Nu är det snart slut, UNT!

Ett provande inlägg.

---

 

I morgon Idag (17 januari) har jag haft lokalblaskan på prov i tre veckor. Jag nappade på ett gratiserbjudande om två veckor. Var man snabb att skicka in lappen skulle man få tre veckor. Jag var inte snabb. Ändå fick jag tre veckor. Kanske var det nån form av ”kompensation” för att det dröjde två och en halv vecka innan prenumerationen kom igång? Å andra sidan tog det knappt en vecka innan den första UNT-säljaren ringde. (Att jämföra med SvD, där jag via Snäll-Anders fick en prov-prenumeration som kom igång efter två dar, om jag inte minns fel… En enda säljare från SvD har ringt hittills och flåsat mig i örat – h*n hörde uppenbarligen inte att jag svarade. Det var efter över två veckors provperiod.)

Vad tycker jag då? Tja… Svenska Dagbladet har ju numera Lisa Irenius. Det säger rätt mycket om vad jag tycker. Men jag tänkte ändå kort gå igenom dagens UNT och visa på vad jag tycker är bra och vad jag tycker är mindre bra.

• På Ettan har man lyft fram fixaren Berth på Röda korset. Det tror jag är jättesmart, framför allt som många papperstidningsläsare är äldre och äldre är en målgrupp för Röda korsets fixare. Sen kommer själva artikeln inte förrän i B-delen, i anslutning till dödsannonserna…
• Dagens ledare och debattartikel handlar om Raoul Wallenberg med anledning av att det i morgon är 70 år sen han fördes bort. Om man nu ska lyfta fram såna här årsdagar undrar jag bara varför man inte gör det på själva årsdagen? Tidningen kommer ju liksom ut i morgon…
• Det är likadant med nästa uppslag som  handlar om Fadime Sahindal. Det är 13 år sen hon mördades – på onsdag. Förra året dog två av hennes syskon. Kanske man borde visa lite… hänsyn?
• Följande artiklar handlar om en misstänkt barnvåldtäkt och en kvinna som blivit sjuk av sin bostad och som inte får hjälp att hitta en ny. Barnvåldtäkten är en fruktansvärd nyhet och den sjuka kvinnan är en artikel som vädjar till läsarens empati.
• Annonser, annonser, annonser och sen lite kortare texter om årets ledigheter. Jag fascineras av hur långt framåt andra människor kan tänka. En del har redan planerat in sin semester…
• Därpå följer en, i mitt tycke, rätt undanskymd artikel i vilken en professor i islamsk teologi och filosofi kommer till tals angående terrordåd och demonstrationer mot islam.
• Så följer en del kortare texter från Uppland samt en större (i alla fall är bilden stor och ligger över ett uppslag) artikel som åter igen vädjar till läsarnas empati: en fembarnsfamilj som står utan bostad.
• Kost, ekonomi, motor och Leva bläddrar jag snabbt förbi (inte intresserad). Då hamnar jag på riksnyheterna. Hittar inget där som jag inte redan läste igår på nätet. Världsnyheterna kommer sen och det är samma visa där: intet nytt. Annonser, en läsarbild och vädret avslutar A-delen.
• Kulturen inleder B-delen. Inget riktigt spännande här. Artiklar som anknyter till Charlie Hebdo och Fadime Sahindal igen liksom diskussionen i sociala medier om Snippan & Snoppen-musikfilmen. Jag gäspar lite. En lång artikel om en ljussättare på Uppsala stadsteater skummar jag.
• Sen följer åtta sidor sport. Jag bläddrar förbi utan att läsa och kommer till fixar-artikeln samt födde och dödde. Det verkar som om UNT har sparat på de senare, för de fyller ett helt uppslag, en hel sida och lite till. Korsord, TV, insändare och serier avslutar B-delen. Korsordssidan stannar jag länge vid, för jag har tagit upp mitt sudokulösande.

Då är frågan… Vad ska jag svara när prenumerationssäljaren ringer nästa gång? För UNT:s dito kan ju ringa flera gånger och upp till 18 månader efter avslutad prenumeration. Ska jag prenumerera på tidningen igen? Jag har ju trots allt klarat mig i nästan två år utan den. (Jag sa upp den våren 2013 efter att ha varit prenumerant i typ 30 bast.)

