Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘inbetalningskort’

Ett inlägg om sånt som händer lokalt, mest.


 

30skylt

Snart blir det 30 i alla bostadsområden i Uppsala.

Häromdan – och ganska ofta – gick det att läsa här på bloggen om hur svårt såväl folk som fä har att följa trafikregler. Alltså det är jag som tycker att andra har problem. Själv är jag förstås ofelbar – NOT! Igår, när vi var ute på tur, märkte jag att hastighetsmätaren plötsligt stod på över 100 på en 90-väg. Inte bra! Jag lättade genast på gasen, men misstänker starkt att jag snart får post hem med ett foto på mig själv och ett inbetalningskort. Men sänka hastigheten lär jag få göra konstant framöver, för snart ska det sänkas hastigheter inne i Uppsala och utanför. Först ut är Svartbäcken, som till viss del redan har fått sänkta hastigheter. I höst är det Förortens tur.

Vad tycker jag om att hålla 30 eller 40 i stället för 50? Jorå, det går väl an. Problemet är att man då får köra på låg växel, vilket inte är så miljövänligt och dessutom innebär högre bränslekostnader för mig. Det blir 40 på större stadsgator och 30 i alla bostadsområden.

kickbike fr BR

Gossen hade tröttnat på sin kickbike och sprang rakt ut på gatan i stället medan mamman cyklade.

Principiellt är det bra att det är lägre hastigheter där eftersom det är mycket folk som rör sig på dessa ställen. Men jag vidhåller att gatan inte är nån lekplats för barn och att det är föräldrars skyldighet att lära sina barn det. Häromdan, i ett område där det redan är 30, sprang en liten pojke ut framför min bil. Det var tur att jag höll lägre fart än 30. I hans sällskap var en cyklande mamma som i ena handen höll en kickbike som gossen uppenbarligen tröttnat på att framföra. Jag såg på hennes läppar att hon sa till barnet att vara försiktigt för här kunde det komma bilar – varpå pojken, utan att se sig för, sprang rakt ut i gatan och korsade den. Det hade kunnat bli barnets död, det. En klok mamma hade lett sin cykel, promenerat med det lilla barnet och hängt kickbiken på cykeln. Men den här mamman kanske inte var rädd om sitt barn..?

ICA Solen

Den enda sol vi ser i Sverige för tillfället är ICA Solens skylt.

Det finns folk som tycker att Sverige daltar med sin befolkning med alla sina lagar och regler. En stor del av dessa människor tillhör säkerligen de cirka sju procent av svenskarna som är utlandsboende. En ny studie visar nämligen att över 660 000 svenskar bor i utlandet. Flest svenskar bor det i USA, Storbritannien, Spanien och Norge. Skälen till att dessa svenskar bosätter sig utomlands är nog inte främst sänkta hastigheter utan klimatet rent vädermässigt samt skatterna, förstås. Jag tror aldrig jag hör så mycket klagomål på Sverige som från utlandssvenskarna. Men i vissa sammanhang tycks det vara sämre att bo utomlands, till exempel när det gäller sånt som vård och skola. Många utlandsboende kommer därför till Sverige när de ska laga sina kroppar eller tänder. Men se skatt betalar de gissningsvis minimalt här. Samtidigt ses man som utvandrad om man har bott utomlands i över ett år. Då tycker jag att man kan sköta även sin hälsa där – där man bor, alltså, och inte komma till Sverige och förlänga vårdköerna.

Bergatrollet

Snuskgubbar är intet nytt i organisationen.

