De afrikanska breven

Ett inlägg om en bok.

---

 

Det är en märklig bok jag just har slagit ihop pärmarna på. Jag hittade den i somras på antikvariat Alfa i Stockholm, som jag besökte med vännen FEM och Finske Pinnen. De afrikanska breven av Eva Lejonsommar är en tung bok, med många teman och två berättelser som naturligtvis går ihop. Eller också inte…

Dels får vi följa missionären Elsa under början av 1900-talet i Kongo. Statarflickan Elsa, som blivit kallad under ett väckelsemöte. Vartannat kapitel följer vi Robert, akademiker, alkoholist och afroamerikan. Hur olika dessa tu än verkar hänger de ihop. Det de har gemensamt är kanske det faktum att de vill höra till. Men Elsa är lesbisk, vilket hon naturligtvis inte kan visa öppet. Och Roberts liv är en lögn, enligt en kvinnlig journalist som säger sig vara hans syssling.

Det här är en bok med många bottnar. Bara det att den består av så många känsliga ämnen i kombination – religion, ras, sexuell läggning, för att nämna några – gör den speciell. Och tung. Jag läste febrilt för att komma till slutet där allting skulle få sin förklaring. Tyvärr fick det det, men slutet blev ändå annorlunda än jag hade trott och faktiskt hoppats på.

Boken hade vunnit en del på att formges på ett annat sätt, enligt min mening. Jag har svårt att följa med i ett kapitel när tidsepoken plötsligt blir en annan. Tanken är väl att man som läsare ska se Elsas tidiga liv genom hennes febriga hjärna, men övergångarna ställer till det ibland.

Det samlade Toffelomdömet blir högt, men inte det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Journal 64

Ett inlägg om en bok.

Den sista dagen i november förra året tog Fästmön och jag tåget in till Stockholm för att träffa FEM och hennes Finske pinne. Bland annat. Och när bokmalarna har träff i Stan blir det garanterat ett besök på Antikvariat Alfa. Denna gång var inget undantag.

Mitt fynd för dagen blev Journal 64, den fjärde boken i Jussi Adler-Olsens serie om Avdelning Q vid danska polisen. Jag hittade ett inbundet exemplar av boken, som kom ut 2010. Just detta exemplar var läst typ en gång. Jag betalade 90 pix för den.  Det var lite lustigt, för jag minns att jag tvekade inför köpet. Ska jag verkligen köpa en bok mitt i en serie? Är det inte bättre att köpa böckerna i ordning? Men vännen FEM övertalade mig och sa att den ju kunde ligga på vänt tills jag hade läst de första böckerna i serien. Det var var helt rätt tänkt och jag handlade därefter.

Den här gången handlar det om missanpassade kvinnor som skickas till ett fängelseliknande hem på en ö. En av dem är Nete. Och mot alla alls, med tanke på såväl uppväxt och vistelsen på kvinnohemmet, överlever Nete och hittar till och med en plats i samhället, med en fin och förmögen man vid sin sida. Men hon berättar inte om sitt förflutna för mannen och vid ett tillfälle kommer det ikapp henne. Katastrofen är ett faktum.

Samtidigt får Avdelning Q sätta tänderna i ett antal gamla försvinnanden. Det visar sig snart att den gemensamma nämnaren i det fallet är… Nete. Ovanpå detta väcks ett annat gammalt fall till liv, det om mordet på Avdelning Q:s chef, Carl Mørcks, morbror. Ett mordfall där Carl och en kusin är de huvudmisstänkta.

Som vanligt är det mycket spännande och mycket otäck läsning. Den som gillar sånt ska definitivt läsa den här serien! Jag är en av dem som gillar böckerna. Det enda jag sörjer är att den femte och hittills sista boken, Marcoeffekten, är den enda som återstår att läsa för min del. Tursamt nog ligger den i min att-läsa-hylla!

Journal 64 får, naturligtvis, högsta Toffelbetyg!

Så här tyckte jag om de tre första böckerna i serien:

Kvinnan i rummet

Fasanjägarna

Flaskpost från P

Livet är kort.

Read Full Post »

Hennes iskalla ögon

Ett inlägg om en bok.

