Höstdagjämningen – en spännande dag 2015

Ett spänt inlägg.

---

 

Till höstdagjämningen vaknade jag med huvudvärk. Förstås. Jag fattar ju varför – jag är spänd igen. I eftermiddag ska jag skriva på ett kontrakt som ger mig arbete ett tag. Inte permanent, det lär jag nog aldrig få, men ett tag. Så att jag kommer på banan. Och på den banan kommer jag redan i morgon. Så… lite huvudvärk på grund av spänning får jag allt ta. Det är nog som det ska.

Medan regnet faller utanför funderar jag över klädsel. Såna problem har jag. Det har inte ställts så höga krav på klädseln ett tag. En har gått i mjukisbrax och linne alt. oformlig tischa, ofta med hål i, för det mesta. Inte slita på de få paltor som finns i garderoben! Jag är väldigt glad att jag ändå inhandlade några snygga överdelar i somras. Men de är av det kortärmade slaget. Kan en ha det även när det blir kallare, tro? Jag är ju så varmblodig av mig… Jag känner inte till dresscoden på mitt nya jobb, men jag hade en aning om i förväg att det inte är nåt kavaj-ställe. Det var rätt gissat! Här jobbar människor med jord och vatten, blir smutsiga om händerna.

Höstdagjämningen idag är blöt och fylld av spänning.

 

Clark Kent, my knight in shining armor.

Några miljoner bakom bilhjulen mina lär jag inte hitta, inte som tullen vid Öresundsbron. Men jag ringde bilverkstan igår och har nu bokat tid för service samt beställt nya vinterdäck. Det lilla kalaset går på en bit över 5 000 kronor, men jag behöver nog inte betala allt den 26 oktober när det ska göras utan kan förhoppningsvis dela upp kostnaden. Bilar kostar. Samtidigt hade jag inte klarat mig utan min Clark Kent*. Under den här senaste perioden utan jobb var det mycket och ofta tack vare honom som jag kom ut ur lägenheten. Nu behövs han så jag kan ta mig till jobbet. Jag tror inte att nån vet eller förstår hur det har varit. En del syns på raderna, annat mellan. Men mest får en förstås veta om en vågar fråga. Och det vågar/vill inte alla, har jag noterat. De är lättare att kommentera sånt som är ha-ha än sånt som är tårar och vånda. Det är fortfarande nio procents utrymme kvar här. Jag kör till slutet. Sen vet jag inte vad som händer. Kanske en ny blogg, med nytt innehåll och nya läsare. Eller ingen alls. Var sak har sin tid.

Idag ska jag emellertid åka kollektivt. Prövningar vi möta få… Först kommunalt med UL ner till stan, sen med SJ in till Stockholm och slutligen med SL. Det irriterar mig att jag var så effektiv att jag beställde tågbiljett i förväg, som sms. Igår kväll hörde nämligen Lilla My** av sig och tyckte att vi skulle luncha på Kungsholmen före kontraktsskrivningen. Tyvärr är dessa sms-biljetter inte ombokningsbara. Dumt!

Nu börjar det bli dags att sätta lite fart här, det vill säga trycka i linser, duscha, äta nåt och sticka iväg. Höstdagjämningen 2015 ska bli en bra dag, en spännande dag, för min del. Hoppas den blir det för dig också!

Jag lämnar dig med några bilder på Fästmöns söta busungar, tagna igår. Idag är kattungarna tre veckor gamla.

Detta bildspel kräver JavaScript.

*Clark Kent = min lille bilman
**Lilla My = före detta kollega och referent

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

TGIF (?)

Ett inlägg om veckans sista vardag och arbetsdag.

Fredag och jag är en aaaning trött i mössan, kan jag meddela. Det har varit en… omtumlande vecka, med start på nytt jobb, pendling och allt som hör därtill. Jag är tillbaka in i byråkratins värld, men nån äkta byråkrat blir jag förstås inte. Lär nog alltid vara en outsider även i offentlig verksamhet bland pärmbärare. Förresten bärs det sällan några pärmar nu för tiden. Det mejlas. Eller besöks. Det personliga mötet är fortfarande oslagbart i kommunikationssammanhang!

Per jobbade sin sista dag idag och har arbetat intensivt med att slutföra saker. Jag har grejat med diverse, typ lite omvärldsspaning, lite pressfrågor, lite intranät. Kände mig stolt när jag kunde hjälpa en besökare på enheten med en webbverktygsfråga. Tycker att jag gör för lite skäl för min lön. Än så länge.