På tal om vårdköer kan man inte låta bli att undra vad de som jobbar inom den lokala organisationen med ansvar för länsinvånarnas vård och hälsa sysslar med. Igår såg jag på nätet att en chef sextrakasserade en ung kvinna på Fejan. Trakasserierna hade nämligen skett på arbetstid, en tid när man rimligtvis borde ha arbetat. Jag var förstås övertygad om att det var min gamle bekanting som var igång igen, han som blev petad från sin förra tjänst för just trakasserier av kvinnliga medarbetare, såna som han ser till att enbart anställa (manliga medarbetare ses troligen som hot mot den egna personen). Men lokalblaskan lyckades avslöja att det rörde sig om en chef på Landstingsservice som använt mycket grovt och kränkande språk på sociala medier till en ung, visstidsanställd kvinna. För detta fick mannen en skriftlig varning. Min gamle bekanting, däremot, sitter fortfarande kvar på en hög position med en skamligt generös lön som vi skattebetalare är med och betalar. Nej, nån rättvisa finns det inte, det vet vi ju.

Trots mitt dundrande ovan började den här dan faktiskt med lite sol. Det är molnigare nu, så det blir perfekt att åka till stans nyaste ICA Maxi och storhandla med Fästmön. Det är aldrig roligt att storhandla, men det känns lite bättre när det inte är jag som betalar. Jag bara kör bilen dit och varuvagnen på plats och bär lite matkassar. Man kan faktiskt ta motorvägen större delen av vägen till affären och då får jag köra 110. Än så länge…

Hoppas DU får en bra dag! Som vanligt blir jag glad för några rader i en kommentar om vad DU har för dig!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om måsar och mamma och en liten utvikelse om a-kassans effektivitet.


 

Mås på lyktstolpe

Mitt nattsällskap.

I natt behövde jag inte somna till ljudet av nån TV. Det räckte med måsarna här utanför. På nåt sätt är de inte alls störande här, jag somnade så gott. Men sen var natten precis som vanligt, med en massa uppvaknanden. Konstigt, för just nu, just i natt och idag, känner jag mig inte så jättestressad.

Vi har redan gjort det viktigaste och det vara att ordna en rollator som inte är livsfarlig till mamma. Den gamla hade det troligen inte gått att laga, men eftersom den är ett hjälpmedel till låns rollade jag ner med den i mammas källarförråd. Där inne hade det varit hantverkare IGEN (där går en massa rör som de då och då behöver komma åt. Mamma hade just fått tillbaka sin nyckel). Denna gång var alla grejor flyttade till ena sidan. Förra gången jag var nere var allt placerat på den andra. Det var bara att försöka baxa tillbaka saker och ting. Jag fixade allt utom en blå, astung träkista. Den får stå kvar på fel ställe. Jag tror inte mamma bryr sig, för hon kan ju inte precis gå ner i källaren…

mamma äter glass

Mamma åt glass redan i april 2011 när jag tog den här bilden.

Idag fyller mamma år. Hon blir äldre än min pappa nånsin blev och det känns rätt konstigt att tänka på. Jag har ordnat en hel papperskasse med paket av olika storlek. Inte har jag så mycket fantasi, men mamma gillar ju paket. Förhoppningsvis får hon lite nytta – och kanske glädje! – av innehållet. Hade jag vetat att det skulle bli akut med rollatorn så hade jag kanske ordnat en sån. Eller en del av en sån. Jag har ju precis köpt dator och nån inkomst finns inte i sikte. Från a-kassan har jag inget hört, men det var väl att vänta. Det har ju inte riktigt gått två veckor sen jag postade min ansökan och mina intyg till dem. Att det är mitt i sommaren brukar inte precis snabba på saker och ting.Om de inte har tagit in den där supereffektiva vikarien som för några år sen påstod att jag hade lurat a-kassan på 17 kronor eller vad det var. Hon skickade minsann ett inbetalningskort, hon. Sänt ägnar sig a-kassan åt i stället för att kolla upp storbedragarna. För övrigt var det ett misstag från min sida. Jag hade absolut inte planerat att stjäla de 17 kronorna…

Torn Vadstena slott

I Vadstena bodde hertig Magnus i sitt slott. Fråga mina bonusbarn, de kan hela historien…

Även om jag drömde om läkarbesök i natt är det inget jag tänker göra idag. Hälsporren i högerfoten gör skitont (den i vänster är lugn) och axlarna känns av efter bilkörning och rollatorbaxning i och ur Clark Kent*. Och en finne försöker tränga ut på vänster sida på min snok. Men detta ställer jag åt sidan idag för att fira födelsedag med mamma. Jag tänkte att vi skulle göra en utflykt till Vadstena på eftermiddagen och inta födelsedagskaffe där nånstans. Där finns lite fler trevliga konditorier att välja mellan än här i Metropolen Byhålan. Sen ska vi äta middag nånstans lite senare också, men var har jag ingen idé om än. Det löser sig väl på nåt sätt – jag får väl kolla nätet, om inte annat.

