Steglitsan

Ett inlägg om en tegelsten. En bok, alltså.

---

 

För tre veckor sen idag slutade jag min visstidsanställning på förra jobbet. Jag blev fint avtackad med blommor och tårta – och två härliga böcker. Nu har jag läst en av dem, den ganska… makalösa Steglitsan av Donna Tartt.

Det här är boken om Theo Deckers underliga liv. Vi läsare träffar honom första gången på ett konstmuseum som han besöker med sin mamma. Men så inträffar katastrofen i form av en explosion. Theo klarar sig, men mamman överlever inte. Däremot träffar Theo en döende man och får en ring av honom. Dessutom hamnar den värdefulla tavlan Steglitsan i hans ägo.

Att detta är en så kallad utvecklingsroman är inget att tvista om. Vi får följa Theo Decker från pojkåren genom ungdomsåren fram till han är vuxen. Steglitsan, tavlan, är närvarande hela tiden – och ändå inte. Den är på sätt och vis bilden av Theo själv, denna tavla som en konstnär målade av en fågel, en steglits, i fångenskap.

Många symboler är det boken igenom. Kärlek och en del spänning finns också, men detta är ingen kriminalhistoria trots inslag av till exempel stöld, förfalskning av antikviteter, hot, knark etc…  Kort sagt: den här boken är… mycket. De närmare 800 sidorna i pocketutgåvan innehåller en välskriven berättelse som höjts till skyarna av recensenter. Du som vet hur jag reagerar vid sånt gissar dig till en viss skepsis hos mig. Men njae… Jag fångas och dras med av Donna Tartts underbara förmåga att berätta. Det är först mot slutet jag känner att det blir lite för mycket av det goda. Slutet känns nästan hoprafasat i panik över att boken blev lite för… lång.

Toffelomdömet blir högt, men inte det högsta. Jag tänker jaga rätt på författarens tidigare böcker, för jag vill läsa mer! Och by the way, Donna Tartt fick Pulitzerpriset för Steglitsan i våras.

Stort tack till Henrik, Kristina, Christian och Mia för boken!!!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ettor & nollor

Ett inlägg om en TV-serie.

Efter att ha sett en trailer blev jag jättenyfiken på mini-serien Ettor & nollor. I kväll visade SvT1 den första av två delar. Blev min nyfikenhet stillad, vill jag se mer eller dissar jag del två?

Måns Herngren är med. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Ett par råkar se en explosion i ett industriområde. Ganska äcklig sådan, faktiskt, med kroppsdelar som flyger kors och tvärs. Både FBI och Interpol kopplas in. Snart har man fått tag i en person som häver ur sig en rätt sanslös historia.

Ja. Nu är ju jag inget stort fan av bröderna Herngren. Men det faktum att en av bröderna Skarsgård, Gustaf, är med gör det hela mer intressant. Problemet är att det inte räcker. Inget räcker. Den här serien är inte bara fruktansvärt färglös, den är fruktansvärd. Jag slutade titta efter en halvtimme.

Toffelomdömet blir… inte en enda rosa toffla. Inte ens en halv.

Livet är kort.

Read Full Post »

Maria Wern: Svart fjäril. Del ett

Ett inlägg om första delen av en TV-film.

Jag gillar Anna Janssons böcker om gotländska polisen Maria Wern. Men det blir inte alltid bra när böcker filmatiseras. Inte ens för TV. I kväll visade TV4 första delen av Maria Wern: Svart fjäril. Och vad tyckte Åsikts-Tofflan om den???

Maria Wern. Eller Eva Rööse, dårå, som spelar Maria Wern i TV-filmerna.

Maria Wern: Svart fjäril är baserad på boken med samma namn, men också på boken Pojke försvunnen. Jag har läst båda, men jag läser ju ganska många böcker, så jag minns inte handlingarna.

Dagens filmdel börjar nästan så gott som genast med ett mord med en plastpåse och en explosion. Ytterligare mord och explosioner följer. Polisen tror att mördaren vill dölja eventuella spår genom att spränga brottsplatserna i luften. Hela tre människor tas av daga i afton. Eftersom modii operandii är lika – trots att ett av morden sker i Jönköping – försöker polisen hitta nån gemensam nämnare. Vid slutet av kvällens program var ingen sån upphittad. Däremot syntes ”fel” person besöka en begravning…

Fortsättning följer i morgon. Men detta första avsnitt får högt betyg, för spännade var det!