Ja… jag försöker förgäves hitta prisuppgifter på olika typer av abonnemang. Ingenting i redaktionsrutan i papperstidningen, ingenting på nätet. Och det avgör ju saken ganska lätt: jag köper inte nånting utan att i förväg veta vad det kostar. 

Så sorry, UNT, ni faller på detta att ni saknar basal prisinformation. I övrigt noterar jag ändå en smärre kvalitetshöjning sen våren 2013. Hade UNT fokuserat ännu mer på det lokala och kulturen skulle jag kanske ha övervägt att prenumerera, men… som sagt… Lisa Irenius finns ju på SvD numera…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Papperstidning

Ett inlägg om papperstidningar och digitala tidningar.

---

 

Jag har blivit med papperstidning igen. I alla fall får jag Svenska Dagbladet i en månads tid och det gratis tack vare Anders. Egentligen borde jag ha haft TVÅ papperstidningar, för jag nappade också på ett erbjudande om två veckors gratis lokalblaska. Men det är två veckor sen jag skickade in den långa lappen till UNT och jag har fortfarande inte sett nån tidning. Det säger väl en del om hur mån man är om sina (presumtiva) prenumeranter… Inte alls, alltså, i mina ögon.

Men Svenska Dagbladet har kommit varje dag i nån veckas tid utom på juldagen och annandagen. Det är mysigt att glänta på ytterdörren på morgonen, sticka ut handen och rafsa åt sig tidningen ur hållaren utanför dörren. Sen läser jag och det prasslar.

Det går ganska fort att läsa papperstidningen. Jag slås av hur väldigt mycket annonser den innehåller. Jämfört med att läsa tidningen på webben är antalet annonser i papperstidningen ett hav och webben en liten å. Det trodde jag inte, men papperstidningen är full av annonser, det känns som om mer än halva tidningen är annonser. Men så får det ju inte vara. Det ska väl vara minst en viss procent redaktionell text, eller? Jag menar, annars är det ju inte en tidning utan ett annonsblad..?

Jag har tidigare aldrig varit SvD-prenumerant. Jag tycker att det saknas mycket kulturmaterial i den. Lisa Irenius får en hel del att ta tag i när hon tillträder som kulturchef på Svenska Dagbladet den 7 januari… Och nyheterna i papperstidningen är gårdagens och gamla. Det går inte att ha lika aktuella nyheter i tryckt pappersform som på webben. Det var till exempel på webben jag läste i morse att det inte blir nåt extraval. Och det blev inte offentligt förrän i morse.

Men det är nåt visst med en papperstidning, det är det. Och jag ska fortsätta njuta av Svenska Dagbladet i ytterligare cirka tre veckor. Månntro UNT hittar till tidningshållaren utanför min dörr under den tiden också?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Snurrigt och lite sent

Ett inlägg om hur det känns. Om det nu går att förklara…

Det blev lite sovmorgon idag. Och det i sig har ju sina naturliga förklaringar. Jag var verkligen jättetrött igår kväll och kröp till kojs tidigt. Men sen började tankarna snurra och det var rent omöjligt att sova mer än korta stunder. Vid tvåtiden gav jag upp, tände lampan och satte på sovrums-TV:n. Sen somnade jag nån gång… I vanliga fall brukar jag vakna runt klockan sju. I morse var klockan en kvart i åtta. Men det kanske inte var så konstigt att det snurrade i skallen i natt och jag tycker nog att jag är värd en liiiten sovmorgon.

Den var skön att vila på – i morse.

Min dag har jag inlett med våghalsig klättring på pall för att få ner stånghelv***n med vidhängande gardinkappa i vardagsrummet. Det gäller att ha god balans när man gör det, för man har inget utrymme att svänga – eller vingla till! – åt nåt håll: framåt är det fönster, bakåt ett matsalsbord och på sidorna väggar. Ja, du fattar! Och jag klarade det utan större mankemang. Så när jag har skrivit klart det här och hällt i mig lite mer kaffe börjar jag med fönsterputsning, den allra sista putsningen i mitt hem för den här gången.

Det har onekligen varit några omtumlande dagar. Min förtvivlan var så stark i slutet av förra veckan. Men i tisdags kände jag att jag hade gjort bra ifrån mig vid intervjun och då var det lättare att ta de fyra nej på sökta jobb som trillade in samma dag. Onsdag och delar av torsdagen svävade jag i ovisshet. Inte ta nåt för givet, inte gå händelserna i förväg.

