Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Lyckornaskolan’

Nu du! Jag var skittidigt på jobbet för att arbeta med lite webbproduktion. Tänkte hinna massor idag eftersom det är så lite störande element här en klämdag. HA! Gick det bra? Nej. Jobbets webbläsare vägrar att låta mig ladda upp bilder. När jag använder en annan webbläsare, som jag har laddat ner på eget bevåg, går det hur bra som helst. Fast så får vi inte jobba. Så då gjorde jag bara det mest akuta i

fel

webbläsare och sen ringde jag IT och felanmälde. Nån hjälp kan jag inte räkna med att få idag, för det är ju klämdag och då ska det inte förekomma några störande element. Jag sa det själv.

Nu funderar jag på att börja packa ihop i stället. Kanske ta en tur till Blomsterlandet för att kolla på växter till mitt kontor. Måste ju pimpa lite jag också, jag blev inspirerad i onsdags!

I kväll får jag sen fint besök, en av mina äldsta vänner kommer på besök och ska stanna hela helgen. Konstigt nog är det första gången hon kommer hit. Jag har bott här i 30 år… När vi ses brukar det vara i Metropolen Byhålan eller i Stockholm. Och det är för det mesta så bråttom. Nu har vi en helg på oss att prata minnen, skena på stan och… blogga. Ja, för min vän FEM ska gästblogga hos mig, tänkte jag – om hon nu vågar efter allt rabalder. Jag hade hoppats kunna visa henne de fina sidorna av bloggning, inte en massa upprörda och/eller arga och/eller hånfulla människor. Samtidigt är det bra att FEM får se baksidan av saken också. Att det inte är nån skön, ny värld utan ganska tuffa ordalag här ute.

Två coola brudar från 1978. Tofflan, som då hette Gösta, till vänster och FEM till höger. FEM hette FEM redan då. 


När FEM och jag lärde känna varandra var vi åtta år.
Jag kom till hennes klass 3D på Norra skolan från klass 2D på Lyckornaskolan, där jag hade gått i två månader. Allt medan jag skulle testas för att se om det gick bra för mig att hoppa över andra klass. Det gjorde det, så åtminstone som åttaåring var jag överintelligent. Sen har det förstås gått utför. Jag tror att det var först på vårterminen i trean som vi blev kompisar. Och det starkaste skälet till det var att vi samlade på frimärken (Ja det är sant!). Under åren som gick kom vi på att vi hade massor av gemensamma intressen, till exempel att läsa böcker och att skriva berättelser. Och just för att jag vet att FEM är så duktig på att skriva ska det bli mig ett sant nöje att få hälsa henne välkommen som gästbloggare här! KÄNN PRESSEN, FEM! 😛

FEM i skotsk tappning.


Nej, nu tror jag att jag ska åka och titta på lite fina blommor
innan jag åker hem och fixar fint där hemma till FEMs ankomst. Jag ska möta upp i kväll på en förbestämd mötesplats, som jag tror att det är jättelätt att hitta till. Kör försiktigt, FEM!!!

Read Full Post »

Jag blir ofta häcklad av familjen för att jag skriver så fruktansvärt illa. Jag är själv medveten om det, så familjen har inte fel på nåt sätt. Alla de vackra ord som finns i huvudet blir gräsliga kråkfötter när de kommer ut på papper. Och det är min hand som har fått till dem. Ibland är det så illa att jag inte kan tyda vad jag själv har skrivit.


Nej, så här fint skriver inte jag!

                                                                                                                                                                 Det familjen – och andra som råkar ut för mina kråkfötter inte vet – är förstås historien bakom sagda ”fötter”. För det klart att jag har letat och funnit en orsak till detta – jag tror inte att det bara är så att man skriver fult.

Jag är född i Metropolen Byhålan, men mina småbarnsår tillbringade jag i Tranås. När det var dags för mig att börja skolan flyttade vi tillbaka till Byhålan. Jag kände ingen och ”alla andra” kände ”alla andra”. Det var lite tufft! Men jag började första klass i Strandskolan som låg nere vid Vätterpromenaden och nu är riven sen länge. Och jag fick världens snällaste fröken som hette Margareta Gille och som jag tror fortfarande lever, numera i Stöllestan*.

Men det var så att på den tiden skulle barn inte kunna läsa när de började ettan. Och det kunde ju jag. Därför fick jag ha vissa lektioner en trappa upp, med tvåorna. Min fröken var bekymrad, för hon tyckte att jag var för smart. Hon ville att jag skulle testas och få hoppa över en klass. Men skolan ansåg att fröken var gammeldags och man beslutade att min nya fröken i andra klass, Ulla, tror jag hon hette, skulle få göra en bedömning. Jag fick dessutom byta skola och fick delvis nya klasskamrater. Ingenting skulle färgas, liksom.

Efter nån månad i andra klass fick jag träffa skolpsykologen, en farbror islänning som pratade lustigt. Tre gånger tror jag att jag fick träffa honom och svara på en maaassa frågor. Det gick galant att svara på frågor, utom när det gällde en viss mattefråga. Jag minns den än idag. Det var två hinkar som skulle fyllas med vatten för att tillsammans innehålla åtta liter och hur skulle man göra då när den ena hinken rymde fyra liter, den andra sju??? Ja, jag har alltid haft svårt för matte, men idag kan jag förstås lösa problemet och hitta svaret på frågan, men inte då. Och det grämde mig! Nyss åtta år fyllda och förgrämd över en mattefråga! Bara det, liksom…


Det var inte såna här hinkar i räkneexemplet, men denna är så söt så den får vara med i inlägget som dekoration. Hinken på bilden har tillhört pappas moster Ljuba när hon var barn. Tidigt 1900-tal, alltså. Numera finns den hos min mamma.

                                                                                                                                                                Hur som helst, i andra klass fick vi börja med skrivstil. Och nu kommer snart poängen i den här berättelsen! Vi hade börjat lära oss att skriva skrivstils-D när det så blev klart att jag skulle lämna klass 2D på Lyckornaskolan och flytta till fröken Kerstin och klass 3D, tror jag det var, på Norra skolan. (Det var för övrigt här jag lärde känna såväl min före detta fru som vännen FEM!) För trots att jag misslyckades att hitta svaret på frågan om hinkarna och vattnet hade de inte sett så höga testresultat sen 1950-talet (detta var 1970). Ojejoj! (Jag är ironisk.)

Efter två månader i andra klass hoppade jag alltså vidare till tredje. Och där fick man minsann inte lära sig skriva skrivstil, det skulle man kunna. Så jag kämpade på lite på egen hand, men riktigt bra blev det aldrig. Däremot fick jag roligare och mer utmanande skoluppgifter, vilket gjorde att jag tyckte att det var roligare att gå till skolan.

På den här vägen är det. Jag fick alltså inte lära mig skriva skrivstil mer än till knappt D. När datorerna gjorde sitt intåg i slutet av 1980-talet, i början av 1990-talet, var både jag och omgivningen glada – vi slapp ju mina kråkfötter…

                                                                                                                                                   *Stöllestan = Vadstena

Read Full Post »