Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Strandskolan’

Jag vaknade lite tidigt idag. Ingen idé att somna om. Satte mig att fundera lite vid datorn. Funderade på åren som gått. Vad jag en gång ville med livet. Och vad det blev.

En morgon.


Jag växte upp som ensambarn,
men jag hade två föräldrar som älskade mig liksom ett par morföräldrar och ett par farföräldrar som gjorde detsamma. Dessutom var jag enda barnbarnet. Min tillvaro var väldigt skyddad, tror jag. De allra första åren minns jag inte så mycket. Visserligen minns jag åren i Tranås och jag minns att mamma var borta och inlagd på sjukhus några gånger under den tiden. Jag kommer ihåg att farmor var hos oss nån gång och mormor. De kom resande för att sköta om mig och pappa när mamma inte var där. Jag minns att pappa var särskilt rörd över att mormor strök hans skjortor…

Vi bodde i en ganska ljus lägenhet i Tranås. Det var en tjänstebostad och redaktionen där pappa jobbade låg vägg i vägg. Jag tror det var räddningen många gånger när det inte fanns nån passning till lilla Tofflan! Jag minns också att jag ett tag bodde hos min leksfröken…

Det fanns en fin innergård där vi bodde och där fanns många barn att leka med. Min bästis hette Lena Kling-Kling. Eller hon kallade sig själv så, kanske för att hon inte kunde säga sitt efternamn.

Det året jag skulle börja skolan flyttade vi tillbaka till Metropolen Byhålan. Jag började i första klass i Strandskolan, en skola som numera är riven. Jag hade en snäll fröken som hette Margareta och som jag tror lever och är vital än idag. Men det var lite svårt med kamrater. De flesta hade ju lärt känna varandra i lekskolan – och där hade ju inte jag gått. Ja alltså, inte i lekskolan i Metropolen Byhålan. Jag blev osäker. Jag var lite pojkflicka och en del tyckte nog att jag var konstig redan då. Men jag fick klasskompisar – bara för att skiljas åt från dem redan i andra klass. Då var jag en av några stycken som fick byta till en annan skola. Där gick jag två månader innan jag testades av en isländsk (!) skolpsykolog. Och raskt fick jag flytta till nästa skola och nästa klass – trean. Jag gick alltså två månader i andra klass.

Ungefär där den här bilden togs fast till höger låg Strandskolan.


I trean träffade jag
bland annat min före detta fru, men också en del personer som fortfarande finns kvar i mitt liv, FEM, till exempel. FEM och jag blev faktiskt kompisar bland annat för att vi samlade på frimärken… Och så läste vi böcker – och skrev böcker! Vi köpte skrivböcker med fina omslag och sen kunde vi sitta och

rattla

som FEM kallade det. Kanske drömde vi båda två om att bli författare när vi blev stora, men det blev ingen av oss. (Jag har skrivit, men inte publicerat. Än.)

Jag var inget lyckligt barn sen jag började skolan. Det finns få bilder på mig från den tiden när jag ler eller skrattar. De tidiga bilderna på mig är fulla av skratt och bus. När lilla mormor gick bort alltför tidigt var jag nyss fyllda nio år. Samma år bröt mammas sjukdom ut och hon höll på att stryka med innan hon fick rätt diagnos, Addisons sjukdom. Det blev åter många sjukhusvistelser, bland annat på Karolinska i Solna, hos den berömde professor Luft.

Tiden gick och tonåren var väl som alla andras tonår – en jobbig tid. Det enda som var positivt var att jag inte hade finnar – dem fick jag först i 25-årsåldern. Metropolen Byhålan kändes trång för mig. Jag passade inte in, jag ville bort. Och så blev det! Först ungefär ett år i Brighton, sen två terminer på Biskops-Arnö och slutligen Uppsala. Jag pluggade, förstås, och blev lika förstås kvar här som många andra studenter. Efter min examen fick jag jobb, ett jobb där jag var min arbetsgivare trogen till dess jag inte behövdes mer.

Uppsala är en hård stad. Jag saknar i mångt och mycket det nätverk man har naturligt när man stannar kvar på en mindre ort där man är född och så gott som uppväxt. Som vuxen blir det inte precis lättare att skaffa sig vänner, men det går. Släkt är det värre med. Mamma och pappa bodde 30 mil härifrån. Men på nåt sätt var det så jag ville ha det. Jag ville leva mitt eget liv. Men det blev ett väldigt ensamt liv som jag byggde upp mycket kring arbetet. Det visade sig vara bland det dummaste jag har gjort.

Inte vet jag varför, men kanske var det nån sorts kompensation eller längtan tillbaka som gjorde att jag förälskade mig i en Byhåleflicka som jag så småningom gifte mig med. Vi var nog väldigt förälskade – i början. En dag var jag inte älskad längre. Det tog ungefär ett år att komma över skilsmässan. Idag lever jag i en särborelation. Inte helt enligt mina önskemål, men så är läget. Jag vill inte gå in mer på det här och jag vill inte heller diskutera detta på bloggen.

Våra händer, Annas och min.


