Den Svarta Boken: Pasta Tricolore

Söndagskväll och jag ska glänta på Den Svarta Boken igen. Förra gången var det extra roligt eftersom en läsare testade mitt recept och bloggade dessutom om det!

Dags att glänta igen…

Det här är ju som sagt verkligen inte nån matblogg, men en gång i veckan tänker jag välja ett recept ur Tofflans Svarta Bok och lägga ut här. Du som testar får gärna skriva några rader och berätta hur det gick och vad du tyckte.

Vi fortsätter på temat pasta och den här gången ska jag bjuda på en rätt som är tillräckligt snabb för att laga till en vardagskväll när man är trött och vill ha mat fort, men också tillräckligt fin att bjuda på!

Pasta Tricolore – orignalreceptet.

Ja ja, jag kan inte heller läsa kråkfötterna så här kommer receptet . Detta recept innehåller kyckling, så det är inte vegetariskt som sist.

Pasta Tricolore
(Tre – fyra portioner)

Vad behövs?
pasta

250 gram fryst spenat

tre kycklingfiléer

2 vitlöksklyftor

ungefär tio soltorkade, marinerade tomater

olja

matlagningsgrädde (typ mellan)

salt

svartpeppar

paprikakrydda

Redskap:

Pastakastrull och slev

durkslag

stekgryta/-panna och slev

kniv

skärbräda

vitlökspress

 

Börja med att skära kycklingen i strimlor. Bryn kycklingen i olja i stekpannan. Koka pasta. Krydda kycklingen. Pressa i vitlöken. Rör i spenat, tomater och grädde. Koka ihop i några minuter.

Min kommentar: Snabbt, lätt och gott! Rätten blir verkligen italienskt trefärgad – vit sås, grön spenat och röd tomat!

Här kan du läsa tidigare recept:
Fårost- och tomatsåslasagne

Livet är kort. Och gott är förvånansvärt lätt ibland att laga!

Read Full Post »

Den Svarta Boken: Fårost- och tomatsåslasagne

Nu ska jag öppna Tofflans Svarta bok för dig…

Nu öppnar jag!

Det här är en bok jag började skriva 1999. Jag skulle gärna lägga ut hela förordet till boken här, men då blir somliga så arga, så arga. Och jag har lovat mig själv – jag faller inte för påtryckningar och hot – att inte ge dessa energitjuvar och elakingar nån mer plats i den här bloggen. Därför får du bara en del av förordet – och jag nästan HÖR hur ditt ögonbryn åker upp…

[…] Tanken med den här boken är att sudda bort ordet ”bördor” vad gäller matlagning. Här har jag samlat, i stor oordning, ett antal enkla och ganska billiga recept. En del rätter har jag komponerat själv, andra har jag fått […] Och jag har provat att laga alla rätterna själv! […]

Det trodde du inte, eller hur?! Men nu öppnar vi den! Det recept jag bjuder på den här veckan är dedicerat till Lisa Gräns, en av dessa ödmjuka läsare som inte kommenterar så ofta, men som ibland mejlar och som jag faktiskt har träffat IRL också!

En originalsida i Svarta Boken.

Var lugn! Jag kan nästan inte själv läsa kråkfötterna, men nedan kommer receptet. Det är för övrigt helt fritt från hästkött, ja faktiskt helt fritt från kött överhuvudtagt…

Fårost- och tomatsåslasagne
(fyra portioner)

Vad behövs?
2 gula lökar

2 – 3 klyftor vitlök

2 burkar krossade tomater

2 buljongtärningar

200 gram fårost

salt

svartpeppar

piri piri eller stark paprikakrydda

2 Kelda ostsås till pasta (Ja jag är lat! Ostsås som man gör själv har för övrigt en tendens att bränna fast i kastrullen. På det här sättet slipper du försöka få ren en brändost-kastrull…)

12 lasagneplattor

riven, lagrad ost

matfett

Redskap:
Kniv

skärbräda

konservöppnare

vitlökspress

rivjärn

slev

ugnsfast form

kastrull, 2 – 3-liters

Börja med att sätta ugnen på 225 grader. Gallret ska vara längst ner i ugnen. Skala och hacka löken. Skala vitlöken. Smält lite matfett i en stor kastrull. Fräs löken tillsammans med pressad vitlök. Peppra. Krydda med lite piri piri eller stark paprikakrydda. Häll i tomaterna. Smula i buljongtärningarna. Koka i cirka fem minuter. Rör om då och då.

