Stjärnorna på Slottet: Johan Rabaeus dag

Igår lördag gick säsongens sista Stjärnorna på Slottet. Det är konstigt, men varje gång säger jag ungefär

Å vilket häftigt gäng! Och som min bild av var och en av stjärnorna har förändrats!

Den där förändringen har för min del för det mesta varit positiv. Jag tror bara en enda stjärna har gjort bort sig forever and ever för min del… Men igår var det Johan Rabaeus dag – och hans stjärna steg i mina ögon!

Johan Rabaeus stjärna steg i mina ögon.

Jag ska erkänna att jag hade lite förutfattade meningar om herr Rabaeus. Jag tyckte att han var ganska tramsig och ytlig och att han flamsade med Snusk-Fian i gänget hela tiden. Men igår fick både jag och andra som tittare se andra sidor.

Dagen inleddes med sedvanlig frukost där Johan Rabaeus delade ut färg på sprayflaskor till var och en. Förmiddagen bjöd sen vidare på en åktur i ett segelflygplan – nåt som inte alla uppskattade lika mycket. Därefter fick deltagarna i uppdrag att spraya ner en folkabuss, ikläda sig 70-talsstass och ge sig ut på jakt i Stockholm efter ledtrådar. Ledtrådar som ledde fram till en isterbandslunch på Dramatens tak! Det var riktigt häftigt!

Johan Rabaeus föddes i en diplomatfamilj och sina tre första år tillbringade han i Prag. Familjen flyttade ofta, Paris blev en annan hemstad, men till sist hamnade Johan Rabaeus på Lundsbergs internatskola i Sverige. Framtiden var ganska utstakad för honom – han skulle gå Handelshögskolan – men liksom av en tillfällighet halkade han in på teaterbanan och där blev han kvar. Detta ledde bland annat till en brytning mellan honom och fadern. Jag tror vi alla satt stumma när Johan Rabaeus berättade om hur han och hans ena bror möttes på en gata i Stockholm och inte hälsade på varandra, utan bara passerade. Fadern och Johan Rabaeus försonades först långt senare.

Kvällens middag gick i österländsk-turkisk stil. Rummet var mycket vackert dekorerat och det bjöds på meze. Avrundningen på Johan Rabaeus dag blev presentutdelning vid kaffet – var sitt skyddande öga, inköpt i Turkiet.

Stjärnorna på Slottet är riktigt bra, svensk TV! Mer sånt här! Jag är hjärtligt trött på alla musiktävlingsprogram med folk som tror att de är eller kan bli stjärnor. När SvT visar Stjärnorna på Slottet får vi tittare se verkliga stjärnor!

Högsta betyg!

 

Read Full Post »

Vilket djur är du – på jobbet?

Djurkaraktäristik – kan det var en modell att använda sig av när man vill förbättra kommunkationen på ett företag? Det tror forskaren och coachen Philip Runsten på Handelshögskolan.

Tja, att det kan vara som en djurpark på en arbetsplats det vet väl de flesta. Men att verkligen benämna arbetstagare som olika sorters djur får en sorts löjets skimmer över sig, tycker jag.

Men Philip Runsten förklarar:

Ursprunget till modellen är att vi kommunicerar på olika sätt. Olika människor har olika språk, helt enkelt. Att prata i termer av djur och deras egenskaper ger oss ett verktyg för att diskutera skillnader i hur vi fungerar i grupp. […] Vissa utgår från handling, de är lejon. De är känslostyrda och går på instinkt. Ugglan, å andra sidan, är en betraktare. Sådana personer är analytiska, men har ibland svårt att bestämma sig. Den tredje personlighetstypen är St Bernardshunden. Hundtyperna är sociala på jobbet och de anpassar gärna sin egen personlighet efter omgivningen. De fungerar också ofta som gruppens fredsmäklare. Tyvärr tar de inte sällan på sig för mycket arbete i sin strävan att ”offra” sig för gruppen.

Philip Runsten menar att de flesta av oss är en kombination av typerna. Men det som är specifikt för en viss typ förstärks i vissa situationer, till exempel när man känner press och stress:

Under stress flyttar sig de flesta människor. En del kan byta skepnad, men ofta blir man MER av vad man redan är. Ett lejon blir ännu mer lejon: Nu måste vi komma någonstans! Ugglan å andra sidan hanterar sin stress genom logik: Hur löser vi det här?

Philip Runsten tycker att man i stället för att diskutera skillnader i ett pressat läge borde prata om hur man ska hantera olikheterna. Han tycker att djurmetaforen fastnar och är avväpnande. Den gör så att man kan skratta tillsammans åt missförstånd. Slutligen menar Philip Runsten emellertid att våra skillnader behövs.

Det JAG inte tycker behövs är tramsiga modeller för hur man ska klara att samarbeta på en arbetsplats när läget är pressat… Då har man väl rimligtvis inte tid att sitta och flamsa med och åt sina kollegor eller?

Fast, när jag tänker efter så har jag jobbat med råttor, björnar, ankor och en och annat tvestjärt. Om jag nu får dra paralleller till mitt eget, futtiga arbetsliv (23 år långt, bara).

Ett antal sega råttor har i vart fall jag jobbat med i min dar…

Read Full Post »