Nu ska jag duka upp lite paket. Mamma lär inte stiga upp än på några timmar, vilket ger mig möjlighet att söka de tre jobb som är denna veckas sista vardagsdelmål. Men jag kan ändå förbereda för födelsedagsfirandet! Signaturen Micke skrev en lång kommentar om glass, så glass blir det också nån gång under dan. Glass är ju aldrig fel – vare sig på födelsedagar eller på heta dagar. Idag lär det bli en både och-dag.


*Clark Kent = min lille bilman – med betoning på lille. Mammas nya rollator får stå nästan upp och ner för att få plats…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett förbittrat inlägg.


För inte länge sen
var organisationen Läkare utan gränser den enda organisation jag stödde med pengar. Så sent som i november förra året skänkte jag en rejäl slant (med mina ögon mätt) i glädjeyran kring att jag hade fått en tidsbegränsad anställning.

Det blev en stor chock för mig när jag via Twitter fick veta att Läkare utan gränser fått pengar av Postkodlotteriet. Postkodlotteriet, som får fortsätta år ut och år in trots skandaler såsom sanslösa löner, brott mot god marknadsföringssed etc. Att Läkare utan gränser flera gånger under en kväll twittrade om de 29 miljonerna man mottagit från Postkodlotteriet – ja, du läste rätt: 29 miljoner – gjorde mig… jaa, jag finner inte ord för det.

Jag svarade på ett av Läkare utan gränsers tweets att de nu inte behöver mina surt förvärvade slantar när de kan ta emot pengar från ett lotteri med tvivelsamt rykte. Fick då ett idiotsvar om att alla pengar behövs. Jaa, jag behöver mina pengar själv. Eller snarare: jag ger inte mina pengar till en organisation som samarbetar med Postkodlotteriet.

Bara en månad innan Läkare utan gränser tog emot miljonerna från Postkodlotteriet, försökte sagda lotteri lura sina lottprenumeranter in i nånting de kallade för Jackpott. Man ägnade sig åt nånting som kallas för aggressiv marknadsföring. Men många människor protesterade och ganska snart backade Postkodlotteriet.

Postkodlotteriets marknadsdirektör tyckte att man uttryckt sig tydligt gentemot prenumeranterna. Uppenbarligen var inte så fallet eftersom så många kände sig lurade. Dessutom tror jag verkligen inte på att lotteriet har löpande kontakt med alla sina en miljon kunder, såsom marknadsdirektören påstod i januari i år.

PostkodkryssPostkodkryssPostkodkryssPostkodkryssPostkodkryssPostkodkryssPostkodkryss

Idag kom ett fönsterkuvert från Läkare utan gränser. Det var med sorg i hjärtat jag rev sönder det och kastade det bland mina brännbara sopor. Efter åren av förföljelse från Postkodslotteriet och dess obeställda reklam har jag insett att ett rött kryss och återsänt material till avsändaren inte hjälpte, nämligen.

Så snälla Läkare utan gränser, skicka inga mer såna brev med fönsterkuvert och inbetalningskort till mig – inte så länge ni samarbetar med Postkodlotteriet! Alla tusenlappar jag hittills har skänkt får ni behålla. Jag tänkte ett slag om jag skulle be om pengarna tillbaka, men insåg att ni inte har nåt som kallas öppet köp. Jag hoppas ni gör nåt vettigt för mina pengar och för de 29 miljonerna. Jag kan liksom inte matcha de senare.

