Vecka 26: Kex och Kexfabriken

Ett inlägg om den gångna, Tofflianska veckan.

---

 

Torsdag morgon och än lever Tofflan i Uppsala. Precis som Emil… Och precis som vanligt kommer här en sammanfattning av bra grejor (kex) under den gångna veckan och mindre bra (Kexfabriken) saker under samma period. Enligt mig själv, förstås. Det är ju bara mitt liv jag skriver om, inte ditt. Här kommer det:

Kex 

• Vänliga män (De finns. Flera stycken. I Märsta.)
• Shopping (Jag får en liten semester över en helg – och ett paket med pocketböcker.)
• Tre lediga dagar över midsommar. (Jag låtsades att livet var normalt.)
• Blommor (De gör sällan ont, som ord gör…)
• Mer blommor!
• Krig, kvinnor och gud (En fantastiskt bra biografi över Barbro Alving.)
• Ack Sverige, du sköna! (En fantastiskt fin fotobok, som jag fick recensera, av Elisabeth Ohlson Wallin.)
• FEM:s bokpaket (FEM är så omtänksam och snäll!)
• Världens bästa – och roligaste! – Fästmö (Alltid full av överraskningar och upptåg.)

Kexfabriken

• Arbetslös. Igen. Snart. (Det suger.)
• UL:s skitreklam om att det går att ladda sitt busskort via datorn (Ja, det funkar, men bara i en enda webbläsare. Hört talas om tillgänglighet???)
• Märkligheter på ett märkligt ställe (Man upphör aldrig att förvånas.)
• Fortfarande inga kontaktuppgifter från handläggaren på Arbetsförmedlingen (Det är för jävligt hur vissa byråkrater bemöter människor.)
• Onboarding.  (Det verkar rätt läskigt.)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

På den tredje dagen…

Ett sammanfattande inlägg.

---

 

Vilande Toffelfötter.

Tre dagar ledigt har jag haft. Idag är det den tredje och sista. Tre dagar, som jag envist har motat bort oro och svarta tankar. Jag har klarat det bra – tills i morse. Men jag får vara nöjd. Två hela dar av att leva, vara med den jag älskar, äta och dricka gott, läsa, vila, spela spel, promenera… Mamma har varit ensam och det har gett mig dåligt samvete. Samtidigt vet jag att hon har det bra, det är fotboll på TV hon kan titta på. Hantverkarna är trevliga, men ställer till tillvaron. Det är sånt hon ältar med mig i telefonen, senast igår och i förrgår. Jag vet inte hur det blir med hennes födelsedag, om jag ska åka ner över en helg eller inte. Det beror på hantverkarna och på om jag får tillåtelse av byråkraterna.

Vädret kunde ha varit lite bättre. Idag regnar det, samtidigt som det är lite sol. Midsommardagarna har det blåst nordlig vind. Inte nåt som är skönt att promenera omkring i, även om vi har gjort det.

Varmrökt lax ,potatis och Annas romsås = vår midsommardagsmiddag.

Vad dagen idag har på agendan är att internetsöka efter boende under en långhelg i slutet av juli – i början av augusti samt biljetter till det evenemang vi vill besöka i samband med detta. Och nej, jag borde inte, jag har inte råd, jag har inte rätt att unna mig att lämna mitt fängelse i tre, fyra dar… Men som de flesta andra behöver jag nåt att se fram emot. Jag kan ju utnyttja tillfället och också söka jobb. Ful får man vara, men inte dum! Fästmön och jag åt fisk igår och det satte kanske sina spår i min hjärna. Annas egengjorda romsås till var som en ljuvlig smekning av sin kära. Underbart gott!

Idag måste jag tanka bilen också. Det behövs om jag ska kunna ta mig till jobbet. Sex arbetsdagar har jag kvar nu. Nedräkningen till livegenskapen började för ett tag sen. Jag går från pest till kolera, ärligt talat, så känslorna är väldigt dubbla. Det finns människor och uppgifter jag tycker mycket om i det jag gör just nu. Men det finns också motsatsen. Jag försöker tänka att jag har en viss självinsikt som inte håller mig kvar.

Denna den tredje lediga dagen rundar vi av med ytterligare nån god middag, troligen med kalkon eller kyckling som ingrediens. Och på TV ser vi möjligen en Varg Veum-film klockan 21. Sjuan visar Varg Veum: Skriften på väggen. Den tror jag inte vi har sett. För övrigt har det varit dåligt på TV i helgen och vi har knappt sett nånting. Jag glodde på nån mördarlek igår som var rätt intressant. Nä, vi har mest läst. Jag blev äntligen klar med Bang-biografin och har nu gripit mig an en deckare, den näst sista boken i högen jag lånade av Anna i påskas. Det var verkligen tur att vi kunde fynda på Emmaus i Gryttby förra helgen!

