Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘1970’

Ett inlägg om en bok.


 

De dödas mässaOtrohet, arbetslöshet och fattigdom… Det är detta som leder till att Wendy flyttar hem till barndomsväninnan Janet och hennes familj. Där verkar idyllen råda, men strax krackelerar den. Det måste den ju liksom göra i Andrew Taylors bok De dödas mässa – boken utgör sista delen i den så kallade Roth-trilogin som jag har slukat!

Nu är det 1958. Wendy flyttar tillfälligt till Janet och David. I hemmet finns också dottern Rosie och understundom även Janets pappa, den demente mr Treevor. Wendy får ett tillfälligt jobb med att katalogisera böcker på biblioteket. Hon blir intresserad av poeten Francis Youlgrave och inleder lite egen forskning…

Roth-trilogin består förstås av tre delar som hänger ihop. Man kan läsa dem var för sig och också få behållning av dem. Men läser man den första delen först vill man självklart veta hur allt hänger ihop. Det roliga i den här trilogin är att varje del för läsaren bakåt i tiden. Del ett, De fyra yttersta tingen, utspelar sig i mitten av 1990-talet, del två, Främlingars dom år 1970 och denna den sista delen alltså 1958.

Familjerna Byfield och Appleyards öden hänger ihop. Över dem susar anden av Francis Youlgrave – och ett stort mått av ondska. Den här tredje delen blir inte riktigt ruggig förrän i slutet och är mest att kategorisera som en thriller, medan första delen är otäck hela tiden och andra delen är en mer klassisk detektivroman/deckare.

Toffelomdömet blir högt. Jag rekommenderar verkligen Roth-trilogin som sommarläsning!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Främlingars domInspirerad av Eskilstuna-Åsa plöjer jag nu Roth-trilogin. Främlingars dom är den andra boken i trilogin av Andrew Taylor och den har jag läst ut alldeles nyssens. Boken fyndade jag på Emmaus i Gryttby för 30 kronor.

Vi går bakåt i tiden. Den första delen, De fyra yttersta tingen, utspelade sig på mitten av 1990-talet. Denna den andra delen utspelar sig 1970. Huvudkaraktär i tvåan är prästen David, han som är gudfar och beskyddare åt Michael, som är en av huvudkaraktärerna i den första delen. Michael är med även i andra delen, som barn, förstås. David är änkling, men efter tio år träffar han på en kvinna som han snabbt blir väldigt förtjust i. De gifter sig och Vanessa flyttar in i prästgården i byn Roth utanför London. Davids tonåriga dotter Rosemary bor där också när hon inte pluggar. Godset Roth Park får nya ägare i form av ett halvsuspekt syskonpar. Deras intentioner är luddiga, men de attraherar många i sin omgivning på olika sätt. I persongalleriet finns också en ättling till en poet och påträngande församlingsbor. För att inte tala om Lord Peter. Det är när den gode lorden hittas huvudlös som det börjar hetta till i byn. Klimax kommer vid en stor fest i Roth.

Det här är en obehaglig och ruggig historia. Den första delen handlade om seriemördande pedofiler. Här är finner sig läsaren hålla i en Agatha Christie-liknande deckare. Men Främlingars dom är mer åt thrillerhållet. Prästen David, som i den första delen var en knastertorr präst, visar sig vara en liderlig sälle, dessutom.

Toffelomdömet blir det högsta. Dessutom har jag redan grabbat tag i tredje och sista delen!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Jag blir ofta häcklad av familjen för att jag skriver så fruktansvärt illa. Jag är själv medveten om det, så familjen har inte fel på nåt sätt. Alla de vackra ord som finns i huvudet blir gräsliga kråkfötter när de kommer ut på papper. Och det är min hand som har fått till dem. Ibland är det så illa att jag inte kan tyda vad jag själv har skrivit.


Nej, så här fint skriver inte jag!

                                                                                                                                                                 Det familjen – och andra som råkar ut för mina kråkfötter inte vet – är förstås historien bakom sagda ”fötter”. För det klart att jag har letat och funnit en orsak till detta – jag tror inte att det bara är så att man skriver fult.

Jag är född i Metropolen Byhålan, men mina småbarnsår tillbringade jag i Tranås. När det var dags för mig att börja skolan flyttade vi tillbaka till Byhålan. Jag kände ingen och ”alla andra” kände ”alla andra”. Det var lite tufft! Men jag började första klass i Strandskolan som låg nere vid Vätterpromenaden och nu är riven sen länge. Och jag fick världens snällaste fröken som hette Margareta Gille och som jag tror fortfarande lever, numera i Stöllestan*.

Men det var så att på den tiden skulle barn inte kunna läsa när de började ettan. Och det kunde ju jag. Därför fick jag ha vissa lektioner en trappa upp, med tvåorna. Min fröken var bekymrad, för hon tyckte att jag var för smart. Hon ville att jag skulle testas och få hoppa över en klass. Men skolan ansåg att fröken var gammeldags och man beslutade att min nya fröken i andra klass, Ulla, tror jag hon hette, skulle få göra en bedömning. Jag fick dessutom byta skola och fick delvis nya klasskamrater. Ingenting skulle färgas, liksom.

Efter nån månad i andra klass fick jag träffa skolpsykologen, en farbror islänning som pratade lustigt. Tre gånger tror jag att jag fick träffa honom och svara på en maaassa frågor. Det gick galant att svara på frågor, utom när det gällde en viss mattefråga. Jag minns den än idag. Det var två hinkar som skulle fyllas med vatten för att tillsammans innehålla åtta liter och hur skulle man göra då när den ena hinken rymde fyra liter, den andra sju??? Ja, jag har alltid haft svårt för matte, men idag kan jag förstås lösa problemet och hitta svaret på frågan, men inte då. Och det grämde mig! Nyss åtta år fyllda och förgrämd över en mattefråga! Bara det, liksom…


Det var inte såna här hinkar i räkneexemplet, men denna är så söt så den får vara med i inlägget som dekoration. Hinken på bilden har tillhört pappas moster Ljuba när hon var barn. Tidigt 1900-tal, alltså. Numera finns den hos min mamma.

                                                                                                                                                                Hur som helst, i andra klass fick vi börja med skrivstil. Och nu kommer snart poängen i den här berättelsen! Vi hade börjat lära oss att skriva skrivstils-D när det så blev klart att jag skulle lämna klass 2D på Lyckornaskolan och flytta till fröken Kerstin och klass 3D, tror jag det var, på Norra skolan. (Det var för övrigt här jag lärde känna såväl min före detta fru som vännen FEM!) För trots att jag misslyckades att hitta svaret på frågan om hinkarna och vattnet hade de inte sett så höga testresultat sen 1950-talet (detta var 1970). Ojejoj! (Jag är ironisk.)

Efter två månader i andra klass hoppade jag alltså vidare till tredje. Och där fick man minsann inte lära sig skriva skrivstil, det skulle man kunna. Så jag kämpade på lite på egen hand, men riktigt bra blev det aldrig. Däremot fick jag roligare och mer utmanande skoluppgifter, vilket gjorde att jag tyckte att det var roligare att gå till skolan.

På den här vägen är det. Jag fick alltså inte lära mig skriva skrivstil mer än till knappt D. När datorerna gjorde sitt intåg i slutet av 1980-talet, i början av 1990-talet, var både jag och omgivningen glada – vi slapp ju mina kråkfötter…

                                                                                                                                                   *Stöllestan = Vadstena

Read Full Post »