Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘tvåan’

Ett inlägg i vilket luften har gått skribenten.


 

Manus

Det är rea på mitt manus. Har du nåt bud???

De senaste fem månaderna har jag text- och språkgranskat andras texter. Jag har tjänat pengar på det. Idag startar bokrean och jag rear ut mitt eget manus på Instagram, bland annat. (Hittills utan framgång, dock. Folk tycks föredra andras böcker…) Men nu vill jag börja skriva på Tvåan – och att skriva är det jag vill ägna mig åt på riktigt. Att skriva böcker.

 

Fullmåne över husen

Det flög inga kossor över månen i morse heller.

En måste emellertid kunna betala räkningar och leva också och några kossor flyger inte över månen lika lite som mirakel sker. Livet är en kamp – och mer behöver jag inte säga om det. Den som förstår vad jag menar förstår. Den som inte fattar får leva i ovisshet för den här bloggen är som ett såll. Och jag vill inte att alla ska veta allt. Men jag tycker att en och annan skulle kunna prova på att leva i ovisshet ett tag bara för att se hur länge h*n skulle överleva och för att kanske lära sig att inte döma andra när man inte har hela bilden. Jag har levt i ovisshet i över sju år nu. Jag vet precis vad det handlar om. Hittills har jag överlevt, men jag har stått vid järnvägen många gånger, så att säga. Det förstår inte såna som du – om du inte har stått där själv.

Nu har jag haft en liten pratstund med Fästmön. Huvudet känns som det innehåller bly och jag är så trött, så trött, så in i döden trött. Jag ska ta en macka och en dusch innan jag telefonerar med mamma. Klockan 21 häller jag ner mig i bästefåtöljen (utan att be om ursäkt för det!) för att se första delen av Palme – sista timmarna på TV4. Det är ju snart 30 år sen Sveriges dåvarande statsminister mördades på en gata i Stockholm. Mina tankar går till hans hustru Lisbeth som var med vid tillfället och som varje år vid den här tiden påminns om det som hände – vissa år lite extra mycket. Samtidigt vill jag – som så många andra och säkerligen även Lisbeth Palme – veta vem mördaren är så att h*n kan straffas.

 

Innan jag går till köket vill jag bara tacka Johanna och Bonniers för boken som hittade vägen ner i min postbox idag!

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Jag blir ofta häcklad av familjen för att jag skriver så fruktansvärt illa. Jag är själv medveten om det, så familjen har inte fel på nåt sätt. Alla de vackra ord som finns i huvudet blir gräsliga kråkfötter när de kommer ut på papper. Och det är min hand som har fått till dem. Ibland är det så illa att jag inte kan tyda vad jag själv har skrivit.


Nej, så här fint skriver inte jag!

                                                                                                                                                                 Det familjen – och andra som råkar ut för mina kråkfötter inte vet – är förstås historien bakom sagda ”fötter”. För det klart att jag har letat och funnit en orsak till detta – jag tror inte att det bara är så att man skriver fult.

Jag är född i Metropolen Byhålan, men mina småbarnsår tillbringade jag i Tranås. När det var dags för mig att börja skolan flyttade vi tillbaka till Byhålan. Jag kände ingen och ”alla andra” kände ”alla andra”. Det var lite tufft! Men jag började första klass i Strandskolan som låg nere vid Vätterpromenaden och nu är riven sen länge. Och jag fick världens snällaste fröken som hette Margareta Gille och som jag tror fortfarande lever, numera i Stöllestan*.

Men det var så att på den tiden skulle barn inte kunna läsa när de började ettan. Och det kunde ju jag. Därför fick jag ha vissa lektioner en trappa upp, med tvåorna. Min fröken var bekymrad, för hon tyckte att jag var för smart. Hon ville att jag skulle testas och få hoppa över en klass. Men skolan ansåg att fröken var gammeldags och man beslutade att min nya fröken i andra klass, Ulla, tror jag hon hette, skulle få göra en bedömning. Jag fick dessutom byta skola och fick delvis nya klasskamrater. Ingenting skulle färgas, liksom.

Efter nån månad i andra klass fick jag träffa skolpsykologen, en farbror islänning som pratade lustigt. Tre gånger tror jag att jag fick träffa honom och svara på en maaassa frågor. Det gick galant att svara på frågor, utom när det gällde en viss mattefråga. Jag minns den än idag. Det var två hinkar som skulle fyllas med vatten för att tillsammans innehålla åtta liter och hur skulle man göra då när den ena hinken rymde fyra liter, den andra sju??? Ja, jag har alltid haft svårt för matte, men idag kan jag förstås lösa problemet och hitta svaret på frågan, men inte då. Och det grämde mig! Nyss åtta år fyllda och förgrämd över en mattefråga! Bara det, liksom…


Det var inte såna här hinkar i räkneexemplet, men denna är så söt så den får vara med i inlägget som dekoration. Hinken på bilden har tillhört pappas moster Ljuba när hon var barn. Tidigt 1900-tal, alltså. Numera finns den hos min mamma.

                                                                                                                                                                Hur som helst, i andra klass fick vi börja med skrivstil. Och nu kommer snart poängen i den här berättelsen! Vi hade börjat lära oss att skriva skrivstils-D när det så blev klart att jag skulle lämna klass 2D på Lyckornaskolan och flytta till fröken Kerstin och klass 3D, tror jag det var, på Norra skolan. (Det var för övrigt här jag lärde känna såväl min före detta fru som vännen FEM!) För trots att jag misslyckades att hitta svaret på frågan om hinkarna och vattnet hade de inte sett så höga testresultat sen 1950-talet (detta var 1970). Ojejoj! (Jag är ironisk.)

Efter två månader i andra klass hoppade jag alltså vidare till tredje. Och där fick man minsann inte lära sig skriva skrivstil, det skulle man kunna. Så jag kämpade på lite på egen hand, men riktigt bra blev det aldrig. Däremot fick jag roligare och mer utmanande skoluppgifter, vilket gjorde att jag tyckte att det var roligare att gå till skolan.

På den här vägen är det. Jag fick alltså inte lära mig skriva skrivstil mer än till knappt D. När datorerna gjorde sitt intåg i slutet av 1980-talet, i början av 1990-talet, var både jag och omgivningen glada – vi slapp ju mina kråkfötter…

                                                                                                                                                   *Stöllestan = Vadstena

Read Full Post »