Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘kalkonchorizo’

Ett inlägg om dagens mässbesök.


I vanliga fall
har jag inga som helst problem att besöka en mässa med mycket folk. Men just nu är det inte

i vanliga fall

utan

upp-och-ner-vända världen.

Då blir mässbesök nånting nästan oöverstigligt. Vilken tur då att man kan ringa en vän, en livlina i verkligheten precis som i det där infamösa  miljontävlingsprogrammet på TV…  Jag fick sällskap av den här mannen:

Peter

En väldigt seriös Pe.


Mässan hölls i Arbetsförmedlingens lokaler
mellan klockan 12 och 17. Vi hade stämt träff klockan 13. Jag var tidig och stod utanför och väntade i förhoppning om lite frisk luft. Men tji fick jag! För utanför stod alla som rökte. Jag fick inte svårt att andas, men jag mådde rejält illa. Och när jag kom hem tyckte jag att det luktade rök om mina kläder, dessutom. Det är säkert inbillning, men ändå… Måste man stå precis utanför en entré och hålla på med sin olat???

Så småningom kom Pe och vi trängde oss i. Där var smockfullt med folk. Vi gick ett varv, men det var omöjligt att nå fram till de besökande företagen. Vi gav upp, helt enkelt, och bestämde oss för att gå och ta en fika och återkomma lite senare.

Happiness comes in a flat pack

Skulle en sån här knapp vara det enda resultatet av mitt mässbesök? Förresten, har flat pack nåt med sexuell läggning att göra?


Vi traskade i regnet ner till Fågelsången.
Det kändes som om det var hur länge sen som helst jag var på stan och fikade. Kaffe och kanelbulle kostade hela 40 spänn. På Tokerian kostar detsamma tio pix, bara, men där är ju inte på långa vägar lika mysigt!

Kanelbulle

Kanelbulle och kaffe gjorde mig 40 spänn fattigare.


Vi tittade på folk
och på fina tavlor med Uppsalamotiv… Och så pratade vi, förstås! Det är gott att prata med nån som förstår, som fattar

hur det är egentligen

Pe är en klar favorit bland mina nyaste vänner! Jag känner att han är ärlig mot mig och han säger vad han tycker – på ett bra och konstruktivt sätt, utan att håna eller förlöjliga, alltså. Det är få människor som har den förmågan!

Respect

Respect – verkligen!


Vid halv tre-tiden
gick vi tillbaka. Då hade trycket lättat något och vi kunde prata med en del av utställarna. Pe passade på att skjutjärnsintervjua (!) en kille från IKEA.

Vad gör ni på en sån här mässa om ni inte kan ta emot nåt CV?

dundrade Pe bland annat. Jag stod bakom och pickade Pe lite försynt i ryggen.

Vidare träffade vi Trevliga Tjejen från Poolia – hon kände igen mig och mindes min blogg! – och både Pe och jag kunde lämna våra CV:n. På Adecco var de lika ointresserade av att ta emot CV i pappersform som på IKEA (i inbjudan till mässan stod det klart och tydligt att man skulle skriva ut sitt CV och ha med sig), men på Lernia pratade Pe med en man som både tog emot CV och dessutom lyckades se intresserad ut. Själv stod jag lite bakom Pe:s rygg igen och beundrade personalens snigga orange tischor. Och lyssnade och lärde.

Vi träffade trevliga människor vi känner från både nu och då. Vissa människor gör bara gott att möta!

Pe var så snäll och skjutsade mig hem sen. Väl innanför dörren hemma trodde jag att jag skulle kollapsa. Dessa timmar ute bland folk har gjort mig vansinnigt trött. Det känns som om jag har jobbat 24 timmar utan sömn. Hann precis gå på toa och svida om till hemmafrack (linne och mjukisbrax) när mamma ringde. Hon har ju namnsdag idag och jag skickade ett kort med ett par trisslotter med posten. Hade tänkt ringa henne i kväll när jag både har landat och ätit, men se det hann jag inte. Idag pratade hon väldigt forcerat i en kvart. Jag flikade in med nåt hum här och var och kunde vid ett tillfälle framföra mitt grattis, också.

Nu går en maskin med orange tvätt, jag har hällt i mig en mugg java och alldeles strax ska jag grilla ett par kalkonchorizo till middag.

Jag har klarat av att åka buss en gång och att besöka en knökfull mässa idag. Mässan i sig gav mig ingenting – tror jag – men jag har övervunnit ett par rädslor och det får jag var nöjd med.

Och… ja just det… En veckotidning har kontaktat mig för att intervjua mig – inte för ett jobb utan för en artikel! Den andra intervjun, den som gjordes för en vecka sen, har jag ännu inte sett eller hört nåt resultat av än. Mediekändis, eller..? (Jag är mycket ironisk här!)


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en lättnad och om hur man försöker göra städning till nånting roligt.


Det var inte alls tänkt
att jag skulle ta tag i det idag, egentligen, men jag tog luren och ringde griftegårdsförvaltningen i Metropolen Byhålan. Totalt blev det faktiskt tre samtal – två dit och ett till mamma. Fick prata med en urtrevlig kvinna. Vi gick igenom priser, blommor, fakturering och lite annat praktiskt också. Det visar sig inte alls bli fruktansvärt dyrt med total årsskötsel av pappas och mormor och morfars grav som mamma hade föreställt sig! Den högsta kostnaden är den hon betalar redan nu, för lite gräsklippning och borttagning av vissna lösa blommor. Plantering etc samt blommor kostar mindre än 300 kronor till. Ja, det lät så himla billigt att jag faktiskt, mitt i skurningen av badrummet, ringde upp igen för att kolla att jag har fattat rätt. Men jodå, 700 kronor kostar skötseln mamma redan har men med tillägget penséer till våren, tagetes till sommaren och en liggare till allhelgona! Sen avhandlade vi den urusla färdtjänsten i Metropolen och det faktum att alla äldre inte kan eller vill lära sig att hantera datorer… Jag har aldrig träffat människan, men klok och trevlig var hon! Och en av mina bördor har blivit lättad, liksom mitt konstanta dåliga samvete…

Blommor t pappa o mormor o morfar

Blommor till graven.


Före frukost ringde jag och informerade mamma.
Hon blev nog ganska förvånad och hyfsat nöjd. Däremot var hon först inte helt nöjd med att fakturan går till mig, men jag argumenterade då att hon ju hade gjort fel i år vilket hade kostat henne 2 x 475 kronor…

Sen fortsatte jag städa i badrummet. Det var då jag kom i närkontakt med Ralph Lauren. Och jag kan meddela att han hänger sig kvar… Jag använde väl så yviga armrörelser när jag torkade hyllorna att jag lyckades sopa ner en liten parfymflaska. Det står ett gäng såna småflaskor i badrummet och de ska ges bort till en viss Storasyster. Bara det att det aldrig blir av. Då sker sånt här. Nu stinker det Ralph Lauren i hela badrummet och lite i köket också, eftersom jag har öppet ditut och öppna köksfönster för att försöka vädra ut lite. Det var inte många droppar som spilldes, men det var synnerligen starka droppar, kan jag meddela. Ett vattenglas är alltid halvFULLT när man vippar ut det. Det är en liten provflaska Ralph Lauren-parfym också, kan jag meddela. Däremot gjorde jag inte som ett av mina osmartaste ex (ibland är det så självklart varför ex är just ex, eller hur?) som DAMMSÖG upp en krossad parfymflaska (det var den dammsugaren, det…). Jag torkade och torkade och torkade med hushållspapper. Det doftade först. Sen luktade det. Nu stinker det. Men, som sagt, jag vädrar!

Parfymflaskor

Parfymflaskor i litet format som skulle ha getts bort. Dolce Gabbana-rakvattnet är min pappas. Jag var med honom när han köpte just den här flaskan, bara ett par veckor innan han gick bort. Nu tar jag mig en sniff då och då och tänker på pappa.


Jag har gått med dammvippa och trasa,
men dammsugningen är inte klar än så den står på tur nu. Hade ju lite annat emellan, som att boka in en intervju för en Uppsalanyheter.se-artikel, förutom att ringa tre andra samtal. Tyvärr blir intervjun inte av förrän mitten av nästa vecka. Men vaffan, det är ju semester.

Efter sugningen måste det bli en tur över till Tokerian för proviantering. Bröd och mjölk behövs, till exempel. Lottot måste också kollas och lämnas in.  Kanske köpas en liter jordgubbar..? Middag har jag annars plockat fram ur frysen – det blir tre kalkonchorizos med bröd.

Tänkte sen sätta mig vid datorn och registrera mig som konsult hos ett företag i kommunikationsbranschen samt registrera mig på en sajt bland yrkesfolk. Jag vill nämligen verkligen inte gå till arbetsförnedringen den 1 augusti, men så lär det med all säkerhet bli. Du ska inte tro att jag för ett ögonblick glömmer bort det, mitt i allt mitt tramsande i tillvaron…

Det är väl egentligen aldrig roligt att städa förrän efteråt, men för att roa mig själv med lite hjärngympa noterade jag följande som jag INTE noterat tidigare:

  • tjejen på tavlan i sovrummet har en oval navel
  • min mormor ser lurig ut på ett foto av henne och morfar, ett foto som står på min rokokobyrå bland andra fotografier av min släkt och familj – där alla ser seriösa ut! Utom mormor, alltså! Hon ser full i 17 ut! Jag blev glad!

Du ser! Alltid finns det nya saker att upptäcka! Nu åter till snabeldraken!


Livet är kort.

Read Full Post »