Jag dammsög när mobilsamtalet kom…

Det kom ett par nej i onsdags och kanske ett igår. Jag blundade och svalde och fokuserade på städningen. Och sen, när jag som bäst dammsög i hallen igår eftermiddag för sjuhundrafyrtiofjärde gången, ringde mobilen och det blev ett ja. I precis rättan tid! Jag börjar på måndag och ska jobba i lite mer än tre månader. Till att börja med… Den som har följt mig minns kanske hur det blev på mitt förra jobb – där jag hankade mig fram i nästan två år…

Medan jag har suttit här och skrivit dessa rader har det för övrigt trillat in två nej. Två nej! Det blir kanske rekord i nej idag… Jag planerar ett inlägg där jag vidhåller att åldern har med nej:en att göra. Sen kan vissa rekryteringskonsulter tycka och tro vad de vill. Vi som söker jobb och är i min ålder VET att åldern ligger oss till last. Och det är inte vi som åldersnojar utan arbetsgivarna som klantigt nog väljer bort oss. Inte alla arbetsgivare, utan de som inte tänker längre än deras näsor räcker, skulle jag vilja säga.

Men nu ska jag fokusera på det nya, spännande som ligger framför mig ända till mars. Det ska bli roligt att få tillhöra en grupp igen och allra roligast ska det bli att få nåt vettigt att göra om dagarna. Igår var det nog kanske mest roligt att få ringa och berätta nyheten för min lilla mamma, som har mått minst lika dåligt som jag. Och möjligheten jag tog mig att dela med mig av min glädje via Läkare utan gränser.

Sen tillkommer ju det här med de 30 sidorna… Om det nu önskas en fortsättning får jag försöka hitta tid till det, hur det nu ska gå. Men är det nånting jag vill så brukar jag hitta tiden.

En som också fick ett bra besked igår var lokalblaskans kulturchef Lisa Irenius! (Nu måste Nån redigera Wikipedia-info:n om henne!!!) Lisa Irenius vann Stora journalistpriset som Årets förnyare för sitt e-boksprojekt. Jag har redan grattat Lisa via Twitter, men hon är värd mer uppmärksamhet än hon får. (Och hon är definitivt värd möjligheten att byta ut en och annan på kulturredaktionen så att det förnyas lite där också…) Varför toppar inte lokalblaske-webben med detta lika länge som man toppade med det andra priset som tidningen fick (Årets dagstidning)? Är det så fult med kultur? 

Lisa Irenius fick Stora journalistpriset som Årets förnyare. (Bilden är lånad från Stora journalistprisets webbplats. Foto: Magnus Bergström.)

Nä, nån champagne blev det inte igår, inte för min del. Jag festade på Västkustsoppa och mackor och det gick alldeles utmärkt. Så i kylen ligger en flaska mousserande och en flaska äkta champagne och bara väntar på att få bli öppnade… Men inte av mig – jag är skotträdd…

Gårdagens champagne.

Ha en go dag! Och skriv gärna några rader i en kommentar, du vet ju att jag tar pauser i min städning! 

Livet är kort.

Read Full Post »

Vecka 4: Chilibågar och Jordnötsringar

Torsdag är det idag och då kommer som alltid Tofflans höjdarlista (chilibågar) respektive Tofflans pisselista (jordnötsringar). Och den här veckan är det inte svårare än så här:

Chilibågar

• Leif GW Perssons mössa (Lika orange som chilibågar! It rules!)
• Sarah Dawn Finer (Vilken röst…)
• Vännen ”Lisbeth” (Energiinjektion!)
• Ewa Frölings dag på Slottet (Det bästa avsnittet av säsongens Stjärnor.)
• Katastrofalt på Tokerian (Men jag fick skratta lite i alla fall, särskilt åt hunden och den hårda mamman.)
• Slappt språk (Lisa Irenius skrev en skitbra artikel!)

Jordnötsringar

• Det faktum att man inte alltid får göra det man är bra på och att man inte alltid har mandat att göra det heller (Sååå tråååkigt!..)
• Organisationer som kringgår gällande lagar (Det är inte bara Uppsala kommun, det är många, många flera i samhället…)
• Lokalblaskans bröllopsbilaga (Hört talas om mångfald? Uppenbarligen inte.)
• Måste folk som bor i mitt hus låta så högt? (Finns inget mer att säga om detta mer än denna retoriska fråga.)
• Fläcktyfus kring operationsärret (Den kommer och går.)

