Jag blir ofta häcklad av familjen för att jag skriver så fruktansvärt illa. Jag är själv medveten om det, så familjen har inte fel på nåt sätt. Alla de vackra ord som finns i huvudet blir gräsliga kråkfötter när de kommer ut på papper. Och det är min hand som har fått till dem. Ibland är det så illa att jag inte kan tyda vad jag själv har skrivit.
Nej, så här fint skriver inte jag!
Det familjen – och andra som råkar ut för mina kråkfötter inte vet – är förstås historien bakom sagda ”fötter”. För det klart att jag har letat och funnit en orsak till detta – jag tror inte att det bara är så att man skriver fult.
Jag är född i Metropolen Byhålan, men mina småbarnsår tillbringade jag i Tranås. När det var dags för mig att börja skolan flyttade vi tillbaka till Byhålan. Jag kände ingen och ”alla andra” kände ”alla andra”. Det var lite tufft! Men jag började första klass i Strandskolan som låg nere vid Vätterpromenaden och nu är riven sen länge. Och jag fick världens snällaste fröken som hette Margareta Gille och som jag tror fortfarande lever, numera i Stöllestan*.
Men det var så att på den tiden skulle barn inte kunna läsa när de började ettan. Och det kunde ju jag. Därför fick jag ha vissa lektioner en trappa upp, med tvåorna. Min fröken var bekymrad, för hon tyckte att jag var för smart. Hon ville att jag skulle testas och få hoppa över en klass. Men skolan ansåg att fröken var gammeldags och man beslutade att min nya fröken i andra klass, Ulla, tror jag hon hette, skulle få göra en bedömning. Jag fick dessutom byta skola och fick delvis nya klasskamrater. Ingenting skulle färgas, liksom.
Efter nån månad i andra klass fick jag träffa skolpsykologen, en farbror islänning som pratade lustigt. Tre gånger tror jag att jag fick träffa honom och svara på en maaassa frågor. Det gick galant att svara på frågor, utom när det gällde en viss mattefråga. Jag minns den än idag. Det var två hinkar som skulle fyllas med vatten för att tillsammans innehålla åtta liter och hur skulle man göra då när den ena hinken rymde fyra liter, den andra sju??? Ja, jag har alltid haft svårt för matte, men idag kan jag förstås lösa problemet och hitta svaret på frågan, men inte då. Och det grämde mig! Nyss åtta år fyllda och förgrämd över en mattefråga! Bara det, liksom…
Det var inte såna här hinkar i räkneexemplet, men denna är så söt så den får vara med i inlägget som dekoration. Hinken på bilden har tillhört pappas moster Ljuba när hon var barn. Tidigt 1900-tal, alltså. Numera finns den hos min mamma.
Hur som helst, i andra klass fick vi börja med skrivstil. Och nu kommer snart poängen i den här berättelsen! Vi hade börjat lära oss att skriva skrivstils-D när det så blev klart att jag skulle lämna klass 2D på Lyckornaskolan och flytta till fröken Kerstin och klass 3D, tror jag det var, på Norra skolan. (Det var för övrigt här jag lärde känna såväl min före detta fru som vännen FEM!) För trots att jag misslyckades att hitta svaret på frågan om hinkarna och vattnet hade de inte sett så höga testresultat sen 1950-talet (detta var 1970). Ojejoj! (Jag är ironisk.)
Efter två månader i andra klass hoppade jag alltså vidare till tredje. Och där fick man minsann inte lära sig skriva skrivstil, det skulle man kunna. Så jag kämpade på lite på egen hand, men riktigt bra blev det aldrig. Däremot fick jag roligare och mer utmanande skoluppgifter, vilket gjorde att jag tyckte att det var roligare att gå till skolan.
På den här vägen är det. Jag fick alltså inte lära mig skriva skrivstil mer än till knappt D. När datorerna gjorde sitt intåg i slutet av 1980-talet, i början av 1990-talet, var både jag och omgivningen glada – vi slapp ju mina kråkfötter…
*Stöllestan = Vadstena
Gå till Toffelprofilen
I grundskolan så är välskrivning mitt sämsta betyg. Vi fick en bläckpenna av skolan och ett skrivhäfte och sådant papper som man skulle lägga över det man skrivit. Pennan har jag kvar men inte häftet, pennan väcker ångest än idag och det är tur att datorn kom så man slipper skämmas för sin handstil, tyvärr så måste man underteckna vissa saker då och då, tror att jag är den ende som måste skriva namnförtydligande för namnförtydligandet. Det där med hinkarna låter nästan som den idiotiska frågan man fick vid mönstring: vad välter lättast, ett vinglas eller ett snappsglas?
Underbart, då är jag inte ensam, alltså?! Jag hatar att skriva för hand, det ser förskräckligt ut! Men att du har kvar pennan!!!!!!
Jag och matte går inte ihop alls, jag brukar skoja om att jag lider av dyskalkyli, men lite gör jag nog det. En släng av det, så att säga.
Vinglas eller snapsglas? Vilken fråga!
Syster !
Jag har en gräslig handstil . ibland så ser jag knappt själv vad jag har skrivit
men jag tecknar bra 🙂
Kram
Uff, jag kan inte teckna bra heller! Jag är totalt värdelös att få det snygg med en penna eller en krita eller en pensel i handen. TOTALT värdelös…
Kram!
Men alltså!
Nu fattar inte jag…
Förväntas man verkligen skriva skrivstil?
Fortfarande?
Jag har gått alla år i ”rätt” ordning, tränat hela skrivstilsalfabetet och haft välskrivningsprov men inte sjutton skrivstilar jag. Inte mer än när något ska skrivas under. Fast inte ens då liknar bokstäverna riktigt dom skolan lärde mej
jag skriver skrivstil för att det går snabbast när jag skriver för hand. Sen ska man ju klara av att sätta sin signatur på en del dokument och då förväntas det nog vara i skrivstil…
Nej fy, jag skriver som en kratta!