Livet är kort.

Read Full Post »

Fåglarna

Ett inlägg om en Hitchcockfilm.

Igår kväll visade SvT2 Fåglarna (1963), en av Alfred Hitchcocks riktiga klassiker. Jag har väl sett den hundra gånger, varav minst en gång på bio, men ville ändå se den. Fästmön ville lägga sig och läsa. Kompromissen blev att vi tittade på sovrums-TV:n. Eller jag tittade. Efter 20 minuter sov mitt sällskap. Vilken tur att en annan Anna dök upp på Twitter så jag hade lite sällskap. För Fåglarna är fortfarande en läskig film, konstaterade jag.

Fåglarna är fortfarande läskiga.

Handlingen är ganska enkel. Det blonda bombnedslaget tillika den skandalomsusade Melanie, dotter till en tidningsägare, dyker upp i en liten by. Lite oklart varför, men jag tror att det handlar om att hon ska köpa fåglar till sig själv. I djuraffären tror en man, Mitch, felaktigt att hon är anställd och ber henne ordna två kärleksfåglar till sin lillasyster som fyller elva år. Melanie beslutar sig för att spela med. Hon tar senare på dan med sig två kärleksfåglar och åker hem till snyggingen Mitch sura mamma Lydia där lillasystern Kathy bor – och även Mitch ibland på helgerna. Men när Melanie kommer fram blir hon attackerad av en mås. Sen ökar fågelattackerna. Det blir riktigt otäckt på Kathys födelsedagskalas och senare, på en bar, när fåglarna anfaller en man som tankar sin bil – med explosion som följd.

Trots att man ser att det är trickfilmat på ett ganska enkelt sätt är det här en läskig film fortfarande! Fåglarna är ena otäcka, mordlystna djur som plötsligt anfaller i attacker. Det sägs att Tippi Hedren, som spelade Melanie, råkade illa ut i en av slutscenerna – hon blev hackad i ansiktet av en fågel. Efter upplevelsen fick man avbryta filmningen en hel vecka så att skådespelerskan fick återhämta sig.

Filmen Fåglarna blev Oscarsnominerad för Bästa specialeffekter, men det enda pris den drog in gick till Tippi Hedren – en Golden Globe som Bästa nykomling.

Från mig får den utmärkelsen Högsta Toffelbetyg!

Livet är kort.

Read Full Post »

Skyfall

Det är inte alltför ofta jag går på bio. Och skälen är flera: det är svårt att hitta tid, svårt att hitta tid med Fästmön som sällskap, det är dyrt och… det är inte så ofta det går filmer jag vill se. Men den senaste Bondfilmen Skyfall ville både Anna och jag se och igår kväll gjorde vi det – till minne av vännen K, som gav mig 300 kronor i biopresentkort till födelsedagen i april.

Skyfall är den 23:e och senaste Bondfilmen.

Den här gången är Bonds chef M ute i blåsväder. Bond har i uppdrag att bevaka en hårddisk, men den stjäls av en skurk – spelad av Ola Rapace. (Nej, han har inte en enda replik.) På hårddisken finns en lista över agenter som jobbar undercover. Bond tros ha omkommit och nån börjar publicera namn och foton på agenterna, vilket resulterar i stor fara för dessa. Samtidigt” rekommenderas” M att gå i pension i samband med misslyckandet med att återfå hårddisken och listan. M vägrar. Då exploderar saker och ting…

Jag tycker att den här Bondfilmen tillhör en av de bättre. Den är spännande utan att vara alltför tramsig. Det vimlar inte av en massa ”gadgetar”, men vi återser några gamla favoriter i repris. Synnerligen noterbart är att alla har åldrats, inte bara M utan även Bond själv. Och Q har blivit en ung kille…

Filmen är nästan två och en halv timme lång, men det känns aldrig just lång. Kanske är det alla explosioner som håller en vaken, eller nej. Jag tycker att det är spänningen som gör det. Högt toffelbetyg!

Livet är kort.

