Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘vuxenliv’

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Ett inlägg om livet, typ.


Vissa dagar känner jag
en sån stor frustration och maktlöshet. Jag tycker att jag inte kan påverka min tillvaro nästan nånting. Livet bara rullar på och jag med det. Men just i den här stunden känns det som om jag är på väg att nå… inte toppen, men en smärre platå där jag kan stanna en stund.

Sandhög

En smärre platå där jag kan stanna en stund?


Det finns många saker
som jag skulle vilja göra om. Dessvärre har jag inte makten att göra om allt. Men jag kan jobba med mig själv och få mig själv att bli ”bättre”. Utvecklas. Våga lite mer. Tro lite mer. På mig själv, framför allt.

Idag på förmiddagen hade jag ett bra samtal med min chef. Det är ofta svårt att få en stund med honom, för som alla chefer har han många järn i elden och hans närvaro är önskad både här och där. Att sitta i möte med honom är lite grann som att sitta på Centralstationen – en strid ström av människor passerar. Men vi fick till det i alla fall.

Min chef och jag är rätt lika, kunde vi konstatera idag. Nu gillar jag långtifrån allt med mig själv, men det jag gillar med chefen är att han, precis som jag, inte ger några falska löften eller förhoppningar. Vi gick igenom läget idag och diskuterade vad som är tänkbart i framtiden. Allting är mycket oklart, beroende på hur ledningen vill organisera saker och ting. Enheten där jag jobbar, till exempel. Men jag har sagt att jag är villig att jobba ytterligare ett tag till dess att rekryteringen  är klar. Vi får se hur och om det går att lösa. Jag söker ju andra jobb och måste börja söka mer intensivt. Det är också ett par, tre arbetsgivare som eventuellt återkommer i februari/mars.

Men hur det nu än är vill jag ha ett jobb jag brinner för. Och vad jag än tror så har jag faktiskt börjat… pyra lite kring detta. Det brinner lite grann. Inte för alla konstigheter som dyker upp utan för det faktum att jag vill göra ett jobb där vanliga människor har nytta av det jag gör. Och liiite så jobbar jag just nu. Därför brinner jag liiite. Eller pyr, då. Det är bara att erkänna att så är fallet.

Eldar

Vill brinna – och gör det liiite.


Nackdelarna är
att resten av livet står på vänt. Fortfarande. Jag vill till exempel kunna gå vidare med mitt förhållande till Fästmön. Ta det till nästa steg. ”Barnen” blir ju äldre och tre av dem är redan vuxna. Kanske börjar de sina egna vuxenliv på riktigt inom en snar framtid. Och kanske, kanske finns det nån arbetsgivare som vill ha mig på mer permanent basis. Det skulle underlätta när man, så att säga, vill erbjuda sin älskade lite mer än bara kärlek och luft. En fast inkomst är en fast inkomst och skapar andra möjligheter för så mycket mer än det som finns idag.

Jag känner att jag plockar ner drömmarna jag hade förra året igen. Plockar ner dem från ovan regnbågen till åtminstone ögonhöjd. Lite mer tillfreds idag än förra veckan och veckan före den…


Livet är kort.

Read Full Post »

Redan efter några sidor känner jag hur boken griper tag i mig med olustklor. Fy te rackarns vilken barndom Felicia Feldt skildrar i den självbiografiska Felicia försvann, nyligen inköpt av mig i pocket.

Felicia försvann

Fy vilken barndom!


Det är ungefär ett år sen
den här boken ut. Jag har inte vågat ens tänka på den förrän nu. Lägligt nog släpptes den i pocket i januari och en dag hamnade den i kundkorgen.

Boken består av korta brottstycken ur Felicias barndom och vuxenliv. Hon hoppar mellan olika år och olika skeden i livet. Jag tycker bara att det hon skildrar är hemskt. Hemskt och fruktansvärt. Inget barn borde få växa upp i en sån trasig familj som Felicias. En familj där männen ständigt byttes ut, där mamma hade klara missbruksproblem och där barnen straffades på de mest gräsliga sätt för förseelser. Men ingen protesterade – hon var ju dotter till barnexperten Anna Wahlgren.

Nu vet ju inte jag vad som verkligen hände och vad som inte hände. Men det är Felicia Feldts berättelse. Alla barn i en familj har olika berättelser. Att säga att det Felicia skriver är lögn och förbannad dikt, det tror jag emellertid inte ett smack på.

Det här är en tunn, men tung bok!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Häromdan läste jag en väldigt intressant debattartikel, signerad arbetslösa Mia Mårtensson, i Aftonbladet på nätet. Hon skriver att hon snart firar tioårsjubileum – som arbetsmarknadsnomad. Under tio års tid ar Mia Mårtensson nämligen hankat sig fram mellan arbetsplatser på så kallade visstidsanställningar. Hon känner det som en följetong utan slut. Och hon är inte ensam!

När man letar jobb är det de otrygga anställningsformerna som finns att söka, menar Mia Mårtensson. Det vill säga vikariat, visstidsantällningar, timanställningar och jobb via bemanningsföretag. Det finns en del såna jobb, för de som har tillsvidareanställningar är inte intresserade av dessa typer av tjänster, enligt Mia Mårtensson. Dessutom är den som står utan fast jobb oftast tillgänglig bums.