Det är några år sen nu jag började läsa Carin Gerhardsens Hammarbyserie. Jag tycker den här deckarserien är bra, för de fall som ingår i böckerna känns trovärdiga. För ett tag sen fick jag tag i den sjätte och senaste boken i serien, Hennes iskalla ögon. Jag betalade bara 90 kronor för ett fint inbundet exemplar, högst läst en gång före mig, på antikvariat Alfa i Stockholm.

Den sjätte och senaste delen i Hammarbyserien.

Flera av de tidigare böckerna har handlat om barn som på ett, eller oftast flera, sätt far illa. I den här boken är det framför allt kvinnor som har det svårt. Det är vinter i Stockholm. En fredag försvinner två kvinnor. Försvinnandena tycks inte ha nåt samband – kvinnorna känner inte varandra. Så småningom hittar polisen en död kropp. Under tiden har ytterligare en kvinna försvunnit. Är det en av de försvunna kvinnornas likdelar som hittas?

Samtidigt får vi följa de utredande polisernas privatliv. En av dem har ett ex som inte tycks vilja släppa taget, en annan har problem med barnbarnet som uppenbarligen far illa när det är hos sin pappa.

Jag gillar den här serien, som sagt, och mest för att fallen känns trovärdiga och realistiska. Det är otäcka händelser som utspelar sig, men det känns som om dessa fall skulle kunna vara autentiska. Författaren blundar inte för det fula i tillvaron. Däremot känns just denna den sjätte boken lite seg bitvis. Det händer inte så mycket trots att tre kvinnor är försvunna.

Toffelbetyget blir emellertid högt!

Livet är kort.

Read Full Post »

TGIF (?)

Ett inlägg om veckans sista vardag och arbetsdag.

Fredag och jag är en aaaning trött i mössan, kan jag meddela. Det har varit en… omtumlande vecka, med start på nytt jobb, pendling och allt som hör därtill. Jag är tillbaka in i byråkratins värld, men nån äkta byråkrat blir jag förstås inte. Lär nog alltid vara en outsider även i offentlig verksamhet bland pärmbärare. Förresten bärs det sällan några pärmar nu för tiden. Det mejlas. Eller besöks. Det personliga mötet är fortfarande oslagbart i kommunikationssammanhang!

Per jobbade sin sista dag idag och har arbetat intensivt med att slutföra saker. Jag har grejat med diverse, typ lite omvärldsspaning, lite pressfrågor, lite intranät. Kände mig stolt när jag kunde hjälpa en besökare på enheten med en webbverktygsfråga. Tycker att jag gör för lite skäl för min lön. Än så länge.

På lunchen kom Stefan Fotograf och tog en massa bilder av mig. Utomhus, i solen, inomhus. Med ytterkläder, i enbart jeans och kortärmad pikétröja, med de härligt snigga orange vantarna som jag fick av Irene som färgaccessoar till allt det tjockis-svarta. Kan inte påstå att jag gillar att bli fotad, men nånstans borde jag ha blivit van – särskilt med tanke på att pappa alltid fotade och morfar alltid filmade när jag var barn. Men man vänjer sig aldrig. Stefan lovade i alla fall att när bilden är publicerad, i en svensk veckotidning i samband med en artikel om mig och en av mina krämpor, skulle jag få använda den på bloggen. Kul!

Vilken färgklick till dagens tjockis-svarta!

Fästmön är ute med sina kollegor i afton. Jag ska försöka hålla mig vaken tills hon kommer hem. Det blir nog inte sent, i alla fall.

I morgon funderar vi allvarligt på en tripp till Stockholm. Vi har en del ärenden att utföra på stan och en del går faktiskt lika bra att göra i Kungliga Hufvudstaden som hemma. Sen vore det kul att träffa FEM och hennes gäng på en fika. Naturligtvis beger vi oss till sedvanligt konditori – Hurtigs på Drottninggatan. Dock med viss reservation ifall vi definitivt inte orkar. Men Hurtigs räkmackor…

Typisk räkmacka från Hurtigs! Denna åt jag som nybliven 50-åring föra året.

Nu ska jag ägna mig åt min bok på gång, ett fynd jag gjorde på Antikvariat Alfa tidigare i höstas. Eller vad sägs om 90 pix för en inbunden bok, utgiven i år, som jag tycker känns helt oläst??? Ska bli skönt att bara sitta och läsa… läza… läz-z-z-z-z-a-h-h-h-h…

Livet är kort.

Read Full Post »