Läkare utan gränsers logga med kryssLäkare utan gränsers logga med kryssLäkare utan gränsers logga med kryssLäkare utan gränsers logga med kryssLäkare utan gränsers logga med kryssLäkare utan gränsers logga med kryssLäkare utan gränsers logga med kryss


Livet är kort.

Read Full Post »

I kväll fick äntligen jag och Elias lite egen tid. Det var jättelänge sen och Elias sa faktiskt när jag hade skjutsat hem honom och Fästmön att

det känns som om det blir mer och mer sällan vi ses.

När jag åkte från jobbet kom jag mitt i en utryckning. Jag mötte fyra brandbilar och en ambulans, så jag var lite sen när jag kom till Annas jobb för att hämta pojken. Jag blir väldigt fundersam när det är sånt där pådrag och jag tänker alla möjliga tankar kring vad som kan ha hänt.

Efter en stunds diskussion var Elias och jag överens om att Hamburgerstället A fick stå tillbaka till förmån för Hamburgerstället B. Och det var helt rätt för de senare har världens godaste strips, tycker vi. Sen kom vi på att sist vi var här var Elias sista dag på sommarlovet. Nu blev det nästan sista dan på jullovet, fast inte riktigt. Det firade vi med glass till dessert. Sen stod magarna i fyra hörn…


Glass är gott även på vintern!


Efter maten åkte vi hem till mig.
Jag blev tvungen att kolla och besvara lite mejl en stund. Idag blev jag nämligen inbjuden till Högre Höjder igen fredagen den 27 januari för att prata lite mer. Så spännande och kul! Jag ska berätta mer om bloggande, min blogg i synnerhet och lite om Blogvertiser, så jag hade mejlat Anders för att få lite underlag kring företaget. Anders svarade snabbt som alltid! Tänk att jag ska få prata om min favoritsysselsättning – och att byråfolket är intresserat!

Mindre glad blev jag när jag såg ett kuvert från Dimsyns a-kassa.

Vad är det NU då?

tänkte jag nervöst och kände hur magen drog ihop sig i kramp. Men det var ”bara” tre inbetalningskort för årets första kvartal! Januari månads avgift var elva kronor lägre än februari och mars. Fråga mig inte hur de räknar… Jag har försökt prata med dem en gång per telefon, men fattade mindre när vi la på. Allt är som sagt… Dimsyn…

Elias och jag tittade lite i en bussbok han hade fått låna. Men där var mest

såna där gråa bilder

alltså svartvita bilder och det tyckte Elias var lite konstigt. Jag försökte förklara att det inte fanns färgfilm förr i tiden, men det var nog nästan obegripligt. Inte färg… Och så kom vi av nån anledning in på pengar. Jag berättade att guldtior fanns inte när jag var barn utan tior var blåa papperspengar. Till och med femmor var sedlar, fast gula och med Gustav Vasa på. Och bilar och bussar körde på vänster sida fram tills jag var fem år! DET tyckte Elias var jättemärkligt…


Laid back i Tofflans kökssoffa gnagde Elias på den sista Lonka-kolan medan vi pratade lite om hur det var på stenåldern förr i tiden när jag var barn.


Sen ville Elias göra en egen busstidtabell
med egna linjedragningar och han ritade och skrev så det stod härliga till. Och plötsligt var det dags att åka och hämta mamma Anna från jobbet. Jag skjutsade hem dem till Himlen och Anna var trött och hade ont i foten.

Idag var en berg-och-dalbana-dag, med lite deppigt på jobbet, lite kul på kvällen och lite deppigt igen att höra att Slaktar-Pojken inte blir erbjuden jobb där han har gjort praktik trots att han har haft fullt att göra hela tiden. Det tycker jag är jättetrist, för Johan har verkligen jobbat hårt, gått upp tidigt på morgnarna utan att klaga. Dessutom har han trivts bra. Men det är bara att inse att livet inte är rättvist. Fast hör jag en enda människa klaga på sitt jobb lär jag få ett utbrott! Idag är man nämligen lyckligt lottad om man har ett jobb. Glöm inte bort det, för f*n!!!

 

Read Full Post »