I kväll den 28 februari är det 25 år sen vår dåvarande statsminister Olof Palme sköts ner i centrala Stockholm och avled. En svensk statsminister mördad mitt i Stockholm – Sverige var i chock länge efteråt. Och jag tror inte att jag ännu har kommit över den chocken. På den tiden, när jag alltså var en relativt ung vuxen, hade nämligen jag och de flesta av mina kompisar nån sorts relation till Olof Palme – oavsett politisk hemvist.
Olof Palme på en bild från 1979. (Bilden är lånad från Dagens Nyheters hemsida.)
Jag kan inte säga att Olof Palme tillhörde mina favoriter. Men jag var helt klart påverkad av honom som politiker – och som talare, framför allt. För var det nåt Olof Palme kunde göra var det att hålla tal.
Olof Palme blev sossarnas partiledare 1969, samma år som jag började skolan. Han var född samma år som min pappa. För dåtiden framstod han som en av partiets största föryngrare. Så tog han också över efter giganten och av många kallad folkhemsfadern Tage Erlander, som var både partiledare och statsminister under åren 1946 – 69.
Jag hade en kort period som sosse under gymnasietiden. Men det handlade nog mest om att jag var kär i en tjej som var med i SSU. Jag var egentligen ganska opolitisk under gymnasiet – det var först senare som jag kom att ”välja sida”. Att växa upp i en arbetarstad som Metropolen Byhålan, där alla mer eller mindre förväntades vara sossar, var ibland inte det lättaste!.. Det var inte heller det enda man förväntades vara, sosse, alltså… Hur som helst, man kan väl säga att även jag hittade min plats, djupt nere i näbbstöveln… Så småningom.
Men nu var det inte mig detta inlägg skulle handla om utan Olof Palme. Mannen, som ansågs mycket kontroversiell av somliga. Det fanns ett ganska utbrett Palmehat och man kan ju inte låta bli att undra om det var det som fick sitt klimax för 25 år sen – ELLER om det var en tillfälligheternas tillfällighet… Och, som sagt, oavsett vad man tycker politiskt sett, var Olof Palme en mycket engagerad politiker, framför allt utrikespolitiskt.
Olof Palme sköts sent på kvällen, mitt i centrala Stockholm, den 28 februari 1986. Tillsammans med makan Lisbet hade han promenerat från ett biobesök (Bröderna Mozart, regisserad av Suzanne Osten). Han dödförklarades strax efter midnatt, 59 år gammal. Lisbet Palme skulle senare den våren peka ut Christer Pettersson som mördaren. Christer Pettersson, avliden 2004, dömdes i tingsrätten, men friades i hovrätten. Mordet på Olof Palme är alltså inte uppklarat. Efter en ganska ny lagändring kan mord inte längre preskriberas. Men frågan är om detta mord nånsin blir uppklarat…
Jag var vaken när radion levererade den första nyheten om händelsen. Det glömmer jag aldrig. Och födelsedagsfesten jag skulle på kvällen efter blev inställd.
Innan jag avslutar, lämnar jag dig med två frågor:
- Tror du att mordet på Olof Palme nånsin blir uppklarat?
- Minns du vad du gjorde när du fick veta att han blivit mördad?
Ingen, oavsett politisk hemvist, borde bli mördad en kväll i stan, på väg hem från bio med sin hustru. Ingen. Inte ens Sveriges statsminister. Mord är överhuvudtaget ett hot mot vår demokrati och frihet. Oavsett vem som är offer. Det behöver inte vara en statsminister för att det är ett hot. Ingen hustru ska behöva stå bredvid sin man när han skjuts ner och dör. Man glömmer inte. Man glömmer aldrig.
Här kan du läsa vad Dagens Nyheter bland annat skriver om Olof Palme.
Här kan du läsa Svenska Dagbladets tips om Palme-litteratur och till och med göra ett Palme-test.
Här kan du se Upsala Nya Tidnings bildspel om mordet på Olof Palme.
Läs även andra bloggares åsikter om Mordet på Olof Palme
Read Full Post »
Inte var det tänkt så att jag skulle fastna framför TV:n på söndagskvällen. Men hur det nu än var blev det så. Jag kunde inte låta bli att se dokumentärfilmen Taikon på SvT 1. Filmen är baserad på Lawen Mohtadis biografi om Katarina Taikon, Den dag jag blir fri.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 