Bara härligt regn hos mig

Ett inlägg om regn, rusk och… lite snusk.

---

 

Ett bokfönster mot gården.

Idag regnade det hela dan. Jag älskar regn, tycker att det finns nåt trösterikt och lugnande i det. Men kylan som kom med regnet igår hängde sig kvar och den klarar jag mig utan. Jag håller mig inne så mycket det bara går. Efter gårdagens hektiska jobbdag var det skönt att ”administrera ikapp”. På eftermiddagen hann jag dessutom fika. Jag drog upp till lunchrummet och sjönk ner i en mjuk soffa medan jag botaniserade i mini-biblioteket. Två pocketböcker fick följa med ner till kontoret – jag har så väldigt tomt på mina hyllor där till skillnad från här hemma. Därför får böckerna vara kvar där en stund. De kan ju vara bra att ha om det skulle visa sig att mina TBR-böcker* tar slut eller nåt (sa hon som just redigerade sin inköpslista och fyllde på den…).

Min avdelning är lika stor som hela min förra arbetsplats.

Under förmiddagen hade jag två teamledarmöten inbokade. Det är intressant att träffa nya människor och lärorikt. Allt fastnar inte genast, men ju mer jag träffar avdelningskollegorna och vi samarbetar på olika sätt, desto mer sammanhang får jag. Avdelningen jag jobbar på är nämligen stor. Den är faktiskt lika stor som hela min förra arbetsplats… Dagens möten gav ytterligare ett inbokat möte i nästa vecka när vi ska gå igenom innehållet på några webbsidor före migreringen till en nyare version av webbverktyget. Jag förväntade mig ytterligare en bokning, men den kom aldrig, så då måste jag ligga på.

 

Dödligt dubbelspel innehåller många sexuella parövningar…

Efter typisk torsdagslunch – vegetarisk ärtsoppa och pannkakor – förberedde jag morgondagens blogginlägg. Jag höll på med det lite under förmiddagen också, mellan mötena, men eftersom intranätet uppdaterades just då kändes det för instabilt för att göra rubbet. Som vanligt satt jag och läste till lunchen. Men… boken jag läser är inte bara spännande, den är väldigt erotisk… Inte så lätt att fokusera när Rullan är full av människor från min arbetsplats. Och så sitter jag där och läser om allsköns sexuella parövningar… 😮

Innan jag åkte hem idag gjorde jag ytterligare en enkel skylt. Därefter tog jag gamla vägen och svängde av till Äldreboendet för att hämta upp Fästmön. Den stackaren hade suttit i vården hela dan och behövde få både mat i sig och skjuts hem.

När jag anlände till New Village sparkade jag igång den där maskinen tvätt jag skulle ha sparkat på igår, men glömde. För min personliga del behöver jag hoppa in i duschen och det ska jag göra så snart jag har skrivit klart det här inlägget.

I morgon är det fredag. Jag hoppas det regnar då också. (Det blir liksom extra skönt då att sitta i min varma bil och visa fingret åt ett visst hus på vägen till mitt stimulerande jobb.) Fast i helgen får det gärna vara uppehåll dagtid, för jag ska tvätta, städa och piffa Clark Kent** inför besiktningen på måndag kväll. Som vanligt är vi livrädda, han och jag…

Det har regnat hela dan och jag hoppas det regnar i morgon också.

*TBR-böcker = To Be Read-böcker, alltså böcker som ännu inte är lästa men som ska läsas.
**Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Slut på gnissel och blås

Ett tyst och oblåst inlägg.

---

 

Jag passade på att läsa medan jag väntade på bilverkstan.

I morse blev det till att stiga upp före tuppen. Eller nja, jag var ju förstås redan vaken. Det cirkulerar jobbsaker i Tofflans skalle under morgontimmarna. Ibland cirkulerar de så snabbt att jag vaknar extra tidigt. Denna dag bar det av till bilverkstan före jobbet. Jag hade fått en tid klockan sju och jag skulle få sitta och vänta medan mina bromsrör tektylades och fläktremmen byttes. När jag bokade tiden fick jag veta att det skulle ta en halvtimme. När jag kom idag och skrev in Clark Kent* skulle det ta en timme. Det tog i själva verket 45 minuter. Nu tassar Clark fram så tyst som en katt. Han varken gnisslar eller tjuter.

Tiden medan jag väntade ägnade jag åt att läsa (min bok på gång heter Vänaste land och trots typ tio år på nacken har den ett högaktuellt tema) och fundera över hur illa vuxna människor beter sig. Det dök nämligen upp en gammal bekant från ett annat liv. Men jisses så farlig jag måtte vara, för se det gick inte att varken hälsa eller sätta sig ner i vänthörnan. Utan att berätta vem, vad och varför vill jag bara säga att det inte var jag som skämdes utan personen ifråga. Jag hoppas att h*n har ett bra liv. Min kamp att få min osäkra tillvaro att gå ihop pågår fortfarande. Det snackades om personen att h*n var extremt lat. Konstigt då att h*n fortfarande har sitt på det torra medan jag plaskar med tårna i väta, så att säga. Nä, livet är inte rättvist. Men jag har kommit så långt att jag har accepterat att det inte går att ändra på vissa saker – hur fel och orättvisa de än är.

