Fri fredag – för somliga…

Ett fritt inlägg.

---

 

Det är fri fredag idag för somliga (läs: Fästmön). Andra (läs: undertecknad) måste harva på och söka jobb som vanligt. Men det har jag gjort nu på morgonen, med viss framgång. Det har blivit betydligt glesare med lediga jobb inom min bransch. Jag får leta längre och längre från Uppsala där jag bor. Tanken på att pendla lockar inte alls – jag vet vad det gör för mitt redan minimala sociala liv. Fast om valet står mellan ett jobb eller att vara arbetslös blir förstås jobbet mitt val. Jag behöver en inkomst, helt enkelt!

Min Sibyllamåltid: kycklingburgare med strips och ekologisk mellanmjölk.

Tills vidare tränar jag på att leva snålt. Det är faktiskt ganska utmanande och lite roligt. Roligt, därför att jag måste hitta vägar att klara ekonomin. Vägar, som man knappt behöver tänka på när man får en lön varje månad. Det är i princip slut med uteätningar, för sånt är ren lyx i tillvaron. Fast igår gjorde vi ett undantag: vi åt på Sibylla i Librobäck. Skälet var att jag hade fått rabatt-kuponger. Som den tant jag är låter jag inte såna förfalla utan använder dem – om det är nåt jag vill ha. Och igår ville jag prova Sibylla.

Det enda på menyn som jag kunde äta var förstås en kycklingburgare. Jag fick en hel meny – burgare med bröd och grönt – och dessvärre gris i form av bacon – strips och dryck (för min del ekologisk mellanmjölk). Anna valde nån pepprig 90-gramsburgare som var god, men i hetaste laget. Min kycklingburgare var också jättegod – förutom bitarna av gris. Därför är det bra om varje mål beskrivs ordentligt i menyerna, tycker jag. Det känns liksom inte trevligt att behöva spotta ut mat vid bordet…

Förutom grisbitarna smakade maten bra. Lokalen var fräsch och det sprang unga pojkar och svabbade golv och torkade bord och stolar hela tiden. Det var rent. Efter hand ramlade det in ganska mycket folk, men det var ändå ingen lång väntan på maten. Matgästerna var av blandade sorter – allt från tjocka tanter med rabattkuponger via barnfamiljer till kroppsarbetare iförda sina icke helt rena arbetskläder.

Det sammanlagda Toffel-omdömet är att måltiden var väl värd de 49 kronorna. Det som drar ner omdömet är att det inte framgår i menyerna vad som finns mellan bröna, så att säga, på burgarna. Men… nästa gång vet jag och kan säga till om minus bacon. Hit åker jag definitivt igen!

 

PS Sibylla i Librobäck var ju inte som Sibylla förr – en kiosk med genomskinliga, värdelösa plastgafflar som alltid gick av och flottiga, feta pommes frites… Därmed inte sagt att det var bättre förr…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

The Tiny Toffla Story: Vi hade börjat med D…

Jag blir ofta häcklad av familjen för att jag skriver så fruktansvärt illa. Jag är själv medveten om det, så familjen har inte fel på nåt sätt. Alla de vackra ord som finns i huvudet blir gräsliga kråkfötter när de kommer ut på papper. Och det är min hand som har fått till dem. Ibland är det så illa att jag inte kan tyda vad jag själv har skrivit.

Nej, så här fint skriver inte jag!

                                                                                                                                                                 Det familjen – och andra som råkar ut för mina kråkfötter inte vet – är förstås historien bakom sagda ”fötter”. För det klart att jag har letat och funnit en orsak till detta – jag tror inte att det bara är så att man skriver fult.

Jag är född i Metropolen Byhålan, men mina småbarnsår tillbringade jag i Tranås. När det var dags för mig att börja skolan flyttade vi tillbaka till Byhålan. Jag kände ingen och ”alla andra” kände ”alla andra”. Det var lite tufft! Men jag började första klass i Strandskolan som låg nere vid Vätterpromenaden och nu är riven sen länge. Och jag fick världens snällaste fröken som hette Margareta Gille och som jag tror fortfarande lever, numera i Stöllestan*.

Men det var så att på den tiden skulle barn inte kunna läsa när de började ettan. Och det kunde ju jag. Därför fick jag ha vissa lektioner en trappa upp, med tvåorna. Min fröken var bekymrad, för hon tyckte att jag var för smart. Hon ville att jag skulle testas och få hoppa över en klass. Men skolan ansåg att fröken var gammeldags och man beslutade att min nya fröken i andra klass, Ulla, tror jag hon hette, skulle få göra en bedömning. Jag fick dessutom byta skola och fick delvis nya klasskamrater. Ingenting skulle färgas, liksom.