Jag hoppas, så här på den tredje dagen, att du har haft bra dagar. Nedan kommer ett bildspel som sammanfattar en del av vad vi har gjort, bilder som jag har lagt ut tidigare i helgens inlägg. Men du kanske inte har orkat titta. Här kommer därför några bilder i repris:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Krig, kvinnor och gud

Ett inlägg om en bok.

---

 

Av nån anledning har jag alltid känt mig för ung för att intressera mig för Barbro Alving, Bang. Rena dumheter! För vilken otroligt spännande hon människa hon verkar ha varit! Stort TACK till Beata Arnborg för att du skrev biografin Krig, kvinnor och gud! Och till mamma, för vars födelsedagspeng jag inhandlade boken!

Barbro Alving föddes faktiskt i Uppsala. Men det är ju inte därför hon blev känd utan för sin gärning som journalist, bland annat på Dagens Nyheter. Under läsningen av biografin om henne blir jag oerhört nyfiken på alla artiklar och reportage hon har skrivit och alla spännande människor hon har intervjuat! Att resa till kriget och arbeta journalistiskt, att intervjua heliga personer, kungligheter och diktatorer… Vilket spännande – och farligt! – liv! Inte konstigt att det satte sina spår. Spår, som Barbro Alving försökte dämpa med whisky, kvinnor och cigg, ungefär.

Det här är en riktigt välskriven biografi.  Det är svårt att föreställa sig att man kan skriva om en person man aldrig har träffat. Men Beata Arnborg kan. Bang blir otroligt levande för mig under läsningen! Ett skäl till detta är att det känns som om Beata Arnborg inte har undvikit att ta med de mer negativa sidorna hos den stora skribenten. På så vis blir Barbro Alving nästan läskigt närvarande. Och det är svårt att låta bli att dra paralleller – dålig självkänsla, nästan maniskt skrivande, ryggproblem, för att nämna några…

Toffelomdömet blir det högsta – trots korrekturfelet på sidan 185 i pocketboken (ett felstavat namn) samt att bokstavsgraden i pocketboken är mikroskopisk!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

I sluttampen

Ett slutande inlägg.

---

 

På väg att lägga ner vapnet.

Det börjar dra ihop sig. Dagen för liv-egenskapen närmar sig. Den dag, när jag hamnar helt i händerna på myndigheter som utgår från att jag vill lura till mig deras futtiga pengar. Egentligen vill jag inte ha ett öre av dem, men nånting måste jag leva av en stund till. Jo, det sägs från olika håll att jag är en kämpe. Bara det att den här kämpen är in till döden trött. Så trött att hon till och med vill lägga ner sitt enda vapen – skrivandet.

Jag läser Beata Arnborgs biografi om Bang och slås av våra många likheter. Nu vill jag inte låta skrytsam, det är väl snarare Bangs svagare sidor som jag också ser hos mig. Förutom en: jag dricker inte så kopiöst med alkohol och framför allt inte när jag har det tufft. Men jag läser om prestationsångest, skrivkramp varvad med skrivflöde, kampen för inkomst och ekonomi, rädslor samt flera andra saker som får mig att nicka. Tänk om jag hade fått möjligheten att träffa denna människa!..

En stund i bersån.

Det är ingen härlig junidag idag, precis. Dagen är grå och det har regnat sen jag klev upp, i princip. Igår på lunchen kunde jag sitta en stund i lagom sol i en liten syrénberså som jag hittade. Satt faktiskt och läste, gjorde mig ingen brådska tillbaka. Kände mig så fruktansvärt… ovillig igår.

Det sker märkliga saker omkring mig, men eftersom jag snart inte ska vara del av dem, tar jag dem inte till mig utan slår ifrån mig. Fast jag blir beklämd när jag ser hur man behandlar människor som inte mår bra – eller människor överhuvudtaget. För två veckor sen bad jag (först muntligt, senare samma dag via e-post) om ett samtal med HR-chefen. Igår kom en inbjudan till ett möte i nästa vecka. Det går inte undan i handläggningen här… Jag accepterade. OK, det är försent för mig, men jag vill framföra mina åsikter innan jag drar. Hade jag inte fått till det där mötet skulle jag ha dryftat saker och ting på ett mer… medialt sätt. Vem vet, det kanske fortfarande…

Oavsett allt, måndagen den 30 juni städar jag ur min arbetsplats. Tisdagen den 1 juli blir jag livegen. Jag ordnar en massa papper och blanketter hit och dit under tiden. Det är ett jäkla sjå. Det gäller att inte råka skriva fel, för då uppfattas man som brottslig. Which reminds me… handläggaren på Arbetsförmedlingen har fortfarande inte mejlat sina kontaktuppgifter. Det lovade h*n mig per telefon den 12 maj. Är det nån som tror att uppgifterna kommer? Inte jag, i alla fall. Är det nån som tror att h*n får nåt straff för att h*n inte har fullföljt sitt åläggande? Inte jag, i alla fall. Nä, det är bara Tofflor som a-kassan och Arbetsförmedlingen straffar omedelbart.

