Tyskungen – på TV

Ett inlägg om en TV-film.

I kväll visade SvT Tyskungen, baserad på Camilla Läckbergs bok med samma titel. De här TV-filmerna har blivit ganska nerskrivna. Jag tycker inte att de är så pjåkiga – trots allt.

Biopremiär i somras, på TV strax före trettonhelgen.

Författarinnan Erica Falk får en dotter i inledningsscenen. Men mormor vill inte hålla den nyfödda. Strax efteråt omkommer Ericas föräldrar i en bilolycka. I samband med detta dyker en halvbror till Erica upp. Och så hittar Erica ett fotoalbum i sina föräldrars hus – och ett tyskt järnkors… När det sen hettar till är det som vanligt Erica som löser mysteriet – medan maken, Patrik Polis, går omkring och bär på bebisen.

Ja det händer lite mycket i den här filmen. Handlingen hoppar dessutom mellan dåtid och nutid. Nästan alla scener känns väldigt korta, även om det är spännande. Man kan inte låta bli att undra om de korta scenerna är nån sorts eftergift till den generation som inte kan sitta stilla alltför länge framför TV:n utan reklampauser… För den här filmen gick på SvT och var en timme och nästan 45 minuter lång.

Nåja, det är ändå spännande, trots korta scener och många historier i en. En av de bästa rollprestationerna gör Jan Malmsjö, 80+.

Slutomdömet hamnar strax över medel, för utan Jan Malmsjö, nja…

Livet är kort.

Read Full Post »

Jobbaredag

Ett inlägg om första arbetsdagen efter jul- och nyårsledigheten.

Det var lite svårt att komma till ro igår kväll. Och när jag väl hade somnat, vaknade jag flera gånger, liksom rädd att försova mig. Men när alarmet tillrade (jaa, mitt alarm tillrar, nåt ilsket ljud pallar jag inte på morgonen!) igång kvart över sex gick det ändå lätt att få benen över sängkanten.

Inte var jag ensam på E4:an heller, fast det var betydligt mindre trafik än vanligt. Klockan tio i åtta klev jag in på jobbet som förste man (kvinna) på min enhet – och då hade jag även hunnit fylla på spolarvätska!

Spolar. Men det var inte vätska från såna här jag fyllde på. Hade bara en ingen passande illustration och det var dags för en bild i inlägget.

Idag kom K tillbaka i tjänst efter en längre sjukskrivning. Jag var rätt nyfiken på K eftersom jag bara hade hört gott om henne. Och för en gångs skulle stämde andras omdömen – K verkar vara en pärla. Vi hade ett avstämningsmöte på förmiddagen i nästan två timmar… Stackars människa… Sen gick jag på lunch med min bok på gång, för jag pallade inte att höra varken min egen eller nån annans röst…

Eftermiddagen fortsatte med ett nytt möte, som också det gick bra. Däremellan producerade jag lite aktuellt och lite för framtiden. Bokade en lunchdejt med trevliga M i morgon. Och sen var det dags att åka hem. Till och med mrs Sunshine* log åt mig.

I postboxen låg ett kuvert från vännen Klara, du vet, hon som är rätt arg, men inte på mig. Klara är en riktig kämpe. Just nu slåss hon mot väderkvarnar till exempel Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, och däremellan lite med vården också. Klara har en idiotisk sjukdom som heter Ehlers-Danlos syndrom. Den som vill visa sitt stöd för Ehlers-Danlos-sjuka på samma sätt som till exempel bröstcancersjuka bär zebrarandigt band i stället för rosa. Men jag har minsann fått en alldeles egen fin pin från Klara och den ska jag bära till hennes ära, eller för att hon är så speciell. Så snäll att hon skickade denna julklapp efter jul:

I wear stripes…

Tack, rara Klara! Jag blev jätteglad!

Kvällens middag blev mammas pannbiffar på kycklingfärs, potatis och sås tillsammans med mammakusinen B:s lingon och gurkor från Euroshopper. Allt var förberett, det enda jag behövde göra var att koka potatis till mamma och mig.

Nu blir det en surfrunda hos mina Kickor & Pluttar innan jag slår ner rumpan i bäst fåtöljen och umgås med mamma framför säsongsstarten av Antikrundan, följt av Tyskungen. Ha en go kväll! Och flamsa inte för mycket framför TV:n eller var du nu befinner dig.

