Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘klasskamrater’

Ett inlägg om en film.


 

ÅterträffenKlassåterträff har jag varit på två stycken, den ena för grundskolan. Det var inte roligt, kort sagt. Ändå var jag nyfiken på att se Anna Odells film Återträffen (2013). SvT1 visade den på söndags-kvällen och man kan lugnt säga att jag inte blev oberörd.

Man kan också säga att det här är en film om en film. Del ett visar en fest, en klassåterträff. Det ska festas och glammas och pratas fina gamla minnen. Men sen dyker Anna Odell upp i rollen som sig själv. Hon håller ett tal där hon berättar om hur dåligt hon mått under skoltiden och hur illa hennes klasskamrater behandlade henne. Hon konfronterar. Under den andra delen tar Anna Odell kontakt med sina gamla klasskamrater och berättar om den här spelfilmen hon har gjort. För del ett är en film om hur återträffen kunde ha varit om Anna Odell hade varit med – i del två kommer det fram att Anna Odell aldrig blev bjuden på återträffen. Hon bjuder i stället in de gamla klassisarna att titta på hennes film om en tänkbar återträff…

Ja det låter rörigt och det är rörigt. Och jobbigt. Det är ingen enkel film. Den är konstig. Anna Odell är väldigt… provocerande, tycker jag. Samtidigt förstår jag att detta är hennes… revansch snarare än hämnd.

Det är otroligt svårt att ge ett omdöme om den här filmen. Den berör. Den river. Och är konstig. Anna Odell verkar konstig. Och samtidigt förstår jag att hon har gjort den här filmen eftersom hon har känt sig mobbad.

Toffelomdömet blir högt. Detta är ingen film man ser på för en stunds underhållning.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Jag blir ofta häcklad av familjen för att jag skriver så fruktansvärt illa. Jag är själv medveten om det, så familjen har inte fel på nåt sätt. Alla de vackra ord som finns i huvudet blir gräsliga kråkfötter när de kommer ut på papper. Och det är min hand som har fått till dem. Ibland är det så illa att jag inte kan tyda vad jag själv har skrivit.


Nej, så här fint skriver inte jag!

                                                                                                                                                                 Det familjen – och andra som råkar ut för mina kråkfötter inte vet – är förstås historien bakom sagda ”fötter”. För det klart att jag har letat och funnit en orsak till detta – jag tror inte att det bara är så att man skriver fult.

Jag är född i Metropolen Byhålan, men mina småbarnsår tillbringade jag i Tranås. När det var dags för mig att börja skolan flyttade vi tillbaka till Byhålan. Jag kände ingen och ”alla andra” kände ”alla andra”. Det var lite tufft! Men jag började första klass i Strandskolan som låg nere vid Vätterpromenaden och nu är riven sen länge. Och jag fick världens snällaste fröken som hette Margareta Gille och som jag tror fortfarande lever, numera i Stöllestan*.

Men det var så att på den tiden skulle barn inte kunna läsa när de började ettan. Och det kunde ju jag. Därför fick jag ha vissa lektioner en trappa upp, med tvåorna. Min fröken var bekymrad, för hon tyckte att jag var för smart. Hon ville att jag skulle testas och få hoppa över en klass. Men skolan ansåg att fröken var gammeldags och man beslutade att min nya fröken i andra klass, Ulla, tror jag hon hette, skulle få göra en bedömning. Jag fick dessutom byta skola och fick delvis nya klasskamrater. Ingenting skulle färgas, liksom.

Efter nån månad i andra klass fick jag träffa skolpsykologen, en farbror islänning som pratade lustigt. Tre gånger tror jag att jag fick träffa honom och svara på en maaassa frågor. Det gick galant att svara på frågor, utom när det gällde en viss mattefråga. Jag minns den än idag. Det var två hinkar som skulle fyllas med vatten för att tillsammans innehålla åtta liter och hur skulle man göra då när den ena hinken rymde fyra liter, den andra sju??? Ja, jag har alltid haft svårt för matte, men idag kan jag förstås lösa problemet och hitta svaret på frågan, men inte då. Och det grämde mig! Nyss åtta år fyllda och förgrämd över en mattefråga! Bara det, liksom…


Det var inte såna här hinkar i räkneexemplet, men denna är så söt så den får vara med i inlägget som dekoration. Hinken på bilden har tillhört pappas moster Ljuba när hon var barn. Tidigt 1900-tal, alltså. Numera finns den hos min mamma.