Smula i fårosten. Salta och peppra. Det behövs inte så mycket salt eftersom osten och buljongen är salta!

Smörj en ugnsfast form. Häll i tomatsås, ostsås och lasagneplattor i några lager. Sluta med tomatsås. Strö över riven ost.

Grädda nederst i ugnen i cirka 30 minuter.

Min kommentar: Mums! Servera med sallad, gärna med oliver!

Livet är kort. Ibland förvånar jag till och med mig själv.

Read Full Post »

Svart – som natta!

I morse när jag kom till jobbet visade telefonen ett konstigt felmeddelande. Och när jag slog på datorn gick den snällt igång, men datorskrivbordet var alldeles svart förutom två vädergadgetar, en klocka och så datorns papperskorg.

Svart är i och för sig snyggt, men…

Tänk så handikappad man blir i mitt jobb när varken telefon eller dator funkar! Jag kunde inte ens kolla på vårt intranät efter driftinformation… Det visade sig snart att halva ”företaget” hade drabbats. Skälet var ett strömavbrott igår kväll. Strax efter klockan nio nådde vi cyberspace igen. För min del innebar detta svarta en förlust på en timma och en kvart, ungefär, jobbmässigt sett. Men jag satte mig så klart med en utskrift jag hade gjort tidigare, som tur var, och planerade mitt pratmanus inför onsdag om två veckor. Och faktum är att jag klarade av att läsa mina kråkfötter sen, när nätverket var igång igen, och jag skulle föra in ändringar och tillägg i filen på datorn.

Skriver jag för hand blir det mest kråkfötter, men jag klarade faktiskt av att läsa dagens!

Jag skippade därför förmiddagsfikat och jobbade större delen av lunchen, även om jag hann springa ner med IS och slänga i mig kesofyllda avocador och rödbetsris. Inte särskilt mättande, så i kväll kanske jag kokar lite färsk pasta som jag inhandlade igår.

På onsdag klockan 16 blir det äntligen sjukgymnastbesök! Jag ska träffa Janne som har behandlat min häl tidigare med akupunktur. Det funkade då, så jag hoppas att jag får det och att det funkar nu också. Vet inte hur många behandlingar jag fick sist, men Janne berättade att han satte tolv nålar… Då hade jag ont bak på hälen, nu har jag ont under. Man kan förledas att tro att det gör ont att få tolv nålar instuckna bak på hälen där man inte är så köttig, men det gör det inte! Bara jag slipper se nålarna, för ser jag dem, svimmar jag. Det som gör ont är när Janne kommer och snurrar på dem i halvtid. Uj, då kan det ila till som tusan!

I veckan ska jag väl också förbereda inför fönsterbytet och börja bära bort balkongmöblerna. Nästa vecka måste jag sen flytta möbler och börja plasta in. Bävar för att leva i detta kaos, men samtidigt har jag ju en alien som pockar på min uppmärksamhet så det här med fönstren får gå som det går. Den 25:e ska jag på läkarbesök på Sjukstugan i Backen och det känner jag mig synnerligen kluven till. Jag inser att nåt behöver hända nu, snart, för jag mår allt annat än bra. Samtidigt har jag väl ingen större lust att bli behandlad hos nån som i princip förstörde mitt förra liv. Jag misstänker starkt att jag, när jag får narkosen vid operationsdags, säger ett och annat om en viss förkrympt själ som trampar denna jord… Vem vet, jag kanske avslöjar ett och annat som denna själ trodde att h*n kunde undslippa. Det mesta finns för övrigt nedtecknat, jag bara väntar på rätt tillfälle att göra nånting med det. Det verkar inte som om jag kan förlåta och därmed bränna det jag skrivit ner… Jag har försökt, men hur starkt jag än har gjort det så går det inte. Det är en kamp med minst två förlorare, emellertid, och jag är en av dem. (För att inte tala om när och kära som indirekt har drabbats.) Tro inte för ett ögonblick att jag inte är medveten om det. Jag är inte alls perfekt som människa, men jag är i alla fall inte ond. Det vet jag med säkerhet. Och jag tycker att min strafftid (för vad? lojalitet? pliktkänsla? viljan att åstadkomma nånting?) borde tidsbegränsas. Man kan inte leva såsom jag lever nu. Jag kan inte leva.

