En officer och en slaktare..?

Jag skriver många gånger här på bloggen att detta inte är nån politisk blogg. Men ibland kan jag inte låta bli att bli politisk. Den här gången handlar det om Ratko Mladic, Screbrenicas slaktare även kallad.

Det finns en journalfilm från 1995 som visar Ratko Mladic när han delar ut godis och klappar om pojkar. När kameran stängs av startar ett massmord. Totalt blir upp till 8 000 pojkar och män skjutna till döds. Bakom denna order står Ratko Mladic. Eller det är i vart fall det han har varit efterlyst för och det han nu ska åtalas för. Vi får inte glömma att ingen är skyldig tills motsatsen är bevisad. Andra åtalspunkter gäller flera mord under belägringen av Sarajevo. Man talar om upp till 10 000 dödsoffer.

Slobodan Milosevic hann dö i häktet i Haag, rättegången mot Radovan Karadzic, som greps 2008, pågår. Och snart är det dags för Ratko Mladic.

Ratko Mladic familj försökte få honom dödförklarad för ett år sen. Ganska precis ett år sen han greps, så när som på nån dag, om man får tro Svenska Dagbladet! Det är väl lite… märkligt? Nu har man försökt stoppa rättegången med hänvisning till att han är sjuk efter såväl hjärtattacker som stroke. Men en domstol i Belgrad har bedömt att han är tillräckligt frisk för att ställas till svars vid FN:s krigsförbrytartribunal i Haag för anklagelserna om folkmord.

Den förre bosnienserbiske ÖB:n Ratko Mladic greps i Serbien. Han har haft ett högt pris på sitt huvud, nästan 90 miljoner kronor. Enligt polisen var gripandet en slump, men det är det inte alla som tror på. Frågan man kan ställa sig då är

Varför just nu? Varför, efter så många år?

Det finns människor som talar om hämnd och om karma. Jag tycker att det är rimligt att Mladic prövas i domstol och ställs till svars för det fruktansvärda han är anklagad för. Är han skyldig ska han dömas. Problemet är bara att det inte finns nåt straff som är tillräckligt för det han anklagas för – OM han nu bedöms skyldig. Vilket straff han än döms till om han befinns skyldig ger inte en enda av de tusentals pojkarna och männen som mördades liven tillbaka. På TV såg jag igår en bosnisk man på återbesök i sin hemstad. Han tyckte att Mladic skulle lämnas ut till de efterlämnade hustrurna och döttrarna och systrarna. En del bosnier i inslaget undrade också varför han inte prövas i Bosnien utan i Haag… Den vrede dessa människor känner är oändlig. Den går inte att förstå för den som inte har varit i samma läge.

Medan Mladic väntar på sin prövning läser han ryska romaner och äter jordgubbar i häktet, enligt en artikel i Expressen. Har har fått besök av sin fru och sin son. Han får se på TV och han frågar efter sin pension. Han har rätt till ålderspension på 400 000 kronor sen 2005.

Vad har de efterlevande till offren rätt till? Och offren, de får aldrig mer äta jordgubbar och läsa böcker. En del av dem ligger slängda i massgravar, oidentifierade, saknade. En del av de efterlevande kan inte ens besöka sina dödas gravar för de vet inte var de döda finns.

Jag, som aldrig har upplevt krig i första person, kan aldrig förstå. Det jag däremot KAN förstå är att jag aldrig hade fått träffa några av mina bosniska vänner och bekanta om det inte hade varit för en mycket smart och förslagen kvinna. Men DET är en helt annan historia och den är inte min att berätta!

Read Full Post »

Olof Palme – man glömmer inte!

I kväll den 28 februari är det 25 år sen vår dåvarande statsminister Olof Palme sköts ner i centrala Stockholm och avled. En svensk statsminister mördad mitt i Stockholm – Sverige var i chock länge efteråt. Och jag tror inte att jag ännu har kommit över den chocken. På den tiden, när jag alltså var en relativt ung vuxen, hade nämligen jag och de flesta av mina kompisar nån sorts relation till Olof Palme – oavsett politisk hemvist.

Olof Palme på en bild från 1979. (Bilden är lånad från Dagens Nyheters hemsida.)

                                                                                                                                                       Jag kan inte säga att Olof Palme tillhörde mina favoriter. Men jag var helt klart påverkad av honom som politiker – och som talare, framför allt. För var det nåt Olof Palme kunde göra var det att hålla tal.

Olof Palme blev sossarnas partiledare 1969, samma år som jag började skolan. Han var född samma år som min pappa. För dåtiden framstod han som en av partiets största föryngrare. Så tog han också över efter giganten och av många kallad folkhemsfadern Tage Erlander, som var både partiledare och statsminister under åren 1946 – 69.

Jag hade en kort period som sosse under gymnasietiden. Men det handlade nog mest om att jag var kär i en tjej som var med i SSU. Jag var egentligen ganska opolitisk under gymnasiet – det var först senare som jag kom att ”välja sida”. Att växa upp i en arbetarstad som Metropolen Byhålan, där alla mer eller mindre förväntades vara sossar, var ibland inte det lättaste!.. Det var inte heller det enda man förväntades vara, sosse, alltså… Hur som helst, man kan väl säga att även jag hittade min plats, djupt nere i näbbstöveln… Så småningom.

Men nu var det inte mig detta inlägg skulle handla om utan Olof Palme. Mannen, som ansågs mycket kontroversiell av somliga. Det fanns ett ganska utbrett Palmehat och man kan ju inte låta bli att undra om det var det som fick sitt klimax för 25 år sen – ELLER om det var en tillfälligheternas tillfällighet… Och, som sagt, oavsett vad man tycker politiskt sett, var Olof Palme en mycket engagerad politiker, framför allt utrikespolitiskt.

Olof Palme sköts sent på kvällen, mitt i centrala Stockholm, den 28 februari 1986. Tillsammans med makan Lisbet hade han promenerat från ett biobesök (Bröderna Mozart, regisserad av Suzanne Osten). Han dödförklarades strax efter midnatt, 59 år gammal. Lisbet Palme skulle senare den våren peka ut Christer Pettersson som mördaren. Christer Pettersson, avliden 2004, dömdes i tingsrätten, men friades i hovrätten. Mordet på Olof Palme är alltså inte uppklarat. Efter en ganska ny lagändring kan mord inte längre preskriberas. Men frågan är om detta mord nånsin blir uppklarat…

Jag var vaken när radion levererade den första nyheten om händelsen. Det glömmer jag aldrig. Och födelsedagsfesten jag skulle på kvällen efter blev inställd.

Innan jag avslutar, lämnar jag dig med två frågor:

1. Tror du att mordet på Olof Palme nånsin blir uppklarat?
2. Minns du vad du gjorde när du fick veta att han blivit mördad?

Ingen, oavsett politisk hemvist, borde bli mördad en kväll i stan, på väg hem från bio med sin hustru. Ingen. Inte ens Sveriges statsminister. Mord är överhuvudtaget ett hot mot vår demokrati och frihet. Oavsett vem som är offer. Det behöver inte vara en statsminister för att det är ett hot. Ingen hustru ska behöva stå bredvid sin man när han skjuts ner och dör. Man glömmer inte. Man glömmer aldrig.

Här kan du läsa vad Dagens Nyheter bland annat skriver om Olof Palme.

Här kan du läsa Svenska Dagbladets tips om Palme-litteratur och till och med göra ett Palme-test.

Här kan du se Upsala Nya Tidnings bildspel om mordet på Olof Palme.

 Läs även andra bloggares åsikter om Mordet på Olof Palme

Read Full Post »