Read Full Post »

Disdag

Disdag. Det vore ett passande namn för dagen! Tre grader ”varmt” i morse och en hinna av fukt över bilen, träden, människorna. En sån där dag när ingenting blir synligt, när människor som jag vänder våra tankar inåt.

Snart ska jag stå här och blicka ut över sjön.

                                                                                                                                                         Vi var visst trötta allihopa i morse, men några av oss kom iväg. Första stoppet blev fritids med Elias, andra stoppet Fästmöns jobb och tredje stoppet mitt hem.

Just nu väntar jag på att vägledaren från Arbetsförmedlingen ska ringa. Man blir rätt låst av att sitta och vänta, men att vänta tycks vara min lott i livet. Jag försökte ringa henne vid minst fem olika tidpunkter igår utan att få nåt svar. Till sist gav jag upp och mejlade i stället och då kom det ett svar fram på seneftermiddagen.

De samtal jag ringde igår var ganska intressanta ur kundsynpunkt. Utan att berätta vart jag ringde kan jag säga att ett företag lät totalt ointresserat av nya kunder, ett annat företags representant satt uppenbarligen på toaletten och pratade (!), en tredje berättade enbart om sitt företags förträfflighet och hade inga som helst frågor till kunden. Ett fjärde företag ställde många frågor, men frågorna var otroligt svåra att uppfatta eftersom personen som ställde dem hade en brytning som uppenbarligen inte passade mina öron och min ordförståelse. Det blev ingen lyckad kommunikation.  Så fanns det företag som var bra också. Där man ställde de rätta frågorna, där man åtminstone lät intresserad och där man inom ett par timmar hade en idé om ett samarbete. Dessutom ringde man tillbaka inom avtalad tid. Sånt vinner i längden!

Längtar efter en dusch och hårtvätt, men tänkte försöka vänta ut telefonsamtalet från min vägledare. Kanske hinnter tvätta en maskin under tiden.  Jag funderar också på att åka och byta till sommardäck idag, men frågan är om jag hinner. Det beror ju lite på när hon ringer. Tyvärr är man alltid lite låst i tillvaron, även om somliga tycker att man inte har annat än tid… Det finns en dag i morgon också och då handlar det bara om att jag ska passa Elias från eftermiddagen till kvällen när hans mamma jobbar samt utfodra klanen. Det senare är helt klart det svåraste! Jag är ingen mästerkock och minerna är tämligen varierande på De Utsvultnas Skara när jag står vid spisen…

För övrigt har jag fått jordens böld på ett visst runt och bulligt ställe på min baksida. Det är otroligt oskönt att sitta, att ha kläder på sig och att röra sig. Jag bara går och väntar på en stor explosion. Nån som är avundsjuk?

Read Full Post »

Vårlik

Plötsligt smäller en bomb av mitt i centrala Linköping. Två av offren är ett tvillingpar flickor, sex år gamla. Detta inleder Mons Kallentofts fjärde del i årstidsserien om polisen Malin Fors, Vårlik.

432 sidor spänning!

                                                                                                                                                        Det är vår i Linköping. Polisen Malin Fors begraver sin mamma, en mamma hon inte känner nåt för. Samtidigt skakas stan av en explosion. En bomb, mitt i centrum. Två små flickor dör. Men det var väl banken som var målet, eller?

Mons Kallentoft gör det igen! Skriver en bladvändare som man helst av allt inte vill lägga ifrån sig alls – inte ens när den är slut. Författaren kan verkligen konsten att skapa spänning och hålla spänningen uppe. Lite svagt är emellertid det faktum att man ganska snart gissar vem som står bakom morden. (För det sker flera mord i den här boken.) Men ändå. Kallentoft har också en speciell ”twist” i sina böcker eftersom han blandar in övernaturligt skeende i det att han låter offren tala till Malin Fors. Detta blir inte tramsigt utan bra. Riktigt bra.

Köpte boken en av dagarna i Stockholm, för ett bra pris, i en bok- och pappershandel som bara sålde just böcker och pappersvaror, i Globens köpcentrum. Tänk att det finns såna affärer fortfarande! Hurra!

Högt betyg får boken, fyra tofflor av fem!

Read Full Post »