Jag har skrivit i mitt eget blod.

Livet är kort. Ibland tvingar det in en på fel vägar.

Read Full Post »

Bokningstur

Oj oj oj! Nu har jag varit på en egen liten tur på nya arbetsstället för att boka in ett antal möten. Detta har fått till följd att nästan hela nästa vecka är uppbokad med möten. Jag ska också delta i en introduktion för nyanställda en förmiddag. Och hinna besiktiga bilen en eftermiddag. Veckan därpå är det ännu fler möten samt ett studiebesök av en institution från annan ort som ska knytas till huset. Det ska bli spännande att träffa alla dessa nya människor och få veta mer vad de jobbar med och hur de behöver mig, men min hjärna känns lite överbelastad och stökig i denna stund, ungefär som H:s skrivbord…

H:s skrivbord = min hjärna

När jag går runt och bokar in möten har jag förstås alltid mobilkameran i högsta hugg. Jag fick veta av en tjej, S, att personalen brukar

pimpa 

sina rum. Och det gör ju rummen mycket personliga och trevliga.

En thailändsk drake sitter överst i S:s rum.

Pimpningen skiljer sig lite, i det att somligt är inhandlat utomlands, annat tillverkat på närmare håll. Den här älgen tycker jag är ursöt!

Ursöt älg.

På institutionen finns också flera labb och där vill jag inte fota för mycket. Men denna bild på inkomna prover som måste tas omhand inom 24 timmar kan jag inte låta bli att visa dig.

Alla dessa labbprover – och några till bakom min rygg – måste tas omhand inom 24 timmar från leverans.

Mitt eget kontor har jag inte pimpat så mycket alls än. På fredag, troligen, ska väggarna mellan mitt rum och kollegornas få extra ljudisolering så man slipper höra vad alla säger hela tiden. Då får jag också nya gardiner som ska skydda bättre mot solljuset. Tänkte därför eventuellt ge mig ut på en shoppingtur då och inhandla några fina växter till fönsterbrädan. Här är så tomt…

Min filofax är nu fullklottrad och jag måste försöka läsa mina kråkfötter och skriva in alla möten dels i mobilen, dels i datorns kalender. Det vore inte helt fel med en tjänstemobil där det gick att synka kalendrarna mot varandra. Men vi får se hur det blir med det.

Den enda pimpning jag har gjort, kan man säga, är min fotmatta med knoppror. Jag har fått låna en för att prova ett tag och sent igår kom en alldeles ny och fräsch matta som institutionen har köpt. Det är otroligt skönt att stå på mattan, som består av två gummirutor på cirka 20 x 20 centimeter, fulla av knoppror. Det blir liksom fotmassage medan man står och jobbar.

Matta med knoppror för mina fötter. Sandalerna lämnar jag helst vid sidan av.

Vid lunchen idag med den kloka L pratade vi en hel del ekonomi och bekymmer. Som vissa saker har utvecklat sig känns det minst sagt oroligt. Jag får försöka slå bort detta tills vidare och fokusera på nuet.

I morgon är det röd dag och då är jag ledig. På förmiddagen ska Fästmön och jag ut på en liten tur och på eftermiddagen ska jag städa. Jag får ju fint besök på fredag till söndag av vännen FEM. Inte vill jag att FEM ska mötas av hemmets dammråttearmé precis…

Nu ska jag trösta mig lite med en gigantisk mugg cappuccino. Både Anna och jag har en fäbless för att gå in i dörrhandtag (!) och när jag gick ner till den andra institutionen efter lunch tappade jag den tunga dörren in dit – och dörrhandtaget begravde sig djupt i min högra underarm. Det gjorde och gör skitont och i morgon blir det intressant att se armens färg och form och om jag kan röra den… Aj, aj, AJ!

Read Full Post »

The Tiny Toffla Story: Vi hade börjat med D…

Jag blir ofta häcklad av familjen för att jag skriver så fruktansvärt illa. Jag är själv medveten om det, så familjen har inte fel på nåt sätt. Alla de vackra ord som finns i huvudet blir gräsliga kråkfötter när de kommer ut på papper. Och det är min hand som har fått till dem. Ibland är det så illa att jag inte kan tyda vad jag själv har skrivit.

Nej, så här fint skriver inte jag!

