Ett tyst och oblåst inlägg.
Jag passade på att läsa medan jag väntade på bilverkstan.
I morse blev det till att stiga upp före tuppen. Eller nja, jag var ju förstås redan vaken. Det cirkulerar jobbsaker i Tofflans skalle under morgontimmarna. Ibland cirkulerar de så snabbt att jag vaknar extra tidigt. Denna dag bar det av till bilverkstan före jobbet. Jag hade fått en tid klockan sju och jag skulle få sitta och vänta medan mina bromsrör tektylades och fläktremmen byttes. När jag bokade tiden fick jag veta att det skulle ta en halvtimme. När jag kom idag och skrev in Clark Kent* skulle det ta en timme. Det tog i själva verket 45 minuter. Nu tassar Clark fram så tyst som en katt. Han varken gnisslar eller tjuter.
Tiden medan jag väntade ägnade jag åt att läsa (min bok på gång heter Vänaste land och trots typ tio år på nacken har den ett högaktuellt tema) och fundera över hur illa vuxna människor beter sig. Det dök nämligen upp en gammal bekant från ett annat liv. Men jisses så farlig jag måtte vara, för se det gick inte att varken hälsa eller sätta sig ner i vänthörnan. Utan att berätta vem, vad och varför vill jag bara säga att det inte var jag som skämdes utan personen ifråga. Jag hoppas att h*n har ett bra liv. Min kamp att få min osäkra tillvaro att gå ihop pågår fortfarande. Det snackades om personen att h*n var extremt lat. Konstigt då att h*n fortfarande har sitt på det torra medan jag plaskar med tårna i väta, så att säga. Nä, livet är inte rättvist. Men jag har kommit så långt att jag har accepterat att det inte går att ändra på vissa saker – hur fel och orättvisa de än är.
Nio minuter efter arbetsdagens start var jag på jobbet. Så nu ligger jag cirka 35 minuter på plus. Jag hade nämligen jobbat över lite i förväg. Det behövs vissa dar. Det är svårt att bryta mitt i nånting också. Jag trodde inte att jag skulle hinna med ett jobb idag eftersom jag inte fick underlaget förrän 20 timmar försent. Men det gick. Det är jag nöjd och stolt över. Sen var det som vanligt en massa konstigheter här och var, med avbrott för torsdagssoppa och dito pannkakor till lunch i restaurangen med NK**. I eftermiddags hann jag ikapp lite administration och dessutom påbörjade jag en textgranskning. Jag säger som Jesus när han for på arslet nerför Oljeberget:
Här går det undan!
Undan går det dessvärre inte för Telia. Igår skickade jag en fråga till deras support angående mitt starkt minskade antal ringminuter på mobilen. De ska ha 72 timmar på sig att svara, har jag fått veta. Alltså 72… Maj gadd, jag hinner ju åka på radonmöte i Italien under tiden… Vi får se om Telia slår SL som ännu inte har svarat på en fråga jag skickade till kundtjänst i augusti…
Jag hinner!
Två paket var jag och hämtade efter jobbet. Det ena var mina och mammas julklappsböcker, det andra en klapp till en annan familjemedlem. Jag gillar att vara ute i god tid, vis av erfarenheterna från 2012. Passade på att handla lite också på ICA Heidan, så jag åkte en annan väg hem från jobbet.
Jag börjar trivas på mitt nya kontor, men avståndet till NK är för stort med tanke på hur tätt vi jobbar. Dessutom är rummet lika kallt som mitt förra. Idag tog jag emellertid till ett gammalt knep. En har ju jobbat ett antal år inom offentlig verksamhet och vet att internkuvert är bra till mycket. Visst har elektronisk post ersatt mycket annan post, men se e-post kan inte stoppa utblåst kalluft från en ventil. Det kan däremot internkuvert. Nu blåser det inte!
Här är det inte blåst längre.
Ha en fin torsdagskväll!
*Clark Kent = min numera mycket tystgående bilman
**NK = Närmaste Kollegan
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 