Idag läser jag första artikeln av planerade fyra i lokalblaskans serie ”Kolleger emellan”. Redan på förstasidan studsar jag när rubriken ”Arbetskamraterna vår andra familj” studsar emot mig. Och visst ligger det en hel del sanning i rubriken – vi väljer för det mesta inte våra arbetskamrater men vi tillbringar massor av tid med dem. Ibland tillbringar vi MER tid med arbetskamraterna än med familj och vänner. Eller vi och vi… Den som har ett jobb, vill säga.
Av artikeln inne i tidningen (tyvärr inte utlagd på hemsidan) framgår att kollegor kan både stötta och frysa ut, men också att relationerna på jobbet är avgörande för hur vi mår. Och trivs. Vidare menar artikelförfattaren Tina Lövrander, som bland annat konsulterat forskare, att vi föds med ett behov av att tillhöra en grupp. Detta är en förutsättning för att må bra och för att man ska kunna fungera.
Kollegor kan stötta eller frysa ut…
Om man då tar bort den förutsättningen torde behovet finnas kvar. Men vad händer om vi berövas social samhörighet och gemenskap? Vad händer med en människa om h*n inte får detta behov tillgodosett? Blir h*n egoistisk? Eller blir h*n bara väldigt ensam?
Forskning har visat att arbetskamrater har en stor betydelse för trivseln och att de är den viktigaste motivationen på jobbet. Den som har bra kollegor står ut med det mesta – dålig lön, tråkiga arbetsuppgifter och sämre möjligheter till utveckling. Men för den som har utmanande och stimulerande arbetsuppgifter får arbetskamraterna mindre betydelse.
Forskarna ser inte att man umgås mer privat idag med sina kollegor än tidigare. Däremot umgås man på andra sätt med kollegorna idag. Och artikeln avslutas med en mening som bankar sig in i min skalle:
Tomrummet och saknaden efter en person som slutat brukar försvinna förvånansvärt snabbt.
Min kommentar till denna mening blir:
Ja, i familjer som sviker blir saknaden efter nån inte alls stor och nån tomhet känner man inte – bara när det gäller arbetsuppgifter som ingen kan eller vill ta över.
Gå till Toffelprofilen
De flesta av mina bästa vänner är arbetskamrater eller f.d. arbetskamrater och det säger väl en hel del.
På min förra arbetsplats hade jag dock kollegan ‘from hell’ en person som var sur och spelade martyr och valde ut mig till sitt hatobjekt. Efter att ha bytt arbetsplats inser jag hur mycket energi den här personen sög av mig (och antagligen av andra). Trots att ett antal personer hade sagt upp sig på grund av den här människans uppenbara samarbetsproblem så gjorde ledningen inte ett dugg. (H*n var väl praktisk att ha eftersom h*n tog på sig att göra ALLT + att styra och ställa med oss andra.)
Och det här, att förlora jobbet, är något av det mest traumatiska som kan hända en människa. Det kommer (tror jag) på tredje plats efter dödsfall och skilsmässor/separationer. Jag har för mig att det är jämförbart med att förlora en kroppsdel, alltså amputation av t.ex. ben eller bröst. Orkar inte leta länk e.dyl.
Kramen igen! 🙂
Jag träffar en av dem. En. Efter 23 år. Det säger väl en del om… mig? Min före detta arbetsplats???
Kram!