*mrs Sunshine = en person som aldrig har lett mot mig tidigare

Livet är kort.

Read Full Post »

Nyårsdagen 2014

Ett inlägg om dagen idag.

Det var ju inte så himla kul att bli väckt av skrikande människor klockan sex i morse. Funderar ärligt talat på att vara barnslig och skrika tillbaka – i morgon bitti. Missade en sovmorgon, men får ta igen den i trettonhelgen (söndag och måndag) när jag är ledig.

Ganska arg Toffla.

Jag satt ett par timmar med datorn i sängen och fick ont i ryggen. Sen läste jag och fick ont i nacken. Och ögonen och huvet. Till sist slumrade jag till nån timme. En bättre början kunde ju 2014 ha haft, men egentligen var den  OK, trots den tidiga väckningen.

Mamma klev upp kvart i tolv. Ja, det är sant. Hon är ju vaken om nätterna och sover om dagarna, medan jag är tvärtom. Det förklarar kanske till viss del att vi inte alltid drar jämnt. Jag känner att mina lediga dagar slösas bort här inom hemmets fyra väggar, där jag dessutom får smyga omkring och ägna mig åt tyst verksamhet så länge mamma sover. Dessutom blir jag jäkligt rastlös… Vilken tur att Morgon-Vännen förbarmar sig över mig och utmanar mig i Wordfeud!

Det är skidor på TV och då är det toppen att kunna parkera mamma i TV-soffan med en kopp kaffe. Själv har jag duschat och tvättat håret, stoppat en strumpa, spelat Wordfeud och bloggat. Och vilat öronen, förstås. I morgon ska de utsättas för (o)ljud igen, för då börjar jag arbeta.

I afton går tredje och sista delen av Fröken Frimans krig. Den tänker jag se innan jag nattar mig. Och på torsdag kör Antikrundan igång en ny säsong. Programmet firar 25 genom att starta där allting började – i Malmö. Efter det blir det Tyskungen, en TV-film baserad på Camilla Läckbergs bok med samma titel. De tidigare TV-filmerna har inte varit så imponerande, men har ändå gett en stunds underhållning. Därför tänker jag titta.

Claudia Galli Concha spelar Erica i Tyskungen. Några bra recensioner har det inte blivit – inte ens från kanalen där filmen sänds. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats. Foto: SF.)

Dagens middag blir åter rester från julen, denna gång kalkonskinka, köttbullar, kycklingköttbullar, prinskorv och kalkonprinskorv. En köttig blandning, helt enkelt. Vad äter du idag???

Livet är kort.

Read Full Post »

Änglamakerskan

Året är 1974 och en familj försvinner mitt under en påsklunch – förutom den minsta flickan. Det är grundhistorien i Camilla Läckbergs senaste deckare Änglamakerskan.

Om en familj som försvinner – och om dess änglamakerskor.

                                                                                                                                                            Det har gått många år och Ebba, den lilla flickan, nu vuxen, återvänder till sitt barndomshem med sin man Mårten. De sörjer sin lille son Vincent, som dött i en tragisk olycka, genom att renovera huset på ön Valö. Ön där Ebbas pappa drev en hård internatskola. Men så brinner huset och en dag är det nån som skjuter mot Ebba. Polisen Patrik står i centrum för utredningsarbetet tillsammans med Gösta, som en gång tillsammans med hustrun tog hand om den lilla föräldralösa flickan, Martin (märkligt nog med samma förnamn som författarens man) och så den mindre kompetente chefen Mellberg. Och så Erica, förstås, Patriks fru, som gärna lägger sig i polisarbetet. Hade jag varit Patrik så hade jag inte haft lika stort tålamod med detta, kan jag meddela.

Detta är en ganska typisk Läckberg-deckare. Det fikas, visst, men inte överdrivet mycket. Det dras paralleller till historiska händelser i världen och i närområdet, ett grepp Läckberg använt sig av i tidigare i framför allt Tyskungen. Dessutom handlar det delvis om liknande händelser som i den boken. Och den om att förlora ett barn har Läckberg också berättat.

Nej, det är inte mycket nytt hon kommer med den här gången, Camilla Läckberg. Ändå tycker jag att den här boken är spännande även om den bitvis känns seg och känslan av att jag har läst det här förut i nån av Camilla Läckbergs tidigare dyker upp ganska ofta. Medelbetyg, inte mer, blir det.

Read Full Post »