Nio minuter efter arbetsdagens start var jag på jobbet. Så nu ligger jag cirka 35 minuter på plus. Jag hade nämligen jobbat över lite i förväg. Det behövs vissa dar. Det är svårt att bryta mitt i nånting också. Jag trodde inte att jag skulle hinna med ett jobb idag eftersom jag inte fick underlaget förrän 20 timmar försent. Men det gick. Det är jag nöjd och stolt över. Sen var det som vanligt en massa konstigheter här och var, med avbrott för torsdagssoppa och dito pannkakor till lunch i restaurangen med NK**. I eftermiddags hann jag ikapp lite administration och dessutom påbörjade jag en textgranskning. Jag säger som Jesus när han for på arslet nerför Oljeberget:

Här går det undan!

Undan går det dessvärre inte för Telia. Igår skickade jag en fråga till deras support angående mitt starkt minskade antal ringminuter på mobilen. De ska ha 72 timmar på sig att svara, har jag fått veta. Alltså 72… Maj gadd, jag hinner ju åka på radonmöte i Italien under tiden… Vi får se om Telia slår SL som ännu inte har svarat på en fråga jag skickade till kundtjänst i augusti…

Jag hinner!

Två paket var jag och hämtade efter jobbet. Det ena var mina och mammas julklappsböcker, det andra en klapp till en annan familjemedlem. Jag gillar att vara ute i god tid, vis av erfarenheterna från 2012. Passade på att handla lite också på ICA Heidan, så jag åkte en annan väg hem från jobbet.

Jag börjar trivas på mitt nya kontor, men avståndet till NK är för stort med tanke på hur tätt vi jobbar. Dessutom är rummet lika kallt som mitt förra. Idag tog jag emellertid till ett gammalt knep. En har ju jobbat ett antal år inom offentlig verksamhet och vet att internkuvert är bra till mycket. Visst har elektronisk post ersatt mycket annan post, men se e-post kan inte stoppa utblåst kalluft från en ventil. Det kan däremot internkuvert. Nu blåser det inte!

Här är det inte blåst längre.

Ha en fin torsdagskväll!

*Clark Kent = min numera mycket tystgående bilman
**NK = Närmaste Kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sjunga, dansa, drömma…

Ett inlägg om pengar, livet och laglösheten.

---

 

Sjunga, dansa, drömma… (Den lilla tavlan såg jag på Helping Hand i lördags. Pris: 20 kronor.)

Pengar är inte allt här i världen, men att säga att de inte fyller nån funktion i ens tillvaro vore att ljuga. Helt klart underlättar pengar att leva livet. Idag upptäckte jag hur mycket mer pengar jag får den här månaden efter att ha jobbat fem dar i september och fått ersättning från a-kassan för 13 dar. Ersättningen från a-kassan var dessutom höjd från 680 kronor till 910. Ja, det var länge sen jag slog i ersättningstaket, men det var 14 år sen a-kassan höjdes. Jag tror bestämt att det skulle gå att leva på den nu. I reda pengar handlar det om 5 000 kronor – före skatt – varje månad. Fast nu ska jag inte titta bakåt utan se framåt mot några månader med lön. Kanske kan jag till och med spara lite. Det finns alltid hål att stoppa pengarna i. Och så vill jag, som alla andra, sjunga, dansa och drömma…

Mitt lunchsällskap idag var inte min närmaste kollega. Kollegan är ute och ser sig om i världen den här veckan. Jag marscherade ner till restaurangen ensam, men fick sällskap av en lugn, klok och trevlig person som också är kollega fast lite på håll. Det gick bra att äta vegetarisk ärtsoppa och pannkakor med den kollegan också. Vi kom att prata om resor just med anledning av min kollegas semester. Mitt lunchsällskap frågade hur det ser ut för mig, om det blir nån ledighet eller resa framöver. Tyvärr blir det inte det som jag kan se – inte inom den närmaste framtiden, i alla fall. Jag har ju nyss fått jobb och vill jobba nu, inte vara ledig. Och ska jag vara ledig får jag vara det utan lön. Det går ju inte heller. Sen har jag naturligtvis ingen hemlig rese- eller semesterkassa heller i mina gömmor. Så jag harvar på, men har det ganska gott i tillvaron i alla fall.

Det har gått ganska smidigt att byta mönster. (Mönstret på bilden finns på min besöksstol på kontoret.)

Det har gått ganska smidigt att byta mönster i tillvaron. Jag är visserligen fortfarande mycket trött om kvällarna, men jag är mindre trött nu än de första veckorna. Nattsömnen är bättre, krampen i benen borta och viktminskningen… står lite stilla nu. I helgen blev det en smaskig kakbit på söndagen, men annars är det som om jag har tappat sötsuget helt. Matportionerna är mindre också, ändå är jag sällan hungrig. Trots höstmörkret är mina dagar för det mesta ljusa. Det var länge sen jag hade en svart dag. Jag hinner inte ens känna mig bortglömd längre. Är jag det, så må det vara hänt. Fast det finns vänner som fortfarande vill träffa mig. Genom att jag mår bättre i mig själv och också vågar sänka ribban vad gäller framtid och drömmar till en mer realistisk nivå går det sakta men säkert åt rätt håll.

Men det är i min lilla värld. Världen utanför är kall och hemsk. Idag har det varit en svart dag i en svensk skola. Det är hemskt att tänka på att barn, unga vuxna och lärare inte är säkra på sin arbetsplats. Vart bär det hän? Det är lika gräsligt som alla bränder på asylboenden – eller planerade asylboenden. Laglöst land… Har människoliv verkligen blivit så lite värda? Vi pratade lite om detta, mitt lunchsällskap och jag. Rörande eniga var vi om att samhället har vänt alltför många som behöver hjälp, stöd och kanske vård ryggen. Och samhället… det är ju faktiskt… vi…

 

Det är så många människor som aldrig mer får sjunga, dansa, drömma…

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »