Roligt rapporterande – och jag blev röd i ansiktet!

Ett inlägg om fortsatt lärande, teknikens under och lite annat kul, som att vara gillad, till exempel.

---

 

Här fick jag vänta på grön gubbe ett tag i morse.

Det var lite svårt att sova fram på morgontimmarna. Mina ben har krampat tre nätter i rad och den gångna natten var det inget undantag från detta. Jag skuttade upp – och sen var det förstås omöjligt att somna om. Till sist gav jag upp. Detta fick till följd att jag kom iväg till jobbet i rätt god tid, så jag bestämde mig för att kolla om det fanns möjlighet att parkera gratis längs allmän väg. Det fanns det! Och därmed har jag sparat en parkeringsbiljett. Den kan komma till användning på måndag morgon, för då måste jag definitivt upp tidigt. Skälet är att jag ska skicka in mitt sista kort till a-kassan – på ett tag i alla fall – och försöka besvara deras märkliga meddelande. Det gäller emellertid att inte komma för tidigt till jobbet. Nu är det andra morgonen i rad jag får stå utanför och vänta – mitt passerkort funkar nämligen inte förrän efter klockan åtta. Kortläsaren visar röd gubbe innan när jag provar.

Men där fortfarande roligt på jobbet! Det kanske inte du skulle tycka, men jag har kul. Jag trivs när jag får ägna mig åt språk och skrivande. Dessutom lär jag mig nya saker varje dag. En del är användbart, annat mest kul och kuriosa för mig. Inte visste jag att det finns Ulrikamalm. Och Tetris har jag hört talast om, men inte Tätriset…

I morse gjorde jag färdigt ett korr i Word. Det var väldigt välskrivet och få ändringar. Men ändå, några ändringar. Tyvärr visade sig inte dessa korrigeringar för huvudredaktören, trots att jag följt instruktioner. Jag ska erkänna att jag mest har använt Word som skrivmaskin tidigare, men jag följde verkligen instruktionerna till punkt och pricka. Hos mig ser dokumentet helt OK ut och det syns exakt var jag har gjort ändringarna. Huvudredaktören ser dem emellertid inte. Jag gissar att det här är sånt här som kalls för Teknikens under. Nästa vecka ska vi träffas och ha en genomgång. Förhoppningsvis blir allting klarare då.

Människorna på jobbet är fortfarande väldigt trevliga. Alla hälsar och presenterar sig och jag känner mig både välkomnad och behövd. Och fyra stycken sju stycken idag (skärmdumpen är från igår) gillar uppenbarligen att jag jobbar här, enligt vårt intranät.

Fyra gillar att jag är här. Fast sen jag tog skärmdumpen har de blivit sju.

 

Berömmet gjorde mig lika röd i ansiktet som sylten på min tallrik.

Roligast av allt var det nog på lunchen. Ja, inte för att det var rast utan för att närmaste kollegan och jag gick ner till restaurangen så Tofflan fick äta ärtsoppa utan gris och pannkakor med sylt och grädde. Som grädde på grädden kom en person fram till vårt bord och tackade mig (!) för ett gott utfört arbete med en rapport till regeringen, mitt allra första uppdrag på nya jobbet. Maj gadd, jag blev lika röd i ansiktet som sylten på min pannkaka… Men samtidigt, så roligt att nån inte bara tycker att det var bra jobbat utan också säger det! Jag blev sååå glad! Lunchen med kollegan var väldigt bra på flera sätt. Jag insåg att vi tänker lika när det gäller att lära känna varandra lite mer eftersom vi ska jobba ihop. Lunchpratet blev därför blandat och samtalet innehöll såväl jobbprat som socialprat. Jag har fått väldigt god hjälp hittills av kollegan att hitta in i jobbet. Tänk om det hade varit lika bra ställt på andra arbetsplatser… Jag läste förresten igår i media nånstans på nätet att det händer saker på en före detta arbetsplats. Förhoppningsvis kan det vara bra – för alla inblandade. Det här med att var sak har sin tid är faktiskt inte bara tomt prat…

Eftermiddagen fortsatte jag med korrekturläsningen av en megarapport. Jag har nu passerat över hälften av sidorna, det vill säga 500nånting. Ögonen och jag blev snabbt trötta. Vi kämpar hårt med att komma överens med både linser och läsglasögon. Jag har en styrka på läsglasögonen när jag läser på datorskärmen, en annan när jag läser papper, böcker etc. Det är inte så lätt, men tack och lov har jag sluppit huvudvärk.

