här gången heller. I höst ska han söka lyckan. Missförstå mig rätt, jag gillar Bob Hansson, men INTE tramsinslag i programmet. Jag orkar inte skriva om eländet… Bara en detalj: det är SÅ NJUTBART att lyssna på Zinat Pirzadehs mjuka brytning – UNDERBART!

Först ut i dagens program var poeten Johannes Anyuru – som just debuterat som romanförfattare. Tre diktsamlingar har det blivit, förra året debut som dramatiker. Och nu alltså också romanförfattare. En nyklippt Anyuru lyckades för det mesta undvika ögonkontakt med programledaren när han försökte förklara hur jobbigt det var att under början av 2000-talet bli så känd. Daniel Sjölin placerade hörlurar på författaren när han överöste den nya romanen med beröm. Fjäskskydd. Jo, jag tackar, jag. Överspänt och fånigt grepp. Neetlitteratur* blir genrebeteckningen. Genren omfattar utanförskap, ofta alkoholmissbruk och är ett manligt tillstånd. Ärligt talat förstår jag inte vad romanen handlar om, men jag är ju varken missbrukare eller manlig…

Johannes Anyuru, neetlitterär debutant. Bilden är lånad från Babels hemsida.

                                                                                                                                                    Babels STJÄRNREPORTAGE handlade om rockstjärnan Patti Smith som gett ut självbiografin Just kids. Boken behandlar åren med fotografen Robert Mapplethorpe.

Så blev det ytterligare en artist i studion, Caroline af Ugglas som tillsammans med terapeuten och poeten UKON (Ulf Karl Olov Nilsson) debuterar i höst med boken Hjälp, vem är jag? Caroline af Ugglas är som vanligt MYCKET i intervjun, UKON är mest konstig. Mannen är otroligt långbent, hans högra lillfinger är krökt, han har sneda, mandelformade ögon. Han ser kort och gott SPÄNNANDE ut! Intervjun fortsätter i ett reportage om terapi – i filmens, TV:ns och litteraturens värld. Intressant!

Så ansluter Marianne Sällström, författare och lärare i terapeutiskt skrivande. Då känns det mer stabilt i studion! Marianne Sällström pratar om skrivandet som terapi, en terapi som forskarna är eniga om är framgångsrik! Poeten och koreanen Ko Un deltar via skype och tycker till om detta.

Veckans boktips blev:
Johannes Anyuru: Aniara av Harry Martinson
UKON: Witz-bomber och foto-sken av Jonas J Magnusson och Cecilia Grönberg
Caroline af Ugglas: Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson

Nästa veckas program innehåller

Triss i ess

enligt Daniel Sjölin. Vi får la se…

                                                                                                                                                   *Neet = Not in Education Employment Training

Read Full Post »