Livet är kort.

Read Full Post »

Slappt språk

Jorå, jag hittade en (1) intressant artikel i dagens lokalblaska. Artikeln är signerad Lisa Irenius, snart den enda på tidningen som jag tycker kan skriva – dels hitta intressanta ämnen, dels formulera sig väl. Ärligt talat undrar jag hur länge hon blir kvar på blaskan. En vacker dag kommer nån och NAPPAR henne till ett betydligt mer spännande uppdrag. Tror jag, dårå.

Lisa Irenius artikel bär titeln Slappt språk blir självmål och finns – hör och häpna! – redan utlagd på nätet. Det är bra, det, får då kan du egentligen sluta läsa det här blogginlägget och läsa Lisas artikel i stället.

Här läses böcker! Detta är en bild från mitt eget hem.

I artikeln kopplar Lisa Irenius samman de fakta att det skrivs sämre, det läses färre böcker och det hatas mer på nätet. Och så berättar hon om tidningens ambition att korrläsa och ändra i läsarkommentarer – för ett antal år sen. Det låter inte klokt i mina öron och det är skönt att veta att journalisterna på lokalblaskan ägnar sig åt annat. Men de borde ägna en liten stund åt att korra sina egna alster, tycker jag. För dessa journalister är ju att anse som proffs, medan vi bloggare och läsare blott är amatörer.

Hur som helst, Lisa Irenius undrar om inte innehåll och vår förmåga att formulera oss hänger ihop. Hon refererar till de mindre rumsrena tillmälen en viss annan kulturredaktör har fått (förskräckligt, enligt min uppfattning, men denna redaktör är inte ensam om att få såna ord kastade på sig). Och så funderar hon över det här inte helt enkla fenomenet att kommunicera…

[…] Men jag undrar om inte allt hänger ihop. Om vi inte kan kommunicera ordentligt och väl formulera våra åsikter sjunker ofrånkomligen nivån på samtalet. I språket är form och innehåll intimt förenade. Se bara de utbredda särskrivningarna. Kan en patient med ryggont ha fullt förtroende för en ”sjuk gymnast”? […] 

Roligt i sammanhanget att hon tar upp just särskrivningar, som jag tycker är ett av de större språkliga irritationsmomenten i dagens texter generellt sett. En del skräckexempel visar jag upp i denna, modesta (!) blogg. Jag undrar varför just detta med särskrivningar har blivit så stort och tänker att det KAN ha att göra med influenser från framför allt engelskan och amerikanskan, där man oftare än i svenskan särskriver ord. Så det behöver inte enbart handla om att vi läser för lite böcker. Eller så har det att göra med att vi läser för lite böcker PÅ SVENSKA..?

Vidare tar hon upp synen på bokläsandet. Att det i vissa kretsar rynkas på näsan åt bättre litteratur. Eller är det inte tvärtom?

[…] Att läsa ”finlitteratur” kan rentav avfärdas som elitism. Men jag skulle vilja påstå att det är precis tvärtom. Det är elitistiskt att inte ha ambitionen att var och en – oavsett bakgrund – ska ha tillgång till kvalitativ kultur. Alla i samhället bör ges möjligheten att ta del av avancerade resonemang, uttrycka sig väl och få tillgång till det offentliga samtalet. Det handlar om att kunna delta till fullo i demokratin och dess diskussioner, ja även på nätet. […]

Tänkvärt som fan, om jag får uttrycka mig på lätt svenska. Men jag skulle också vilja lägga till en sak som jag tycker glöms bort lite. Att kunna formulera sig grundläggande väl i skrift handlar visst om att stava rätt, att hantera grammatiken korrekt etc och utan input blir det ingen bra output. Ett steg längre går man när man har greppet om språket och därmed kan softa lite och göra det… slappt… Bara för att man kan. Man behärskar det. Som på den här bloggen, till exempel, där jag väljer att skriva ganska nära talspråket. Nu är detta inte skryt, jag behärskar inte svenska språket till fullo och jag hävdar inte att jag är ett proffs på språket. Jag är blott en bloggare, som så många andra… En del avlönas till och med av såväl lokalblaska som andra medier.

Men för att överhuvudtaget kunna softa till språket måste man ju ha tillgång till just det Lisa Irenius påpekar: kvalitativ kultur. Har du inte språket kan det bli riktigt jävla illa – du kan inte delta på rätt sätt i demokratin.

Livet är kort. 