                                                                                                                                                                Hur som helst, i andra klass fick vi börja med skrivstil. Och nu kommer snart poängen i den här berättelsen! Vi hade börjat lära oss att skriva skrivstils-D när det så blev klart att jag skulle lämna klass 2D på Lyckornaskolan och flytta till fröken Kerstin och klass 3D, tror jag det var, på Norra skolan. (Det var för övrigt här jag lärde känna såväl min före detta fru som vännen FEM!) För trots att jag misslyckades att hitta svaret på frågan om hinkarna och vattnet hade de inte sett så höga testresultat sen 1950-talet (detta var 1970). Ojejoj! (Jag är ironisk.)

Efter två månader i andra klass hoppade jag alltså vidare till tredje. Och där fick man minsann inte lära sig skriva skrivstil, det skulle man kunna. Så jag kämpade på lite på egen hand, men riktigt bra blev det aldrig. Däremot fick jag roligare och mer utmanande skoluppgifter, vilket gjorde att jag tyckte att det var roligare att gå till skolan.

På den här vägen är det. Jag fick alltså inte lära mig skriva skrivstil mer än till knappt D. När datorerna gjorde sitt intåg i slutet av 1980-talet, i början av 1990-talet, var både jag och omgivningen glada – vi slapp ju mina kråkfötter…

                                                                                                                                                   *Stöllestan = Vadstena

Read Full Post »

Ibland är det bra att stanna till och reflektera. Inte bara gå på, inte bara vara. Titta lite i backspegeln. För i den spegeln ser du ju inte just dig själv utan det som finns bakom. Allting cirkulerar inte kring jaget.


Att reflektera en stund och kika i backspegeln kan vara bra.

                                                                                                                                                            Idag fick jag en nyttig läxa, att skriva en tacksamhetslista. Jag gick ut hårt och bestämde mig för att hitta 100 punkter. Det tog ett par timmar att sammanställa listan och roligaste kommentaren jag fick var kanske INTE den som gick ut på att det tog lång tid att läsa listan 😉 . Men jag får vara tacksam (sic!) för att några tappra själar ändå har läst min lista. Hittills har den fått 22 klick.

Idag fick jag ytterligare ett dödsbud. Och åter igen var det en pappa i Metropolen Byhålan som gått bort. Även denna gång är det begravning när jag är nere på besök, men nu blir det bara att vi skickar en sista hälsning via blommor. Vi orkar inte gå på nån begravning varken mamma eller jag. Jag har i vart fall haft sms-kontakt med N idag och han blev glad och varm för att jag hörde av mig.

Pratade med en synnerligen god vän i eftermiddag och insåg hur lika vi är – och ändå inte. Men att kunna skratta åt sig själv och inte blunda för de egna skavankerna är en likhet.

Jag funderar på att påbörja en årskrönika. En backspegeltitt genom mina ögon. Men just nu känns det som om jag bara påbörjar saker och inte orkar sy ihop dem och avsluta. Det känns som om jag skulle behöva en piska, inte dörrar som slår igen i ansiktet på mig, en efter en. Så jag vet inte hur det blir… Jag vet visst ingenting idag. Känner mig bara trött och lättirriterad och ljudkänslig.

Fick i alla fall garva lite åt Linns kompis som är här i kväll. Trodde först att det var hennes nya pojkvän, men tjejen har baske mig mer whiskyröst än jag. Extra kul blev det när vi skulle hälsa och vi lät som kraxande (fyll)kajor båda två… För övrigt gladde det mig att Linn var nöjd med det lyckade resultatet av de tre viktiga uppgifter hon hade förutsatt sig att klara av idag. Hon växer som människa!

Lillasyster, däremot, lyckades dänga till två klasskamrater idag – oavsiktligt. Hon har lite motorik att jobba på… 😉 Skämt åsido var det inte så farligt som det låter, bara otur! Och ingen kom till stor skada, OBS, OBS!

Anna har varit på kurs idag och verkar nöjd med dagen. Hon hann också fota de vackra omgivningarna kring kursgården. På hennes fotoblogg On the trigger finns ett smakprov!

Mormor skötte ruljansen i Himlen i eftermiddag och när vi kom hem i kväll vid 17.30-tiden var middagen klar – god kycklinggryta med grönsaker och basilika-crème fraiche. Jag tog sen en tur till ICA Solen eftersom bröd och kaffe var slut – livets väsentligheter.

Read Full Post »