Efter nån månad i andra klass fick jag träffa skolpsykologen, en farbror islänning som pratade lustigt. Tre gånger tror jag att jag fick träffa honom och svara på en maaassa frågor. Det gick galant att svara på frågor, utom när det gällde en viss mattefråga. Jag minns den än idag. Det var två hinkar som skulle fyllas med vatten för att tillsammans innehålla åtta liter och hur skulle man göra då när den ena hinken rymde fyra liter, den andra sju??? Ja, jag har alltid haft svårt för matte, men idag kan jag förstås lösa problemet och hitta svaret på frågan, men inte då. Och det grämde mig! Nyss åtta år fyllda och förgrämd över en mattefråga! Bara det, liksom…

Det var inte såna här hinkar i räkneexemplet, men denna är så söt så den får vara med i inlägget som dekoration. Hinken på bilden har tillhört pappas moster Ljuba när hon var barn. Tidigt 1900-tal, alltså. Numera finns den hos min mamma.

                                                                                                                                                                Hur som helst, i andra klass fick vi börja med skrivstil. Och nu kommer snart poängen i den här berättelsen! Vi hade börjat lära oss att skriva skrivstils-D när det så blev klart att jag skulle lämna klass 2D på Lyckornaskolan och flytta till fröken Kerstin och klass 3D, tror jag det var, på Norra skolan. (Det var för övrigt här jag lärde känna såväl min före detta fru som vännen FEM!) För trots att jag misslyckades att hitta svaret på frågan om hinkarna och vattnet hade de inte sett så höga testresultat sen 1950-talet (detta var 1970). Ojejoj! (Jag är ironisk.)

Efter två månader i andra klass hoppade jag alltså vidare till tredje. Och där fick man minsann inte lära sig skriva skrivstil, det skulle man kunna. Så jag kämpade på lite på egen hand, men riktigt bra blev det aldrig. Däremot fick jag roligare och mer utmanande skoluppgifter, vilket gjorde att jag tyckte att det var roligare att gå till skolan.

På den här vägen är det. Jag fick alltså inte lära mig skriva skrivstil mer än till knappt D. När datorerna gjorde sitt intåg i slutet av 1980-talet, i början av 1990-talet, var både jag och omgivningen glada – vi slapp ju mina kråkfötter…

                                                                                                                                                   *Stöllestan = Vadstena

Read Full Post »

Kollegor emellan: Arbetskamrater på gott och ont

Idag läser jag första artikeln av planerade fyra i lokalblaskans serie ”Kolleger emellan”. Redan på förstasidan studsar jag när rubriken ”Arbetskamraterna vår andra familj” studsar emot mig. Och visst ligger det en hel del sanning i rubriken – vi väljer för det mesta inte våra arbetskamrater men vi tillbringar massor av tid med dem. Ibland tillbringar vi MER tid med arbetskamraterna än med familj och vänner. Eller vi och vi… Den som har ett jobb, vill säga.

Av artikeln inne i tidningen (tyvärr inte utlagd på hemsidan) framgår att kollegor kan både stötta och frysa ut, men också att relationerna på jobbet är avgörande för hur vi mår. Och trivs. Vidare menar artikelförfattaren Tina Lövrander, som bland annat konsulterat forskare, att vi föds med ett behov av att tillhöra en grupp. Detta är en förutsättning för att må bra och för att man ska kunna fungera.

Kollegor kan stötta eller frysa ut…

                                                                                                                                                              Om man då tar bort den förutsättningen torde behovet finnas kvar. Men vad händer om vi berövas social samhörighet och gemenskap? Vad händer med en människa om h*n inte får detta behov tillgodosett? Blir h*n egoistisk? Eller blir h*n bara väldigt ensam?

Forskning har visat att arbetskamrater har en stor betydelse för trivseln och att de är den viktigaste motivationen på jobbet. Den som har bra kollegor står ut med det mesta – dålig lön, tråkiga arbetsuppgifter och sämre möjligheter till utveckling. Men för den som har utmanande och stimulerande arbetsuppgifter får arbetskamraterna mindre betydelse.

Forskarna ser inte att man umgås mer privat idag med sina kollegor än tidigare. Däremot umgås man på andra sätt med kollegorna idag. Och artikeln avslutas med en mening som bankar sig in i min skalle:

Tomrummet och saknaden efter en person som slutat brukar försvinna förvånansvärt snabbt.

Min kommentar till denna mening blir:

Ja, i familjer som sviker blir saknaden efter nån inte alls stor och nån tomhet känner man inte – bara när det gäller arbetsuppgifter som ingen kan eller vill ta över.

Read Full Post »