                                                                                                                                                                 Det familjen – och andra som råkar ut för mina kråkfötter inte vet – är förstås historien bakom sagda ”fötter”. För det klart att jag har letat och funnit en orsak till detta – jag tror inte att det bara är så att man skriver fult.

Jag är född i Metropolen Byhålan, men mina småbarnsår tillbringade jag i Tranås. När det var dags för mig att börja skolan flyttade vi tillbaka till Byhålan. Jag kände ingen och ”alla andra” kände ”alla andra”. Det var lite tufft! Men jag började första klass i Strandskolan som låg nere vid Vätterpromenaden och nu är riven sen länge. Och jag fick världens snällaste fröken som hette Margareta Gille och som jag tror fortfarande lever, numera i Stöllestan*.

Men det var så att på den tiden skulle barn inte kunna läsa när de började ettan. Och det kunde ju jag. Därför fick jag ha vissa lektioner en trappa upp, med tvåorna. Min fröken var bekymrad, för hon tyckte att jag var för smart. Hon ville att jag skulle testas och få hoppa över en klass. Men skolan ansåg att fröken var gammeldags och man beslutade att min nya fröken i andra klass, Ulla, tror jag hon hette, skulle få göra en bedömning. Jag fick dessutom byta skola och fick delvis nya klasskamrater. Ingenting skulle färgas, liksom.

Efter nån månad i andra klass fick jag träffa skolpsykologen, en farbror islänning som pratade lustigt. Tre gånger tror jag att jag fick träffa honom och svara på en maaassa frågor. Det gick galant att svara på frågor, utom när det gällde en viss mattefråga. Jag minns den än idag. Det var två hinkar som skulle fyllas med vatten för att tillsammans innehålla åtta liter och hur skulle man göra då när den ena hinken rymde fyra liter, den andra sju??? Ja, jag har alltid haft svårt för matte, men idag kan jag förstås lösa problemet och hitta svaret på frågan, men inte då. Och det grämde mig! Nyss åtta år fyllda och förgrämd över en mattefråga! Bara det, liksom…

Det var inte såna här hinkar i räkneexemplet, men denna är så söt så den får vara med i inlägget som dekoration. Hinken på bilden har tillhört pappas moster Ljuba när hon var barn. Tidigt 1900-tal, alltså. Numera finns den hos min mamma.

                                                                                                                                                                Hur som helst, i andra klass fick vi börja med skrivstil. Och nu kommer snart poängen i den här berättelsen! Vi hade börjat lära oss att skriva skrivstils-D när det så blev klart att jag skulle lämna klass 2D på Lyckornaskolan och flytta till fröken Kerstin och klass 3D, tror jag det var, på Norra skolan. (Det var för övrigt här jag lärde känna såväl min före detta fru som vännen FEM!) För trots att jag misslyckades att hitta svaret på frågan om hinkarna och vattnet hade de inte sett så höga testresultat sen 1950-talet (detta var 1970). Ojejoj! (Jag är ironisk.)

Efter två månader i andra klass hoppade jag alltså vidare till tredje. Och där fick man minsann inte lära sig skriva skrivstil, det skulle man kunna. Så jag kämpade på lite på egen hand, men riktigt bra blev det aldrig. Däremot fick jag roligare och mer utmanande skoluppgifter, vilket gjorde att jag tyckte att det var roligare att gå till skolan.

På den här vägen är det. Jag fick alltså inte lära mig skriva skrivstil mer än till knappt D. När datorerna gjorde sitt intåg i slutet av 1980-talet, i början av 1990-talet, var både jag och omgivningen glada – vi slapp ju mina kråkfötter…

                                                                                                                                                   *Stöllestan = Vadstena

Read Full Post »

En bra dag i Fruängen

Dagens utflykt gick till Fruängen. Vi var bjudna på lunch hemma hos mammas kusin Barbro och hennes man Arne. Barbro hade snabbt rabblat en vägbeskrivning i luren härom kvällen, jag klottrade som attan – och igår var jag MYCKET TVEKSAM till om vi skulle hitta. Jag skriver nämligen som en kråka. Kråkfötter. Men faktum är att jag inte körde fel en enda gång! STOLT!

Kusinerna träffas inte så ofta eftersom Barbros föräldrar, som bodde i Metropolen Byhålan, inte längre är i livet. Men de var jättesnälla mot mig när jag var liten och mamma var sjuk! Jag minns inte alla gånger jag fick äta mig inte bara mätt utan übermätt hos Ester och Harry!!!

