En gyllene bur

Ett inlägg om en bok.

---

 

I början av december förra året var jag hemma hos vännen Agneta och botaniserade bland en massa böcker hon inte ville ha boendes hos sig längre. Det hela slutade med att en stor papperskasse fylld med härlig litteratur fick ett nytt hem hos mig. Nu har jag läst ytterligare en av böckerna, En gyllene bur av Carmen bin Ladin. Och jag skulle väl kanske inte direkt klassa den som ”härlig litteratur”, om jag får ändra mig…

Den här boken handlar om författarens äktenskap med Yeslam, äldre halvbror till Osama bin Ladin. Hon skrev boken efter terrordåden den 11 september 2001. Jag kan tänka mig att det handlade lite om att rentvå sig själv, att tala om för världen att hon inte längre var del av familjen. Boken är dedicerad till döttrarna och enligt baksidestexten skrev hon den som förklaring till varför hon var tvungen att bryta med den saudiarabiska kulturen.

Yeslam och Carmen träffades i Schweiz där Yeslam var på semester och hyrde av Carmens mor. De förälskar sig och flyttar först till USA för att plugga. Tre år efter att de har träffats, 1976, flyttar de till Saudiarabien. Ett helt nytt liv väntar Carmen och hennes döttrar där. I 14 år varar äktenskapet. Sen kommer hon fram till att hon måste frigöra sig och döttrarna. Skilsmässan blir en utdragen historia och hade ännu inte gått igenom när hon skrev den här boken.

Detta är väl inget litterärt mästerverk, men det är ändå intressant att läsa om en annorlunda kultur och religion – sedd ur en outsiders ögon, ska betonas. Jag skulle själv aldrig ha kunnat leva under de premisser Carmen bin Ladin gjorde, men jag skulle hellre aldrig kunna leva med en man.

Toffelomdömet blir medel.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nu är det snart slut, UNT!

Ett provande inlägg.

---

 

I morgon Idag (17 januari) har jag haft lokalblaskan på prov i tre veckor. Jag nappade på ett gratiserbjudande om två veckor. Var man snabb att skicka in lappen skulle man få tre veckor. Jag var inte snabb. Ändå fick jag tre veckor. Kanske var det nån form av ”kompensation” för att det dröjde två och en halv vecka innan prenumerationen kom igång? Å andra sidan tog det knappt en vecka innan den första UNT-säljaren ringde. (Att jämföra med SvD, där jag via Snäll-Anders fick en prov-prenumeration som kom igång efter två dar, om jag inte minns fel… En enda säljare från SvD har ringt hittills och flåsat mig i örat – h*n hörde uppenbarligen inte att jag svarade. Det var efter över två veckors provperiod.)

Vad tycker jag då? Tja… Svenska Dagbladet har ju numera Lisa Irenius. Det säger rätt mycket om vad jag tycker. Men jag tänkte ändå kort gå igenom dagens UNT och visa på vad jag tycker är bra och vad jag tycker är mindre bra.