Read Full Post »

Jag gör det åt dig: Idag behöver du inte läsa lokalblaskan!

Ibland på helgerna ägnar jag verkligen tid åt att läsa lokalblaskan. Ibland, vill säga. Och i veckorna får den ungefär tio minuter, en kvart av min tid. Det handlar förstås mest om min egen tid. På morgonen är det så mycket annat som ska göra. Men det handlar också om att tidningen blir mer och mer tunn – både vad gäller omfång och vad gäller innehåll.

Idag är det lördag och för att hjälpa dig som inte har tid, lust eller ens prenumererar på lokalblaskan, bläddrar jag igenom och läser den åt dig. Urvalet är mitt högst personliga, förstås!

• På debattsidan har dess redaktör klämt in en hurtfrisk artikel om att nu minsann ska pulsen höjas på Uppsalas största debattforum. Enligt undersökningar har unt.se

[…] uppemot 190 000 unika besökare per vecka […] mobilsajten […] nära 39 000 per vecka […]

Hur ska pulsen höjas då? Jo, från och med måndag kan gemene man mejla in debattartiklar som kan publiceras samma dag på unt:s webbplats. Enligt debattredaktören innebär detta

[…] snabbare kommentarer kring aktuella händelser och frågor […]

Men sen kommer alla förhållningsregler och det står till och med att debattartiklarna ska vara

[…] välskrivna […]

När jag läser sånt kan jag inte låta bli att undra

Får man betalt för dem?

Det verkar ju som om läsarna ska engageras som journalister och då borde de väl åtminstone få frilansarvode? 

Hittills har lokalblaskan varit ytterligt ivrig att censurera kommentarer kring artiklar som har lagts ut. Man kan ju då bara föreställa sig vilka mesiga ämnen som möjligen kan tänkas publiceras… Idag får man till exempel inte ens lämna en länk i en kommentar. Maj gadd. Nej, det här tror jag INTE ALLS på!

• I morgon söndag börjar den nya SL-pendeln gå. Jag läser den vidhängande lilla artikeln för att få reda på mellan vilka orter pendeln ska gå. Det enda som fastnar är att artikelskribenten tycks ha kommer-att-sjukan. Får inte journalister lära sig att skriva idag??? (Nu börjar jag förstå varför lokalblaskan ska anlita oss läsare som skribenter…) Jag tittar på en kartbild i stället på sidan. Jag fattar inte vilka linjer som blir SL:s och vilka som blir UL:s men jag har så pass mycket i huvet att jag fattar att man kan pendla från Sala och från Gävle och via Uppsala komma ända ner till Älvsjö söder om Stockholm.  Tack och lov för piktogram!
• ”Den som slarvar ska få en faktura” Äntligen en lockande rubrik! Men sen ser jag att det är ett förslag från miljöpartiet om att fastighetsägare som inte skottar sina trottoarer ska få en faktura från kommunen. Förslaget får tummen ner av motståndarsidan politiskt sett och även av tjänstemän. Men varför skriva om detta då??? Nu vet jag att många tidningar säger sig vara i medborgarnas tjänst. Men hallå! Är det nån som tror på det idag? Vet vi inte alla att tidningarnas högst mål är att dra in pengar och gå med vinst?! Och OM man vill vara i medborgarnas tjänst, är det då inte intressant att skriva om förslag INNAN förslagen får tummen ner?! (Information före beslut, som det hette en gång i tiden, på stenåldern, typ.) Då får ju medborgarna en liten möjlighet att påverka i alla fall.
• Sjukstugan i Backens nya kort i Löjliga Familjen ledningen, dess chefsläkare, intervjuas på en helsida. Hon ser bister ut på alla bilderna. Omgivningen runt henne går i beigegrått. Vi läsare får veta att Sjukstugan jobbar på att minska antalet Lex Maria-ärenden (22 stycken hittills i år), men inte hur. Avvikelserapporter och kommunikation nämns lite svävande.  De långa vårdköerna – Sjukstugan ligger i botten i den senaste mätningen av väntetider i vården – är högprioriterade att minska. Men inte heller här nämns hur. Slutligen vill den nya chefsläkaren satsa på hygienfrågor för att minska smittspridningen. Nästan nio procent drabbas för övrigt av vårdskador… Vill jag dit, eller..? (Som att välja mellan pest och kolera.)
• Ekonomi-, konsument-, motor-, Sverige- och Världen-sidorna är fyllda av TT-artiklar och annonser. Artiklar som publiceras överallt i alla dagstidningar. Totalt jävla ointressant, med andra ord.
• Nu till B-delen! Tidningens B-del heter Kultur. Idag känns rubriken rätt passande eftersom sju av sidorna, inklusive sidan ett, innehåller kulturmaterial. Sen följer flera sidor annonser och ett uppslag om mode och sju sidor sport samt annonssidor. Jag bläddrar snabbt. Födde och Dödde, fyra sidor. Därpå en massa krafssidor som börsen, TV-tablåer och serier. God morgon-spalten på sista sidan är oftast läsvärd, men mindre rolig idag eftersom det blir rätt tjatigt när skribenterna alltid ska lyfta fram sina barn.
• OK, kulturartiklarna…Välskrivna! Till och med de korta notiserna är intressanta! En av kulturskribenterna förstår att Mårten Palme anmäler filmen Call Girl för förtal, Mo Yan, stipendier till Uppsalaförfattare. Bäst gillar jag Lisa Irenius artikel om bilder som sprids via sociala medier. Lisa Irenius skriver bra texter, hon har oftast vettiga åsikter och hon väljer intressanta och aktuella ämnen. (Dessutom noterar jag på hennes bildbyline att hon har klippt sig. Klädsamt!) Den har artikeln har allt – en bra text, ett aktuellt och intressant ämne, kompletterat med bra bilder – samt en bild på en till synes övergiven kulturredaktion (mindre lyckat att ha med i artikeln, kanske… Man undrar vad folket på redaktionen GÖR, nämligen, eftersom de inte sitter och skriver.).  Intressant i artikeln är att Lisa Irenius nämner Susan Sontag och dennas syn på fotografier. Susan Sontag levde ju med en av USA:s mest kända fotografer…
• En artikel om litteraturforskning fångar mitt öga, men när jag ser att disputationen redan har varit inser jag att den här artikeln säkert har legat ett tag. Och det borde den ha fortsatt att göra.
• Födde- och döddesidorna scannar jag av. Nej, jag kände ingen idag heller, tack och lov. (Undrar om mitt namn står där snart?)
• Två bilagor var det idag – en för mig ointressant reklambilaga om elektronikvaror samt Bostadsguiden, som bara innehåller en massa bostäder som ingen utom såna med skamligt höga löner har råd att köpa.

