Ett inlägg om en TV-serie.
Mannen som avses i rubriken hette Hans Trygg. Orden är hans familjs. Som utomstående går det inte att föreställa sig hur det känns när ens make/pappa ställs inför valet familjen eller alkoholen – och han väljer det senare. En make/pappa som väljer att supa ihjäl sig… I den tredje och sista delen av Djävulsdansen berättar Agneta Trygg och hennes barn om hur det var att leva med Hans – och hur de har levt efter Hans. Fästmön och jag tittade tillsammans igår.
Agnetas man valde alkohol framför familjen. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)
Denna den sista delen av serien handlar om att bryta mönster. Agneta Trygg och hennes familj levde ett fint liv i samhällets övre klasser. De var sinnebilden för Den Perfekta Familjen. Men det de flesta inte förstod var hur indränkt i alkohol den bilden var. Agneta blundar och skäms under många år. Maken Hans förlorar jobbet – antagligen på grund av alkoholen. Det blir fritt fram att dricka. En dag får de vuxna barnen nog och ställer ett ultimatum: sluta sup eller förlora oss. Hans väljer att förlora familjen. Han super ihjäl sig.
Rustan berättar om hur han och pappa så småningom började supa tillsammans. Rustan var bara ett barn när han hade sin första fylla. Men även han ställs inför ett val så småningom av sin gravida flickvän: fortsätt med missbruket eller träffa ditt barn. Rustan väljer en annan väg än Hans.
Och programledaren Sanna Lundell är tre veckor på behandlingshem och pratar om sina upplevelser som medberoende anhörig. När Ann Söderlund ska hämta henne vill hon knappt åka därifrån…
Utifrån sett känns det som om alla dessa människor har ett oändligt behov av att prata om det de har varit – eller är – med om. Att släppa fram trollen i ljuset… Det är ju då trollen dör…
Jag tycker den här serien har varit riktigt bra, trots en lite trevande inledning. Den har väckt tankar och funderingar i mig. Jag, som ändå har varit relativt skonad. Inte helt, men relativt. Det är viktigt också att visa att missbruk finns överallt i samhället, i alla klasser. Det är skämmigt och pinsamt, visst, men det gäller att bryta mönster för att ha en chans att klara sig.
Toffelomdömet blir det högsta.
Här kan du läsa vad jag skrev om den första delen.
Här kan du läsa vad jag skrev om den andra delen.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