• På Ettan har man lyft fram fixaren Berth på Röda korset. Det tror jag är jättesmart, framför allt som många papperstidningsläsare är äldre och äldre är en målgrupp för Röda korsets fixare. Sen kommer själva artikeln inte förrän i B-delen, i anslutning till dödsannonserna…
• Dagens ledare och debattartikel handlar om Raoul Wallenberg med anledning av att det i morgon är 70 år sen han fördes bort. Om man nu ska lyfta fram såna här årsdagar undrar jag bara varför man inte gör det på själva årsdagen? Tidningen kommer ju liksom ut i morgon…
• Det är likadant med nästa uppslag som  handlar om Fadime Sahindal. Det är 13 år sen hon mördades – på onsdag. Förra året dog två av hennes syskon. Kanske man borde visa lite… hänsyn?
• Följande artiklar handlar om en misstänkt barnvåldtäkt och en kvinna som blivit sjuk av sin bostad och som inte får hjälp att hitta en ny. Barnvåldtäkten är en fruktansvärd nyhet och den sjuka kvinnan är en artikel som vädjar till läsarens empati.
• Annonser, annonser, annonser och sen lite kortare texter om årets ledigheter. Jag fascineras av hur långt framåt andra människor kan tänka. En del har redan planerat in sin semester…
• Därpå följer en, i mitt tycke, rätt undanskymd artikel i vilken en professor i islamsk teologi och filosofi kommer till tals angående terrordåd och demonstrationer mot islam.
• Så följer en del kortare texter från Uppland samt en större (i alla fall är bilden stor och ligger över ett uppslag) artikel som åter igen vädjar till läsarnas empati: en fembarnsfamilj som står utan bostad.
• Kost, ekonomi, motor och Leva bläddrar jag snabbt förbi (inte intresserad). Då hamnar jag på riksnyheterna. Hittar inget där som jag inte redan läste igår på nätet. Världsnyheterna kommer sen och det är samma visa där: intet nytt. Annonser, en läsarbild och vädret avslutar A-delen.
• Kulturen inleder B-delen. Inget riktigt spännande här. Artiklar som anknyter till Charlie Hebdo och Fadime Sahindal igen liksom diskussionen i sociala medier om Snippan & Snoppen-musikfilmen. Jag gäspar lite. En lång artikel om en ljussättare på Uppsala stadsteater skummar jag.
• Sen följer åtta sidor sport. Jag bläddrar förbi utan att läsa och kommer till fixar-artikeln samt födde och dödde. Det verkar som om UNT har sparat på de senare, för de fyller ett helt uppslag, en hel sida och lite till. Korsord, TV, insändare och serier avslutar B-delen. Korsordssidan stannar jag länge vid, för jag har tagit upp mitt sudokulösande.

Då är frågan… Vad ska jag svara när prenumerationssäljaren ringer nästa gång? För UNT:s dito kan ju ringa flera gånger och upp till 18 månader efter avslutad prenumeration. Ska jag prenumerera på tidningen igen? Jag har ju trots allt klarat mig i nästan två år utan den. (Jag sa upp den våren 2013 efter att ha varit prenumerant i typ 30 bast.)

Ja… jag försöker förgäves hitta prisuppgifter på olika typer av abonnemang. Ingenting i redaktionsrutan i papperstidningen, ingenting på nätet. Och det avgör ju saken ganska lätt: jag köper inte nånting utan att i förväg veta vad det kostar. 

Så sorry, UNT, ni faller på detta att ni saknar basal prisinformation. I övrigt noterar jag ändå en smärre kvalitetshöjning sen våren 2013. Hade UNT fokuserat ännu mer på det lokala och kulturen skulle jag kanske ha övervägt att prenumerera, men… som sagt… Lisa Irenius finns ju på SvD numera…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Varumärkesskada eller Vem får bära märkeskläderna?

Jag studsar när jag läser en av rubrikerna idag hos Dagens Nyheter: Mördarens nya märkeskläder. OK, jag fattar, det är en anspelning på Kejsarens nya dito, men ändå. I det här sammanhanget är det inte ett dugg roligt.

Det handlar om klädföretag som inte vill att somliga ska bära deras kläder. Inte så att det syns, i alla fall. Först ut var Abercombie & Fitch som gick ut och erbjöd deltagare i en skandalomsusad dokusåpa pengar för att inte bära deras plagg…

Nu senast är det mitt favoritmärke Lacoste som via norsk polis försöker hindra personen som anklagas för terrordåden i Norge från att visa sig i deras tröjor. Lite svårt då eftersom personen i fråga älskar krokodilkläderna. Och det gör jag med. Men ska jag numera också sluta bära tröjorna eftersom den där galningen älskar dem?

Jag gillar också krokodilkläder!

                                                                                                                                                   Varumärkesskada, kan man säga. Men varken klädföretag eller staten kan väl bestämma vad folk ska ha på sig? Om det nu inte gäller slöjor och sånt, där somliga stater har eller vill ha påbud eller förbud för… Eller?

Nej, snurrigt tycker jag och jag vill gärna fortsätta ha mina Lacoste-tröjor. Får jag det, tro???

Read Full Post »