Så. Nu behöver du inte läsa dagens lokalblaska. Men om du vill kan du säkert hitta en del av artiklarna på nätet. Eller så får du låna min papperstidning. Den är definitivt inte värd de 2 600 kronor jag betalade för ett helårsabonnemang.

Livet är kort. 

Read Full Post »

Bokens Dag 2012 i Uppsala

På måndag, den 19 november, arrangerar lokalblaskan årets Bokens Dag. Denna gång på en måndag och på Stadsteatern. (De senaste åren har evenemangen gått av stapeln i Musikens Hus). Det framgår inte nånstans vilken tid evenemanget startar, men som synes har jag lagt till årtal i rubriken till det här inlägget så att farbror Sven inte ska bli så arg på mig. Farbror Sven blev nämligen väldigt upprörd ett år för att han missade Bokens Dag – på grund av att jag hade uppgett fel datum i min blogg! Påstod han. Nu är ju jag inte marknadsförare av Bokens Dag utan blott en privatperson, men under alla rubriker här på min blogg finns år och datum för inlägget alltid. Det hade farbror Sven missat. Eftersom han uppenbarligen inte kan läsa ordentligt kan man ju undra vad han hade på Bokens Dag att göra..?

Jag har Bokens Dag varje dag hemma.

Hur som helst… I år berättar och samtalar ett nytt gäng författare med lokalblaskans kulturchef Lisa Irenius och debattredaktören Maria Ripenberg. Däremellan lirar Trio X.

Författarna är

Bodil Malmsten

Mattias Klum

PC Jersild

Peter Fröberg Idling

Johanna Ekström

Johanna Koljonen

Ett lite mer intressant gäng än förra året, då jag inte ens orkade skriva ett inlägg om Bokens Dag.

Bodil Malmsten såg jag på Babel för ett tag sen och hon gav ett mycket sympatiskt intryck – kvicktänkt, rolig och väldigt mycket mot strömmen. Dessutom även bloggare!