Så nu är jag i sluttampen, verkligen. Det finns vissa här i Kexfabriken eller Besticklådan som uppenbarligen inte har förstått att det snart är över. Hur tydlig ska jag behöva vara? Äh, kommunikation är svårt, det är det…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Skratt och svart

Ett blandat inlägg.

---

 

Att skratta läppen av sig kan vara kul – om man skrattar åt andra…

Om jag avslöjar nivån på dagens roligaste tycker du säkert att jag är helknäpp. Och det är jag ju! Du har rätt! Men faktum är att jag nästan skrattade läppen av mig när Fästmön och jag, trötta och hungriga, irrade runt på Tokerian efter jobbet i kväll. Ja, jag skrattade inte åt situationen som sådan utan åt en granne som diskuterade sina matinköp. Med fel make. Hon diskuterade uppenbarligen med en helt okänd man. Det var fantastiskt roligt! Tyckte jag. Jag tror inte att hon tyckte att det var lika kul.

Damen i svart – det är jag. Fast nån dam är jag ju förstås inte, det var ju att ta i.

Annars är livet ganska svart just nu. Till och med att stryka är riktigt jävla dystert. Men nu är det gjort! Jag som brukar gilla att stryka (om det inte är för varmt)… I kväll var liksom hela strykhögen sorglig: sex svarta t-shirtar, en svart pikétröja, en svart tröja med ett rovdjur på, ett svart linne och en grå (!) handduk – med svarta ränder. Man skulle kunna benämna mig Damen i svart efter en gammal Hillman-film av Arne Mattsson. Men jag är ju inte nån dam, förstås…

Nu ska jag, feta fläskberg, smocka i mig lite kaffe och glass. Vi köpte tre paket gräddglass i olika smaker – vanilj, krossad choklad och päron – för endast fem spänn styck. Då blir tillvaron inte precis ljusare och jag flabbar inte mera. En stunds tröstätning, bara. Sen blir det till att vila ut med Bang innan jag kryper till korset kojs och laddar inför den tionde dan innan jag slutar i Kexfabriken eller Besticklådan. Och frågan är om jag ska smula sönder kexen till småbitar eller riva runt bland besticken innan jag drar. Eller efter. Det tål att tänka på.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En vänlig gest

Ett vänligt inlägg.

---

 

Macklunch på Systrarnas bullbod.

Tänk så mycket en vänlig gest kan göra. En gest, om än så liten. Jag hittade ett nytt lunchställe idag, vilket är typiskt eftersom jag ska sluta och inte jobba kvar på orten. Ett kafé på åtta minuters promenadavstånd. Eller en bullbod. Sitt namn till trots, Systrarnas bullbod, såg jag inte röken av några syrror. Däremot skötte en man ruljangsen med bravur. Han serverade mig finfin ost mellan två sportiga brödlock. Energi!

Endast ett bord till i lokalen var upptaget av en räkmackeätande lattedrickare. Under min lunchtimme dök ytterligare två kunder upp. En köpte med sig nåt, en annan gjorde ett toabesök innan h*n tog en coffee to go.

Fri wi-fi gjorde surfningen gratis. För man måste ju surfa lite under lunchen – trots att jag hade Bang till sällskap.

Och när jag hade satt tänderna i mackan till vänster i bild, gled kaféföreståndaren upp vid mitt bord och undrade med mjuk röst:

Är du allergisk mot mandlar?

En vänlig gest i form av en skorpa.

Förvånad och med käften full av bröd skakade jag på huvudet och fick fram nåt som liknande ett nej. Då bjöd han mig… den mest utsökta lilla mandelskorpa jag nånsin smakat! 

En vänlig gest, i form av en munsbit, fick en som kände sig lite… off på bättre tankar. Jag funderade till och med på att skriva en betraktelse över denna skorpa, liknande Marcel Prousts över Madeleinekakan. Men jag har ju inte riktigt den svadan, tror jag. Bara nästan.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »