Djävulsdansen del tre: ”Han valde bort familjen och söp ihjäl sig”

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Mannen som avses i rubriken hette Hans Trygg. Orden är hans familjs. Som utomstående går det inte att föreställa sig hur det känns när ens make/pappa ställs inför valet familjen eller alkoholen – och han väljer det senare. En make/pappa som väljer att supa ihjäl sig… I den tredje och sista delen av Djävulsdansen berättar Agneta Trygg och hennes barn om hur det var att leva med Hans – och hur de har levt efter Hans. Fästmön och jag tittade tillsammans igår.

Agnetas man valde alkohol framför familjen. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Denna den sista delen av serien handlar om att bryta mönster. Agneta Trygg och hennes familj levde ett fint liv i samhällets övre klasser. De var sinnebilden för Den Perfekta Familjen. Men det de flesta inte förstod var hur indränkt i alkohol den bilden var. Agneta blundar och skäms under många år. Maken Hans förlorar jobbet – antagligen på grund av alkoholen. Det blir fritt fram att dricka. En dag får de vuxna barnen nog och ställer ett ultimatum: sluta sup eller förlora oss. Hans väljer att förlora familjen. Han super ihjäl sig.

Rustan berättar om hur han och pappa så småningom började supa tillsammans. Rustan var bara ett barn när han hade sin första fylla. Men även han ställs inför ett val så småningom av sin gravida flickvän: fortsätt med missbruket eller träffa ditt barn. Rustan väljer en annan väg än Hans.

Och programledaren Sanna Lundell är tre veckor på behandlingshem och pratar om sina upplevelser som medberoende anhörig. När Ann Söderlund ska hämta henne vill hon knappt åka därifrån…

Utifrån sett känns det som om alla dessa människor har ett oändligt behov av att prata om det de har varit – eller är – med om. Att släppa fram trollen i ljuset… Det är ju då trollen dör…

Jag tycker den här serien har varit riktigt bra, trots en lite trevande inledning. Den har väckt tankar och funderingar i mig. Jag, som ändå har varit relativt skonad. Inte helt, men relativt. Det är viktigt också att visa att missbruk finns överallt i samhället, i alla klasser. Det är skämmigt och pinsamt, visst, men det gäller att bryta mönster för att ha en chans att klara sig.

Toffelomdömet blir det högsta.

Här kan du läsa vad jag skrev om den första delen.

Här kan du läsa vad jag skrev om den andra delen.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Djävulsdansen del två: ”Medberoende… jag var ingen medberoende…”

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Citatet i rubriken kommer från författaren Märta Tikkanen i en av slutscenerna av hennes samtal med Ann Söderlund. Märta Tikkanen menade att hon och de fyra barnen levde sitt liv, alkoholiserade maken Henrik sitt eget. Och hennes prioritet och främsta uppgift vara att ta hand om barnen. Igår kväll gick den andra delen av Djävulsdansen på SvT1. Temat var just medberoende. Jag kunde inte titta igår utan spelade in på DVD-hårddisken för att i stället glo idag på eftermiddagen.

Märta Tikkanen och Ann Söderlund. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Just mötet mellan Ann Söderlund och Märta Tikkanen känns väldigt laddat. Den hatkärlek – eller det kärlekshat – som fanns mellan makarna Tikkanen är så otroligt stark och tydlig fortfarande, trots att Henrik varit död i 30 år. Ann Söderlund berättar vid nåt tillfälle att hon haft Märta Tikkanens bok Århundradets kärlekssaga som sin medberoendebibel. Och så vill Märta Tikkanen inte ens kalla sig medberoende!

Sanna Lundell, den andra programledaren, träffar Ulrika och Micke. Ett vanligt par, men där en drack för mycket och en försökte dölja det så mycket som möjligt för omgivningen – tills den som var sjuk nästan dog av kombinationen lugnande tabletter och alkohol. Extra starkt i det här mötet är barnens närvaro. Dottern, som tycker att det är bra att alla vet hur det ligger till nu.

Och så Martin och hans tjej, där beroendet var ätstörning, framför allt… Hur mycket ska en partner stötta sin andra halva? Kan man behöva ta hjälp av flera?

Sanna Lundell hos psykologen gav en och annan tanke hos mig. Särskilt det psykologen sa om att man inte ska dölja nåt för barnen. Han menade att barn är smarta, de fattar att det är nåt fel. Sanna Lundell undrade om det inte blir värre då. Men i ett missbrukarhem är det ju redan dåligt, menade psykologen.

Det är många tankar och funderingar som snurrar i mitt huvud efter andra delen. Den här delen känns bättre än förra veckans program eftersom alla medverkande verkade ha kommit vidare på ett eller annat sätt. Förra gången var jag mycket bekymrad över den unge Simons väl och ve. Nästa tisdag går den tredje och sista delen. Då handlar det om att bryta mönster. Och programledarna berättar ännu lite mer om sina medberoenden.

Toffelomdömet för andra delen blir det högsta. Det här var ett mycket starkt program!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Djävulsdansen

Ett inlägg om en ny TV-serie.

---

 

Sanna Lundell och Ann Söderlund för i Djävulsdansen. (Fotot är lånat från SvT:s webbplats.)

Alldeles nyss har jag sett den första delen av Djävulsdansen. Jag är ganska schack matt. Det handlar om beroende och medberoende och trots att jag varit bara lite drabbad i mitt liv är det jobbigt att se det här programmet.

Programledarna Ann Söderlund och Sanna Lundell träffar en kvinna och en ung man som båda är barn till missbrukande föräldrar. Hillevi Wahl har skrivit en bok om sin uppväxt, till och med. Hon berättar väldigt rakt på sak och vi får också höra en del stycken ur hennes bok. Det är nästan skönt att höra henne berätta om sitt skrivande och om hur hon går in i det. Men det gör ont när hon berättar att hon också går sönder under arbetet och lyfts ut till den nya verkligheten av sin make.

Den unge Simons upplevelser är nyare i tiden. Hans pappa har varit drogfri i tio månader när de träffas. Det är så… tufft.

Det blev en stark start av den här programserien. Trots det och trots att programledarna själva har deltagit i en djävulsdans som medberoende i sina familjer, blir det inte riktigt fullträff. Simon är så skör, så skör och en gravid och känslosam Ann Söderlund känns kanske inte riktigt som den bästa samtalsledaren när Simon ska konfrontera sin pappa. Jag kan inte hjälpa det, men jag undrar vad som händer med Simon efteråt. Hans pappa åker tillbaka till behandlingshemmet, men den unge mannen… Vart tar han vägen? Vem har en famn för honom?

Men det jag gillar med programmet är blandningen av kända och vanliga människor. Det känns rätt och viktigt att visa att ”alla” kan drabbas. Efter varje program finns det möjlighet att chatta med programledarna och producenten Ann-Linn Guillou på SvT:s webbplats.

Toffelomdömet för första programmet blir inte det högsta, men högt!

Nästa gång får vi träffa Märta Tikkanen, till exempel, vars man Henrik hade grava missbruksproblem.

Missade du första delen kan du titta här!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Men vi knullar ju ändå inte

Ja… ehum… 😳 Rubriken är alltså titeln på den bok jag just läst, Men vi knullar ju ändå inte, av Ann Söderlund. Jag fick den av min frissa härom veckan när jag var och klippte mig. Frissan – och fler med henne – har uppgett att de inte pallade med att läsa (ut) den här lilla pocketboken. Och när folk är så negativa blir en sån som jag nyfiken. Nu är boken läst – och jag har garvat! Tack, Mona!!!

Jag har fått garva åt denna!

                                                                                                                                                               Ärligt talat brukar jag inte gilla småbarnsmammors kåserande texter om vardagen. Jag brukar inte gilla nånting med texterna och innehållet. Totalt ointressant för mig. Och ofta har jag frågat mig:

Varför raljerar de så över sina ungar och sin respektive? Är inte det här ett liv de har valt själv, liksom? Vem har tvingat dem?