Jobb till vilket pris som helst?


För tio år sen
förlorade Mia Mårtensson sin första och enda tillsvidareanställning. Idag är hon 35 år. Det senaste jobbet varade endast i sju veckor. Hon skriver att hon har förlorat hela sin yrkesidentitet, eftersom jobben hela tiden ändras och hon tvingas ta jobb till vilken lön som helst, i princip.

Under 1980-talet hade företagen 15 procent fler tillsvidareanställda, skriver Mia Mårtensson. Detta innebar att man inte behövde visstidsanställa nån vid arbetstoppar eller kortare frånvaro – extrapersonalen fanns så att säga redan på plats.

Mia Mårtensson vill avskaffa visstidsanställningarna. Och jag håller med! Skälet är att ”den vissa tiden” ofta sträcks ut alldeles för länge – i Mia Mårtenssons fall ett decennium (även om det inte är på samma arbetsplats). OK, det är tacksamt och skönt att ha en inkomst och veta att man åtminstone får en lön nästa månad också. Men sen då? Att inte kunna planera sitt vuxenliv som andra människor är en fruktansvärd känsla av otrygghet som man dras med. Nu vet jag, om nån, att inte heller tillsvidareanställningar är att se som fasta och säkra anställningar. Det ska vi inte blunda för. Jag tycker nämligen att man ska avskaffa visstidsanställningarna, men också se över lagar och regler för tillsvidareanställningar. Det ska inte vara möjligt för chefer att göra sig av med medarbetare genom att först mobba ut dem och sen köpa ut dem när de står emot mobbningen – utan att medarbetarna har begått nåt som helst tjänstefel. Det är förskräckliga tider vi lever i!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ja… ehum… 😳 Rubriken är alltså titeln på den bok jag just läst, Men vi knullar ju ändå inte, av Ann Söderlund. Jag fick den av min frissa härom veckan när jag var och klippte mig. Frissan – och fler med henne – har uppgett att de inte pallade med att läsa (ut) den här lilla pocketboken. Och när folk är så negativa blir en sån som jag nyfiken. Nu är boken läst – och jag har garvat! Tack, Mona!!!


Jag har fått garva åt denna!

                                                                                                                                                               Ärligt talat brukar jag inte gilla småbarnsmammors kåserande texter om vardagen. Jag brukar inte gilla nånting med texterna och innehållet. Totalt ointressant för mig. Och ofta har jag frågat mig:

Varför raljerar de så över sina ungar och sin respektive? Är inte det här ett liv de har valt själv, liksom? Vem har tvingat dem?

Ann Söderlunds texter är mera krönikor över vardagen. Visst, man och barn finns där, men det som skiljer Ann Söderlund från andra skrivande småbarnsmammor är att hon inte förnekar att hon har ett annat liv, vuxenlivet. Och det är just detta som gör att hennes texter blir roliga.

Jag la ut ett citat här på bloggen häromdan som jag tyckte var roligt. Här är ett annat som jag tycker är ganska tänkvärt också:

[…] Det blir alltså inte bättre med åren. Det finns alltid saker att ångra. Och vem, ursäkta som frågar, är det förresten som har bestämt att jag måste vara en muntergök dygnets alla timmar? Finns det en lag? […]

Jag skulle också vilja citera den text som handlar om hur det är att vakna upp med ett djungelvrål i rumpan, men den är alldeles för lång. I stället tycker jag att du ska läsa den här boken – förutsatt att du är på rätt humör och att du vill skratta.

Ska jag ha några invändningar mot boken är det att det är vanskligt att samla så här många roliga texter i en bok. Det blir sällan bra. Det blir för mycket. Därför tror jag att texterna hade varit roligare att läsa var för sig, lite här och var, i diverse tidskrifter. Vidare förekommer ganska många…

fula ord 😳

och en del språkliga tautologier som jag retar mig på. Och att stava fel på inte bara en utan två kända personers namn är inte så lyckat. Det verkar lite… obildat. Men jag ger den här boken medelbetyg för jag skrattade högt flera gånger!

Read Full Post »

Dags för veckans höjning (Dina ben) respektive sänkning (Mina ben). Det är inte svårare än så här:

Dina ben

  • Vår nyblivna student (som jag skulle önska fick lite sommarlov innan vuxenlivet startar)
  • Fästmön (som jag önskar en utlandsresa eller nåt annat kul på den kommande, välförtjänta semestern)
  • Talgoxarna (som har byggt sitt på mellan väggarna på min balle*)
  • ROLIGT att WordPress-supporta vänner och bekanta (så jag får känna att jag har nåt litet värde i alla fall…)
  • Glass i värmen!

Mina ben

  • Gnällspikar (som inte vågar prata med den det berör, utan ber nån annan)
  • Fegpottor (som inte vågar säga nej, utan i stället skiter i att svara på sms och telefonsamtal)
  • Att många inte vet vad demokrati är och att de kan tänka sig att sälja sin partiröst för till exempel ett jobb…
  • Småbarnstraktorer och -cyklar med plasthjul (INTE kul att vakna till!)
  • Mina ben (kritvita och håriga på framsidan, blåa på baksidan)

                                                                                                                                                          *min balle = min balkong

Read Full Post »