I sluttampen

Ett slutande inlägg.

---

 

På väg att lägga ner vapnet.

Det börjar dra ihop sig. Dagen för liv-egenskapen närmar sig. Den dag, när jag hamnar helt i händerna på myndigheter som utgår från att jag vill lura till mig deras futtiga pengar. Egentligen vill jag inte ha ett öre av dem, men nånting måste jag leva av en stund till. Jo, det sägs från olika håll att jag är en kämpe. Bara det att den här kämpen är in till döden trött. Så trött att hon till och med vill lägga ner sitt enda vapen – skrivandet.

Jag läser Beata Arnborgs biografi om Bang och slås av våra många likheter. Nu vill jag inte låta skrytsam, det är väl snarare Bangs svagare sidor som jag också ser hos mig. Förutom en: jag dricker inte så kopiöst med alkohol och framför allt inte när jag har det tufft. Men jag läser om prestationsångest, skrivkramp varvad med skrivflöde, kampen för inkomst och ekonomi, rädslor samt flera andra saker som får mig att nicka. Tänk om jag hade fått möjligheten att träffa denna människa!..

En stund i bersån.

Det är ingen härlig junidag idag, precis. Dagen är grå och det har regnat sen jag klev upp, i princip. Igår på lunchen kunde jag sitta en stund i lagom sol i en liten syrénberså som jag hittade. Satt faktiskt och läste, gjorde mig ingen brådska tillbaka. Kände mig så fruktansvärt… ovillig igår.

Det sker märkliga saker omkring mig, men eftersom jag snart inte ska vara del av dem, tar jag dem inte till mig utan slår ifrån mig. Fast jag blir beklämd när jag ser hur man behandlar människor som inte mår bra – eller människor överhuvudtaget. För två veckor sen bad jag (först muntligt, senare samma dag via e-post) om ett samtal med HR-chefen. Igår kom en inbjudan till ett möte i nästa vecka. Det går inte undan i handläggningen här… Jag accepterade. OK, det är försent för mig, men jag vill framföra mina åsikter innan jag drar. Hade jag inte fått till det där mötet skulle jag ha dryftat saker och ting på ett mer… medialt sätt. Vem vet, det kanske fortfarande…

Oavsett allt, måndagen den 30 juni städar jag ur min arbetsplats. Tisdagen den 1 juli blir jag livegen. Jag ordnar en massa papper och blanketter hit och dit under tiden. Det är ett jäkla sjå. Det gäller att inte råka skriva fel, för då uppfattas man som brottslig. Which reminds me… handläggaren på Arbetsförmedlingen har fortfarande inte mejlat sina kontaktuppgifter. Det lovade h*n mig per telefon den 12 maj. Är det nån som tror att uppgifterna kommer? Inte jag, i alla fall. Är det nån som tror att h*n får nåt straff för att h*n inte har fullföljt sitt åläggande? Inte jag, i alla fall. Nä, det är bara Tofflor som a-kassan och Arbetsförmedlingen straffar omedelbart.

Så nu är jag i sluttampen, verkligen. Det finns vissa här i Kexfabriken eller Besticklådan som uppenbarligen inte har förstått att det snart är över. Hur tydlig ska jag behöva vara? Äh, kommunikation är svårt, det är det…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Jobbaredag

Ett inlägg om första arbetsdagen efter jul- och nyårsledigheten.

Det var lite svårt att komma till ro igår kväll. Och när jag väl hade somnat, vaknade jag flera gånger, liksom rädd att försova mig. Men när alarmet tillrade (jaa, mitt alarm tillrar, nåt ilsket ljud pallar jag inte på morgonen!) igång kvart över sex gick det ändå lätt att få benen över sängkanten.

Inte var jag ensam på E4:an heller, fast det var betydligt mindre trafik än vanligt. Klockan tio i åtta klev jag in på jobbet som förste man (kvinna) på min enhet – och då hade jag även hunnit fylla på spolarvätska!

Spolar. Men det var inte vätska från såna här jag fyllde på. Hade bara en ingen passande illustration och det var dags för en bild i inlägget.

Idag kom K tillbaka i tjänst efter en längre sjukskrivning. Jag var rätt nyfiken på K eftersom jag bara hade hört gott om henne. Och för en gångs skulle stämde andras omdömen – K verkar vara en pärla. Vi hade ett avstämningsmöte på förmiddagen i nästan två timmar… Stackars människa… Sen gick jag på lunch med min bok på gång, för jag pallade inte att höra varken min egen eller nån annans röst…

Eftermiddagen fortsatte med ett nytt möte, som också det gick bra. Däremellan producerade jag lite aktuellt och lite för framtiden. Bokade en lunchdejt med trevliga M i morgon. Och sen var det dags att åka hem. Till och med mrs Sunshine* log åt mig.

I postboxen låg ett kuvert från vännen Klara, du vet, hon som är rätt arg, men inte på mig. Klara är en riktig kämpe. Just nu slåss hon mot väderkvarnar till exempel Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, och däremellan lite med vården också. Klara har en idiotisk sjukdom som heter Ehlers-Danlos syndrom. Den som vill visa sitt stöd för Ehlers-Danlos-sjuka på samma sätt som till exempel bröstcancersjuka bär zebrarandigt band i stället för rosa. Men jag har minsann fått en alldeles egen fin pin från Klara och den ska jag bära till hennes ära, eller för att hon är så speciell. Så snäll att hon skickade denna julklapp efter jul:

I wear stripes…

Tack, rara Klara! Jag blev jätteglad!

Kvällens middag blev mammas pannbiffar på kycklingfärs, potatis och sås tillsammans med mammakusinen B:s lingon och gurkor från Euroshopper. Allt var förberett, det enda jag behövde göra var att koka potatis till mamma och mig.

Nu blir det en surfrunda hos mina Kickor & Pluttar innan jag slår ner rumpan i bäst fåtöljen och umgås med mamma framför säsongsstarten av Antikrundan, följt av Tyskungen. Ha en go kväll! Och flamsa inte för mycket framför TV:n eller var du nu befinner dig.

*mrs Sunshine = en person som aldrig har lett mot mig tidigare

Livet är kort.

Read Full Post »

Nä, inte ser det kul ut i Umeå, inte…

Min bloggvän Arga Klara är har varit uppe i Umeå för att genomgå en form av gräslig tortyr. En tortyr som ska vara till nytta för hennes lekamen, hoppas jag (och hon själv, framför allt). När hon för ett tag sen bad om tips på vad hon kunde ägna sig åt i Umeå mellan behandlingarna, föreslog jag att hon skulle leta upp ett skitfult vykort och skicka till mig. Idag kom detta:

Ett skitfult vykort från Umeå.

TACK snälla Klara för att du tänkte på mig! Det känns också skönt att veta att man kan köpa godis i Umeå och goffa och att du är duktig och tränar på språket där uppe, framför allt det inåtsugande ja-et, en norrländsk lingvistisk märkvärdighet som vi sörlänningar känner oss mest häpna inför.

Eftersom det finns internet i Umeå och Klara har med sig sin dator tycker jag att du som har läst det här inlägget tittar in på Klaras blogg och lämnar en hälsning, för Klara är inte bara arg utan en kämpe!!!

Read Full Post »