Källsortering – en källa till irritation eller samarbete..?

I eftermiddags har vi påbörjat ett litet projekt kring information om källsortering på jobbet. Källsortering är verkligen nåt som kan leda till irritation. Eller som på min arbetsplats, till samarbete. Så småningom, i alla fall…

Varken elektronisk post eller snigelpost utan kompost.

Privat har jag källsorterat i nästan tio år, tror jag. Jag tycker inte att det är särskilt svårt eller jobbigt, men jag blir förvånad när andra tycker det. Att sen irritera sig på sakfrågan, huruvida det lönar sig eller inte, eller gagnar miljön eller inte, är det ju egentligen ingen idé att ge sig in på. Min bostadsrättsförening bestämde för länge sen att vi ska källsortera. Styrelsens primära syfte var att få ner kostnaderna för sophanteringen. Jag är lite osäker på om det blev så, men jag känner mig i alla fall nöjd med att källsortera.

Hemma sorterar jag massor:

• plastförpackningar
• kompost
• metall
• pappersförpackningar
• tidningar
• färgat glas
• ofärgat glas
• batterier
• glödlampor och lysrör
• elektronikskrot
• brännbart
• grovsopor

På jobbet källsorterar vi inte lika mycket, men ändå

• tidningar
• papper
• kompost
• plastförpackningar
• pappersförpackningar
• brännbart

Det finns gott om plats för alla kärl eller hinkar eller vad vi nu har både hemma och på jobbet. Hemma har jag ett lock till komposthinken. Inte behöver jag gå till soprummet särskilt ofta heller, men när jag går blir det med flera påsar. På jobbet kommer det en snäll farbror och tömmer kärlen. Varken hemma eller på jobbet luktar det illa heller – om man inte har diskat ur vissa förpackningar dåligt. Så i soprummet kan det lukta rätt läbbigt.

Nej, för min del är det inget problem att källsortera. Jag är en sån som kan gå i taket som när det i morse låg ett bananskal i kärlet för plastförpackningar på jobbet. För det var väl ändå rätt klantigt ”sorterat”, eller hur? Men vi försöker samarbeta i stället för att irritera oss. Många kommer från länder där man inte alls källsorterar och då kan man ju inte bli arg om en sån person gör fel. Då får man samarbeta och informera i stället för att krevera.

Detta hör hemma i komposten och ingen annanstans!

Den information vi ska ta fram nu ska ge massor av exempel i bild. För en del saker – dock inte bananskal – kan vara svåra att avgöra var man ska slänga när man källsorterar. Det handlar om sånt som hushållspapper, diskborstar, tuggummi, för att nämna några saker.

Källsorterar du hemma hos dig och på jobbet? Vad tycker du om det???

Livet är kort.

Read Full Post »

The Tiny Toffla Story: Vi hade börjat med D…

Jag blir ofta häcklad av familjen för att jag skriver så fruktansvärt illa. Jag är själv medveten om det, så familjen har inte fel på nåt sätt. Alla de vackra ord som finns i huvudet blir gräsliga kråkfötter när de kommer ut på papper. Och det är min hand som har fått till dem. Ibland är det så illa att jag inte kan tyda vad jag själv har skrivit.

Nej, så här fint skriver inte jag!

                                                                                                                                                                 Det familjen – och andra som råkar ut för mina kråkfötter inte vet – är förstås historien bakom sagda ”fötter”. För det klart att jag har letat och funnit en orsak till detta – jag tror inte att det bara är så att man skriver fult.

Jag är född i Metropolen Byhålan, men mina småbarnsår tillbringade jag i Tranås. När det var dags för mig att börja skolan flyttade vi tillbaka till Byhålan. Jag kände ingen och ”alla andra” kände ”alla andra”. Det var lite tufft! Men jag började första klass i Strandskolan som låg nere vid Vätterpromenaden och nu är riven sen länge. Och jag fick världens snällaste fröken som hette Margareta Gille och som jag tror fortfarande lever, numera i Stöllestan*.

Men det var så att på den tiden skulle barn inte kunna läsa när de började ettan. Och det kunde ju jag. Därför fick jag ha vissa lektioner en trappa upp, med tvåorna. Min fröken var bekymrad, för hon tyckte att jag var för smart. Hon ville att jag skulle testas och få hoppa över en klass. Men skolan ansåg att fröken var gammeldags och man beslutade att min nya fröken i andra klass, Ulla, tror jag hon hette, skulle få göra en bedömning. Jag fick dessutom byta skola och fick delvis nya klasskamrater. Ingenting skulle färgas, liksom.

Efter nån månad i andra klass fick jag träffa skolpsykologen, en farbror islänning som pratade lustigt. Tre gånger tror jag att jag fick träffa honom och svara på en maaassa frågor. Det gick galant att svara på frågor, utom när det gällde en viss mattefråga. Jag minns den än idag. Det var två hinkar som skulle fyllas med vatten för att tillsammans innehålla åtta liter och hur skulle man göra då när den ena hinken rymde fyra liter, den andra sju??? Ja, jag har alltid haft svårt för matte, men idag kan jag förstås lösa problemet och hitta svaret på frågan, men inte då. Och det grämde mig! Nyss åtta år fyllda och förgrämd över en mattefråga! Bara det, liksom…

Det var inte såna här hinkar i räkneexemplet, men denna är så söt så den får vara med i inlägget som dekoration. Hinken på bilden har tillhört pappas moster Ljuba när hon var barn. Tidigt 1900-tal, alltså. Numera finns den hos min mamma.

                                                                                                                                                                Hur som helst, i andra klass fick vi börja med skrivstil. Och nu kommer snart poängen i den här berättelsen! Vi hade börjat lära oss att skriva skrivstils-D när det så blev klart att jag skulle lämna klass 2D på Lyckornaskolan och flytta till fröken Kerstin och klass 3D, tror jag det var, på Norra skolan. (Det var för övrigt här jag lärde känna såväl min före detta fru som vännen FEM!) För trots att jag misslyckades att hitta svaret på frågan om hinkarna och vattnet hade de inte sett så höga testresultat sen 1950-talet (detta var 1970). Ojejoj! (Jag är ironisk.)

Efter två månader i andra klass hoppade jag alltså vidare till tredje. Och där fick man minsann inte lära sig skriva skrivstil, det skulle man kunna. Så jag kämpade på lite på egen hand, men riktigt bra blev det aldrig. Däremot fick jag roligare och mer utmanande skoluppgifter, vilket gjorde att jag tyckte att det var roligare att gå till skolan.

På den här vägen är det. Jag fick alltså inte lära mig skriva skrivstil mer än till knappt D. När datorerna gjorde sitt intåg i slutet av 1980-talet, i början av 1990-talet, var både jag och omgivningen glada – vi slapp ju mina kråkfötter…

                                                                                                                                                   *Stöllestan = Vadstena

Read Full Post »