Ann Söderlunds texter är mera krönikor över vardagen. Visst, man och barn finns där, men det som skiljer Ann Söderlund från andra skrivande småbarnsmammor är att hon inte förnekar att hon har ett annat liv, vuxenlivet. Och det är just detta som gör att hennes texter blir roliga.

Jag la ut ett citat här på bloggen häromdan som jag tyckte var roligt. Här är ett annat som jag tycker är ganska tänkvärt också:

[…] Det blir alltså inte bättre med åren. Det finns alltid saker att ångra. Och vem, ursäkta som frågar, är det förresten som har bestämt att jag måste vara en muntergök dygnets alla timmar? Finns det en lag? […]

Jag skulle också vilja citera den text som handlar om hur det är att vakna upp med ett djungelvrål i rumpan, men den är alldeles för lång. I stället tycker jag att du ska läsa den här boken – förutsatt att du är på rätt humör och att du vill skratta.

Ska jag ha några invändningar mot boken är det att det är vanskligt att samla så här många roliga texter i en bok. Det blir sällan bra. Det blir för mycket. Därför tror jag att texterna hade varit roligare att läsa var för sig, lite här och var, i diverse tidskrifter. Vidare förekommer ganska många…

fula ord 😳

och en del språkliga tautologier som jag retar mig på. Och att stava fel på inte bara en utan två kända personers namn är inte så lyckat. Det verkar lite… obildat. Men jag ger den här boken medelbetyg för jag skrattade högt flera gånger!

Read Full Post »

Dagens citat den 26 augusti 2011

Jag läser en bok just nu om ingen mer än jag verkar gilla så mycket. Till och med den som gav boken till mig fnyste och meddelade att hon inte orkade läsa ut den… Här är i alla fall ett citat, som jag skrattade åt, ur boken, recension kommer förstås sen när den är utläst:

Är det så här livet ska bli? Som i ett avsnitt av Har du hört den förut?. Har ni sett det programmet? Evert ”presidenten av Jämtland” Ljusberg och någon buskistant med inbyggd Tulotablett sitter runt en lägereld, fast inomhus, och berättar JÄTTEDÅLIGA historier som ALLA har hört hundra gånger förut, men ändå slår sig alla på benen och skrattar så mycket att dom trillar av stubbenstolen.

Ur Men vi knullar ju ändå inte av Ann Söderlund

Read Full Post »

Arg och fin i håret

Ja, om du inte har upptäckt det än är jag arg idag. På allt och alla, ingen nämnd, ingen glömd, så att säga. Argast är jag som vanligt på mig själv. Men jag är i alla fall fin i håret, tack vare M! Jag kommer just därifrån och är som vanligt mycket nöjd. Dessutom fick jag en bok av min frissa, vem får det, liksom?

Eftersom jag kom iväg i bra tid hann jag att tanka bilen före klippningen. Och passade förstås på att ta en bild av den eländiga sprickan. Jag har markerat med rödpenna under så att du inte ska missa den.

Skitkul!

                                                                                                                                                             Kissnödig intill sprickningsgränsen stannade jag ändå till vid Tokerian. Bara för att bli lite mer arg. Personalen har börjat uppmärksamma tjatkärringen som bara frågar om OLW:s chilibågar heeela tiden. Idag gjorde jag det inte, utan en av tjejerna förekom mig. Och förtalde mig att chilibågar inte längre finns som möjlig vara att kryssa i och beställa. VA??? Vad är detta???

I stället köpte jag två ostfrallor och en ostbit, för idag behöver jag äta lunch. Ja, kanske äta överhuvudtaget så jag blir lite mindre arg. Jag sparar en fralla till i morgon.

Och när jag kommer hem är det två (2) tre (3) ungj**lar som gapar och skriker på tennisbanan så det ekar mellan husen och skallrar i fönsterrutorna. GAH!

Nu är det bäst att jag går och äter nåt så att jag blir snäll. Annars kanske nåt pucko får för sig att jag hotar nån. Man vet ju aldrig, en del folk är ju inte läskunniga. Men åsikter om det skrivna ordet har man ändå. Tröttsamt! Gå en kurs, för f*n!

Read Full Post »