Ett inlägg om sånt som händer lokalt, mest.
Snart blir det 30 i alla bostadsområden i Uppsala.
Häromdan – och ganska ofta – gick det att läsa här på bloggen om hur svårt såväl folk som fä har att följa trafikregler. Alltså det är jag som tycker att andra har problem. Själv är jag förstås ofelbar – NOT! Igår, när vi var ute på tur, märkte jag att hastighetsmätaren plötsligt stod på över 100 på en 90-väg. Inte bra! Jag lättade genast på gasen, men misstänker starkt att jag snart får post hem med ett foto på mig själv och ett inbetalningskort. Men sänka hastigheten lär jag få göra konstant framöver, för snart ska det sänkas hastigheter inne i Uppsala och utanför. Först ut är Svartbäcken, som till viss del redan har fått sänkta hastigheter. I höst är det Förortens tur.
Vad tycker jag om att hålla 30 eller 40 i stället för 50? Jorå, det går väl an. Problemet är att man då får köra på låg växel, vilket inte är så miljövänligt och dessutom innebär högre bränslekostnader för mig. Det blir 40 på större stadsgator och 30 i alla bostadsområden.
Gossen hade tröttnat på sin kickbike och sprang rakt ut på gatan i stället medan mamman cyklade.
Principiellt är det bra att det är lägre hastigheter där eftersom det är mycket folk som rör sig på dessa ställen. Men jag vidhåller att gatan inte är nån lekplats för barn och att det är föräldrars skyldighet att lära sina barn det. Häromdan, i ett område där det redan är 30, sprang en liten pojke ut framför min bil. Det var tur att jag höll lägre fart än 30. I hans sällskap var en cyklande mamma som i ena handen höll en kickbike som gossen uppenbarligen tröttnat på att framföra. Jag såg på hennes läppar att hon sa till barnet att vara försiktigt för här kunde det komma bilar – varpå pojken, utan att se sig för, sprang rakt ut i gatan och korsade den. Det hade kunnat bli barnets död, det. En klok mamma hade lett sin cykel, promenerat med det lilla barnet och hängt kickbiken på cykeln. Men den här mamman kanske inte var rädd om sitt barn..?
Den enda sol vi ser i Sverige för tillfället är ICA Solens skylt.
Det finns folk som tycker att Sverige daltar med sin befolkning med alla sina lagar och regler. En stor del av dessa människor tillhör säkerligen de cirka sju procent av svenskarna som är utlandsboende. En ny studie visar nämligen att över 660 000 svenskar bor i utlandet. Flest svenskar bor det i USA, Storbritannien, Spanien och Norge. Skälen till att dessa svenskar bosätter sig utomlands är nog inte främst sänkta hastigheter utan klimatet rent vädermässigt samt skatterna, förstås. Jag tror aldrig jag hör så mycket klagomål på Sverige som från utlandssvenskarna. Men i vissa sammanhang tycks det vara sämre att bo utomlands, till exempel när det gäller sånt som vård och skola. Många utlandsboende kommer därför till Sverige när de ska laga sina kroppar eller tänder. Men se skatt betalar de gissningsvis minimalt här. Samtidigt ses man som utvandrad om man har bott utomlands i över ett år. Då tycker jag att man kan sköta även sin hälsa där – där man bor, alltså, och inte komma till Sverige och förlänga vårdköerna.
Snuskgubbar är intet nytt i organisationen.
På tal om vårdköer kan man inte låta bli att undra vad de som jobbar inom den lokala organisationen med ansvar för länsinvånarnas vård och hälsa sysslar med. Igår såg jag på nätet att en chef sextrakasserade en ung kvinna på Fejan. Trakasserierna hade nämligen skett på arbetstid, en tid när man rimligtvis borde ha arbetat. Jag var förstås övertygad om att det var min gamle bekanting som var igång igen, han som blev petad från sin förra tjänst för just trakasserier av kvinnliga medarbetare, såna som han ser till att enbart anställa (manliga medarbetare ses troligen som hot mot den egna personen). Men lokalblaskan lyckades avslöja att det rörde sig om en chef på Landstingsservice som använt mycket grovt och kränkande språk på sociala medier till en ung, visstidsanställd kvinna. För detta fick mannen en skriftlig varning. Min gamle bekanting, däremot, sitter fortfarande kvar på en hög position med en skamligt generös lön som vi skattebetalare är med och betalar. Nej, nån rättvisa finns det inte, det vet vi ju.
Trots mitt dundrande ovan började den här dan faktiskt med lite sol. Det är molnigare nu, så det blir perfekt att åka till stans nyaste ICA Maxi och storhandla med Fästmön. Det är aldrig roligt att storhandla, men det känns lite bättre när det inte är jag som betalar. Jag bara kör bilen dit och varuvagnen på plats och bär lite matkassar. Man kan faktiskt ta motorvägen större delen av vägen till affären och då får jag köra 110. Än så länge…
Hoppas DU får en bra dag! Som vanligt blir jag glad för några rader i en kommentar om vad DU har för dig!
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 