Mattias Klum har jag en rolig anekdot kring. Han ringde mig på jobbet och var väldigt tjatig i slutet av 1980-talet. Han ville ha fotojobb. Jag sa nej varje gång. Och vilken tur! Annars kanske han inte hade gjort alla sina fantastiska resor och tagit alla lika fantastiska bilder…

PC Jersild läste jag mycket när jag var yngre. En alldeles utmärkt författare som skrev böcker om sånt som var fel och konstigt i vården och samhället, bland annat.

Övriga medverkande författare har jag inte så mycket att säga om eftersom jag inte känner till dem närmare. Men hur som helst, det blir nog en bra Bokens Dag, fast jag inte vet vilken tid den startar. Gissningsvis på kvällen och i såna fall borde evenemanget ju heta Bokens Kväll. I värsta fall, Rena Natta… 

Livet är kort. Läs en bok ibland, det hjälper.

Read Full Post »

Morgontitt i bladet

När jag kliver upp så här tidigt en ledig dag brukar jag ha svårt att somna om. Då tar jag med mig lokalblaskan i bädden och lägger mig och bläddrar. Nu ska du inte tro att den agerar insomningspiller, det var inte alls det jag menade. Jag läser och har det gott i sängen, bara, utan att somna.

Men det klart att jag också blir engagerad av det jag läser. Det är inte bara stavfel som irriterar mig…

Kollison, vad är det? (Ur dagens lokalblaska.)

Eller dåliga formuleringar och upprepningar av ord, nåt som gör det hela fantasilöst…

Två meningar efter varandra som börjar med det, för mig dessutom lite ålderdomliga, lilla ordet dock.

Eller att man slår sig för bröstet och gratulerar sig själv för en TV-kanal vars tablå jag inte hittar i papperstidningen, vars bild är kass på mina TV-apparater och vars streamade sändningar på nätet allt som oftast är sega. För att inte tala om innehållet, som vad jag förstår är till 90 procent sport – vilket bara det gör mig TOTALT OINTRESSERAD…

Är detta ”Upplands och Uppsalas egen TV-kanal”? Finns ens Uppland som beteckning längre, heter det inte Uppsala län? Vem vill se ”fnissanfall från programledarna”? Och vilka är ”var femte” samt var ligger ”vårt område”? Jag vet ingen som tittar på 24UNT…

Men nu ska jag inte vara sån. Det finns mycket bra i lokalblaskan också. Som till exempel Lisa Irenius artikel/krönika om att vi är så jädra tillgängligha och Sebastian Johans nyanserade och välskrivna recension av utställningen The Collector (i vilken han inte faller för det enkla greppet att totalt fokusera på könshårsdelen), för att nämna ett par texter på plussidan.

Och så finns, tack och lov, Staffan Wolters på UNT. Staffan Wolters är en lysande, grävande journalist som borde få all frihet i världen att göra det han är bäst på: gräva. Men gissningsvis är han också väldigt styrd av sin arbetsgivare. Jag tycker, med detta  i beaktande, att hans artikel om utredningen kring Sjukstugan i Backens avtal – eller inte – med den privata cancerkliniken här i stan är utmärkt. Fast att kalla utredaren utomstående är ju inte riktigt sant. Utredaren jobbar vid den paraplyorganisation inom vilken alla offentliga sjukstugor sorterar – i princip. Inte på pappret och inte organsitionsrutmässigt, men inofficiellt. Och då kan man inte benämna denne utredare utomstående.

Hur som helst, artikeln är utmärkt för den talar så tydligt om för läsaren hur korkade de är på Sjukstugan i Backen. Ett av argumenten mot ett avtal med kliniken är nämligen att

[…] Dessutom ligger UCC inte tillsammans med annan sjukvård som kan hantera akuta komplicerade kirurgiska situationer. […]

enligt artikeln. Men ett par meningar nedanför bemöter den privata klinikens ägare detta helt sjukt klart och enkelt:

[…] Det finns exempelvis samarbeten mellan sjukhus i Solna och Huddinge som kan skicka patienter till varandra om de drabbas av komplikationer. Det är två mil mellan dessa båda sjukhus medan vi har 500 meter[…]

Man kan inte låta bli att ta sig för sin panna, eller hur?.. Mer såna här artiklar, om Tofflan själv får önska. Artiklar som visar på rena dumheter inom verksamheter som du och jag betalar skatt till. Och mer Staffan Wolters, förstås!

Livet är kort. 