Barbros och mammas pappor var bröder. Ibland tar Barbro en tur neråt eftersom hon har en bror i Östergötland och för lite sen tittade hon faktiskt in till mamma i samband med en familjeangelägenhet. Men som sagt, det blir inte så ofta kusinerna träffas. Dessa två tjejer som lekte mycket som barn.

Barbro i turkost, mamma i rosa.

                                                                                                                                                              Extra roligt var det att Barbros och Arnes äldsta dotter Monica dök upp. Min syssling, som jag inte har träffat sen vi var tonåringar. Och det är länge sen, som du förstår… Solbränd och fräsch, med egendesignat armband kom hon på sin cykel från en av förorterna lite närmare Stan. Monica ska för övrigt på hantverksloppis i Norrtälje på måndag och sälja sina smycken. Varför inte ta en tur dit på eftermiddagen för att kolla in läget? Om jag inte minns fel var det mellan 16 och 18,  plats vet jag tyvärr inte. Men Norrtälje är väl inte så stort???

Monkey var lite trött efter cykelturen, men pappa Arne och mamma Barbro ser pigga ut.

                                                                                                                                                                  Vi bjöds på kaffe och hembakat när vi kom. Vädret var OK och vi kunde sitta ute. Härligt! Knappt hade vi svalt sista tuggan förrän vi bjöds in till ett härligt lunchbord med lax, färskpotatis, kantareller och annat smått och gott. Kantarellerna hade Arne plockat, men firren var från Coop…

Monica piggnade till av den goda maten.

                                                                                                                                                                    Den stackars Arne fick skäll för att han gett sig ut i svampskogen utan varken waranbricka eller mobiltelefon – eller hörapparat. Själv skrattade han mest lite smått åt fruns och dotterns oro.

Han är så cool, Arne! Inte nog med att han är en riktig tryffelhund med sina kantarellställen. Stolt visade han upp sina bridgepriser och berättade om sin frimärkssamling från Tyskland. Imponerande!

Barbro har varit lärare. Idag ägnar hon sig mycket åt att släktforska. Bland annat har hon grävt fram en halvfaster som fortfarande är i livet. Hon ser rätt sträng ut på bilden nedan, men är jättesnäll!

Barbro har grävt fram en halvfaster.

                                                                                                                                                               Monica jobbar också som lärare, men med bild, form och textil. Tänk så lite man vet när man är barn om vad man som blir av en som vuxen… Monica är två år äldre än jag och jag måste erkänna att jag såg upp till henne när hon besökte sin mormor och morfar om somrarna.

Textilfröken och Tryffel-Arne.

                                                                                                                                                                 Efter lunchen tittade vi på bilder av barn och barnbarn. Sen blev det dags för kaffe i pergolan igen, denna gång serverad till en ljuvlig smultron- och rabarberpaj och vispad grädde.

Paj med smultron och rabarber.

                                                                                                                                                                 Jag behöver väl inte säga att mamma och jag blev gaaanska mätta..? Man kan ju liksom inte låta bli att ta fast man inte borde…

Mamma hade en bra dag, tror jag.

                                                                                                                                                           Besöket rundades av med förevisning av träd, blommor och annan växtlighet. Vackra blommor fanns på både fram- och baksidan på tegelradhuset.

Här en gul ros som trots sin färg är vacker, tycker jag!

                                                                                                                                                              Jag fick se potatisodlingen i hinkar, äppleträd och ett utbyggt staket. Och i plommonträdet ett fågelhus, signerat Harry Berg, Barbros pappa.

Ett vackert fågelhus, signerat Harry Berg, i plommonträdet.

                                                                                                                                                        Vinbären var otroligt röda i solen. Men så gick solen i moln och vi packade in oss i Clark Kent* för avfärd hem till Uppsala. Jag varnade dock att vi kanske återvänder snart – för inte var det svårt att hitta till Fruängen, inte.

En skön dag i trevligt sällskap och med massor av gott att äta. Både mamma och jag är alldeles matta. Gissningsvis blir det lite TV (Kronprinsessans födelsedag) och lite dator nu i kväll, det är väl vad vi orkar…

De röda vinbären var extra röda i solen.

                                                                                                                                                             Stort TACK till familjen J!

                                                                                                                                                           *Clark Kent = my knight in shining armour

Read Full Post »