Vi försöker komma överens…

Tankning blev det på vägen hem. Och vägen hem blev en annan än igår. Mycket snabbare, men längre. En måste förnya sig, prova nya vägar, lära nytt. Efter att ha sprättat ett kuvert med grattis till nya jobbet från Arbetsförmedlingen ska jag nu ta en lång och behövlig dusch. Kvällens TV-höjdpunkt står Kanal 5 för, 100 code.

I morgon är det fredag och efter jobbet ska jag försöka orka dra runt snabeldraken*. Det behövs. Vad ska DU göra i morgon??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

*snabeldraken = dammsugaren

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lönesamtal, jobb, lite delikatesser och klädinköp

Två lönesamtal har jag haft nu (ett igår och ett idag) och inte en spänn har jag begärt eller fått. Äh, jag skojar lite. Det är sant med lönesamtalen, men när det gäller lönen är det lite svårt att veta hur det blir. Det är ju trots allt så att jag bara har anställning här året ut. Jag har i vart fall fått veta vilka intentioner som finns från två håll. Vidare har jag presenterat mitt erbjudande åt ett håll där man uppenbarligen inte riktigt kände till vad som finns att få och fråga efter. Båda samtalen var annars bra…(eh… tänk, jag höll på att skriva SAMLAG och det får ju inte jag ha förrän på måndag, sägs det!), men det blev också så att de omfattade en del jobbprat. Och, som sagt, intentioner kan man inte leva på, lika lite som man kan leva på luft.

Inte en spänn, men en guldpeng..?

För institution 1 är nu sagt att jag ska prioritera kommunikationsplanens slutversion och därefter tag tag i forskningssidorna på webben. Hela strukturen måste göras om och sidorna ska uppdateras med nya inledande texter och aktuella projekt. Frågan är om jag hinner göra detta klart före årsskiftet på 20 procents arbetstid (en dag/veckan). Bara att få in underlag kräver att man står med piskan beredd i princip hela tiden. Jag har emellertid hunnit göra en skiss och tagit fram ett lagom antal frågor som underlag till sidorna om projekten. Alltid något!

På instituton 2 är det disputation idag, men jag känner att jag inte hinner delta. Jag behöver sitta och tänka och även planera den lilla utbildning jag ska hålla i på onsdag i nästa vecka. Jag funderar på att höra om flera är intresserade så vi får ihop ett gäng om högst sex personer, det brukar vara lagom. Strax efter lunch kom en person inflygande i mitt rum, nämligen, och ville att jag på studs skulle visa hur man skapar en sida på intranätet. Och det är inte det lättaste att lära ut på två minuter…

Idag är jag så trött och mår illa, men jag hade kaffe med mig hemifrån som jag hällde i mig här tidigt i morse. I kväll blir det Fästmöns och min sista kväll tillsammans bara vi två på ett tag, så vi tänkte fira med att plocka ihop lite delikatesser till middag och kanske skölja ner med ett glas rött. Sen somnar vi väl före klockan 20 i kväll. Igår gick vi och la oss strax efter 21. Det går bara inte att hålla ögonen öppna om kvällarna! Inte när alarmet går igång kvart i sex om morgnarna.

Om jag finge önska nåt mer just nu än ett fast jobb, vore det att jag hade lite mer tid att köpa kläder. Det enda jag har gott om är jeans, men jag måste ju ha nånting under och nånting på överkroppen också. Tyvärr är jag ju ingen klädmänniska. (När det gäller utseendet lägger jag ner mest pengar på linser och frissan!) Därför blir det gissningsvis så att jag inhandlar nåt i panik – i allra sista stund… Jag har i alla fall fått sms från Anna att hon har inhandlat strumpor på jobbet åt mig idag. Strumpor är en STOR bristvara just nu. De jag har lyckats rädda från Strumpmonstret är antingen trasiga eller har uttjänt resår.

Strumpmonstret tog dess make/a!

En av ”mina” forskare var på TV igår och pratade om ett projekt som pågår tillsammans med bland annat Tokerian. Och idag vid fikat avslöjade jag att jag kallar just den affären Tokerian i min blogg. Det kanske inte var det smartaste avslöjandet jag har gjort, men lite kul var det allt att försöka besvara allas frågor om varför. Nu hoppas jag innerligt att folk på jobbet inte letar efter min blogg eller börjar följa den, det skulle vara lite… retligt och genant. Tror jag. Jag är ju ganska frispråkig här. Och så skryter jag så mycket om mina duktiga kollegor så de kan ju råka tro att de är det de är – skitduktiga!

Livet är kort.

Read Full Post »