Read Full Post »

Vecka 41: Nåd och Nål

Torsdag och dags för veckans bästa (Nåd) respektive sämsta (Nål). Det är inte svårare än så här:

Nåd

• Alla omtänksamma som bryr sig om mig och mina aliens (det betyder mycket mer än ni förstår!)
• Torka aldrig tårar utan handskar (Gardell har åkt upp ett pinnhål en millimeter på min mätare)
• Höstpromenad och Ajfån (en bra kombo – jag kom ut, hälen var rätt snäll och bilderna blev hyfsade!)
• Ajfånen (den ÄR ganska bra!..)
• Kanelbullens dag (det skulle det vara en gång i veckan, minst!)

Nål

• Vännen K fattas mig (jag har så många frågor och så många tankar, men du finns inte här längre…)
• Kroppsutsmyckningar på Sjukstugan i Backen (kostade mig 300 spänn…)
• Glömsk och strumpförbannad (på väg mot demensen, tro?)
• Är vi rädda för avskildhet??? (Lisa Irenius och jag undrar)
• Fågeljävlar! (varför bajsa på Clark Kent*???)

*Clark Kent = min lille bilman

Livet är kort.

Read Full Post »

Fönstertittarsjukt!

Nej, vi är inte riktigt OK nån av oss. Fästmön har kill i halsen och hosta, jag har kli i ögon och näsa och båda är vi jättetrötta och lite småfebriga av och till. Men Anna var söt igår och både handlade och lagade maten, medan jag grejade klart här hemma. Och diskade, ska jag tillägga, för det hör till ovanligheterna! Anna skämmer bort mig totalt och brukar diska när hon är här. Hon vet att jag verkligen avskyr denna hushållssyssla…

Anna knaprade Ipren igår och jag tog till sist en Tavegyl för att få slut på kliande och nysningarna. Sen blev jag ju überskittrött, så vi glodde bara nån timme på TV innan vi kröp till sängs. Idag när vi vaknade var vi fortfarande skittrött trots en lång och god natts sömn. Det vete 17 om det är nån allergi för min del, jag känner nästan av lite ont i halsen. Skyndade mig att ta en ingefärskaramell ur asken jag har köpt på Thaistället på jobbet. Med dessa karameller – som är sega och smakar både sött och starkt på samma gång – brukar jag kunna mot Olle i grind, men nu vet jag inte om jag är försent ute.

Vi har ätit frukost och jag har tagit rätt på gårdagens torra tvätt. Anna rev ur sängkläderna och de snurrar just nu i maskinen. Passade på att ta några bilder på mitt hem med de nya fönstren, men det är verkligen skitsvårt att fota just fönster. Kameran tar in ljuset och gör bilden mörk – och då ser man ju inte vad den föreställer. Har Photoshoppat lite, men det blev inte mycket bättre.

Matsalsbordet vid fönstret i vardagsrummet.

Nån bild från sovrummet kommer inte eftersom sängen inte är bäddad! Vi går vidare till gästrummet…

Gästrummet med kaktusparaden i fönstret.

Vägg i vägg ligger arbetsrummet.

Arbetsrummet sett från datorn och mot fönstret.

Och så slutligen köket, där stackars Anna äntligen fick lägga beslag på lokalblaskan efter att mina feta fingrar släppt den.

De nya fönstren i köket är de fönster jag tycker bäst om. Det var tidigare två stora rutor. Nu är det tre och alla går att öppna genom att vippa och jag behöver inte plocka bort nånting från fönsterbrädan.

Lokalblaskan innehåller idag en intressant artikel signerad dess kulturchef. Ämnet är förstås bokmässan. En bra och läsvärd krönika, skriven av Alexandra Borg, behandlar e-boken. Rekommenderas! En tredje intressant artikel i dagens tidning – jaa, jag är förvånad att det är så många – handlar om sociala medier och att Twitter är överskattat! Tyvärr finns den inte att läsa (än?) på nätet.

Dagen i övrigt? Tja, himlen är regngrå och vi känner oss sega. Vet inte riktigt vad vi hittar på när sängen har blivit renbäddad och dagens tvätt har blivit upphängd. Man har mest lust att hänga över en god bok här hemma och det skulle hälen tacka för. Men mamma ska jag väl ringa. Eventuellt vågar vi oss ut till kvällen för att supera nånstans i stan, kanske italienskt..?

Livet är kort.

Read Full Post »