Jag är fortfarande inget lyckligt barn,
men jag är en något mer harmonisk vuxen. Det livet gör med en under resans gång är att det ger en erfarenheter som slipar av de vassa kanterna. Vi tror så många gånger att det som händer oss är övermäktigt, vi kommer inte att överleva. Men tro mig, nio av tio gånger lever vi vidare – även om det periodvis är i ett helvete. De svåra perioder jag har varit med om i livet – skilsmässan, ekonomiska problem, arbetslöshet – allt sånt som för med sig känslan av att inte duga – bär jag med mig för alltid. Ingen kan ta bort dem. De finns där för att påminna mig om att jag ska vara tacksam för att jag har kärlek i mitt liv i form av min älskade Anna och min mamma, som trots mina dumheter och felaktiga val älskar mig oreserverat. Och de svåra perioderna finns också där för att påminna mig om, för att låna Annika Östbergs ord när hon signerade min bok, att…

Livet är en gåva.

Dessa fyra ord bär jag med mig.

Read Full Post »

Jag blir ofta häcklad av familjen för att jag skriver så fruktansvärt illa. Jag är själv medveten om det, så familjen har inte fel på nåt sätt. Alla de vackra ord som finns i huvudet blir gräsliga kråkfötter när de kommer ut på papper. Och det är min hand som har fått till dem. Ibland är det så illa att jag inte kan tyda vad jag själv har skrivit.


Nej, så här fint skriver inte jag!

                                                                                                                                                                 Det familjen – och andra som råkar ut för mina kråkfötter inte vet – är förstås historien bakom sagda ”fötter”. För det klart att jag har letat och funnit en orsak till detta – jag tror inte att det bara är så att man skriver fult.

Jag är född i Metropolen Byhålan, men mina småbarnsår tillbringade jag i Tranås. När det var dags för mig att börja skolan flyttade vi tillbaka till Byhålan. Jag kände ingen och ”alla andra” kände ”alla andra”. Det var lite tufft! Men jag började första klass i Strandskolan som låg nere vid Vätterpromenaden och nu är riven sen länge. Och jag fick världens snällaste fröken som hette Margareta Gille och som jag tror fortfarande lever, numera i Stöllestan*.

Men det var så att på den tiden skulle barn inte kunna läsa när de började ettan. Och det kunde ju jag. Därför fick jag ha vissa lektioner en trappa upp, med tvåorna. Min fröken var bekymrad, för hon tyckte att jag var för smart. Hon ville att jag skulle testas och få hoppa över en klass. Men skolan ansåg att fröken var gammeldags och man beslutade att min nya fröken i andra klass, Ulla, tror jag hon hette, skulle få göra en bedömning. Jag fick dessutom byta skola och fick delvis nya klasskamrater. Ingenting skulle färgas, liksom.

Efter nån månad i andra klass fick jag träffa skolpsykologen, en farbror islänning som pratade lustigt. Tre gånger tror jag att jag fick träffa honom och svara på en maaassa frågor. Det gick galant att svara på frågor, utom när det gällde en viss mattefråga. Jag minns den än idag. Det var två hinkar som skulle fyllas med vatten för att tillsammans innehålla åtta liter och hur skulle man göra då när den ena hinken rymde fyra liter, den andra sju??? Ja, jag har alltid haft svårt för matte, men idag kan jag förstås lösa problemet och hitta svaret på frågan, men inte då. Och det grämde mig! Nyss åtta år fyllda och förgrämd över en mattefråga! Bara det, liksom…


Det var inte såna här hinkar i räkneexemplet, men denna är så söt så den får vara med i inlägget som dekoration. Hinken på bilden har tillhört pappas moster Ljuba när hon var barn. Tidigt 1900-tal, alltså. Numera finns den hos min mamma.

                                                                                                                                                                Hur som helst, i andra klass fick vi börja med skrivstil. Och nu kommer snart poängen i den här berättelsen! Vi hade börjat lära oss att skriva skrivstils-D när det så blev klart att jag skulle lämna klass 2D på Lyckornaskolan och flytta till fröken Kerstin och klass 3D, tror jag det var, på Norra skolan. (Det var för övrigt här jag lärde känna såväl min före detta fru som vännen FEM!) För trots att jag misslyckades att hitta svaret på frågan om hinkarna och vattnet hade de inte sett så höga testresultat sen 1950-talet (detta var 1970). Ojejoj! (Jag är ironisk.)

Efter två månader i andra klass hoppade jag alltså vidare till tredje. Och där fick man minsann inte lära sig skriva skrivstil, det skulle man kunna. Så jag kämpade på lite på egen hand, men riktigt bra blev det aldrig. Däremot fick jag roligare och mer utmanande skoluppgifter, vilket gjorde att jag tyckte att det var roligare att gå till skolan.

På den här vägen är det. Jag fick alltså inte lära mig skriva skrivstil mer än till knappt D. När datorerna gjorde sitt intåg i slutet av 1980-talet, i början av 1990-talet, var både jag och omgivningen glada – vi slapp ju mina kråkfötter…

                                                                                                                                                   *Stöllestan = Vadstena

Read Full Post »