På lunchen kom Stefan Fotograf och tog en massa bilder av mig. Utomhus, i solen, inomhus. Med ytterkläder, i enbart jeans och kortärmad pikétröja, med de härligt snigga orange vantarna som jag fick av Irene som färgaccessoar till allt det tjockis-svarta. Kan inte påstå att jag gillar att bli fotad, men nånstans borde jag ha blivit van – särskilt med tanke på att pappa alltid fotade och morfar alltid filmade när jag var barn. Men man vänjer sig aldrig. Stefan lovade i alla fall att när bilden är publicerad, i en svensk veckotidning i samband med en artikel om mig och en av mina krämpor, skulle jag få använda den på bloggen. Kul!

Vilken färgklick till dagens tjockis-svarta!

Fästmön är ute med sina kollegor i afton. Jag ska försöka hålla mig vaken tills hon kommer hem. Det blir nog inte sent, i alla fall.

I morgon funderar vi allvarligt på en tripp till Stockholm. Vi har en del ärenden att utföra på stan och en del går faktiskt lika bra att göra i Kungliga Hufvudstaden som hemma. Sen vore det kul att träffa FEM och hennes gäng på en fika. Naturligtvis beger vi oss till sedvanligt konditori – Hurtigs på Drottninggatan. Dock med viss reservation ifall vi definitivt inte orkar. Men Hurtigs räkmackor…

Typisk räkmacka från Hurtigs! Denna åt jag som nybliven 50-åring föra året.

Nu ska jag ägna mig åt min bok på gång, ett fynd jag gjorde på Antikvariat Alfa tidigare i höstas. Eller vad sägs om 90 pix för en inbunden bok, utgiven i år, som jag tycker känns helt oläst??? Ska bli skönt att bara sitta och läsa… läza… läz-z-z-z-z-a-h-h-h-h…

Livet är kort.

Read Full Post »

Babel – säsongspremiär den 24 mars

I torsdags var det ju säsongspremiär för litteraturprogrammet Babel på SvT 2. Det var också premiär för Eva Beckman som programledare. Tyvärr kommer Daniel Sjölin tillbaka som programledare om ett par veckor. Förväntansfull bänkade jag mig i bäste fåtöljen för att avnjuta en inspelad version av programmet – inspelningsbar DVD-hårddisk = halleluja!

Första gästen i studion var Åsa Moberg, författare och journalist. På 1980-talet tog författandet över. Det blev en hel del självbiografiskt, så också denna hennes nyutkomna bok, Kärleken i Julia Anderssons liv. Men boken skrevs redan för 40 år sen.

En bok som skrevs redan på 1970-talet och som handlar om socialdemokratin och Åsa Mobergs kärleksaffärer.

                                                                                                                                                       Åsa Moberg satt i studion och berättade fnittrande om sin affär med Harry Schein. Hon såg ut som en liten fru Drak-Ulla med sina vassa och prominenta tänder. Men Åsa Moberg är onekligen mycket intressant! Eva Beckman intervjuade på ett lysande sätt! Och fick Åsa Moberg att gråta – över gammalt beröm!!!

Tramskonceptet den här säsongen är att skicka ut elva författare till elva platser i Sverige för att skriva om landet. Först ut var Björn Ranelid. Björn Ranelid bevistade Hornsgatans puckel och pratade och diktade om råttor soch gengångare och ord.

Jan Guillou var nästa studiogäst. Långhårig och kortarmad satt han och raljerade i vanlig stil och pratade enbart om sig själv.

Nästa inslag handlade om Kristian Lundberg, som förlorade allt på grund av en skatteskuld, men som återkom och skrev en bok om sina upplevelser i Malmö hamn, Yarden (2009). Nu har han skrivit en fortsättning, Och allt skall vara kärlek.

En bok om att förlora allt – och att jobba i Malmö hamn.

                                                                                                                                                         Nästa studiomoment var att diskutera det faktum, enligt Eva Beckman, att allt ska ha en berättelse. Debattörer var Jan Guillou, Lena Andersson och Claes de Faire. Den sistnämnde menade att ordet berättelse är ett modeord, något som ska bekräfta reklamen. Jan Guillou ansåg att berättelse är en felöversättning från engelska och att det som avses är image eller ideologi. Lena Andersson satt som en grå mus och försökte försvara att hon använt ordet berättelse i en debattartikel om sossarna.

Jean M. Auel har just gett ut den sjätte och sista delen i sin tegelstensserie om stenåldern. Boken kommer ut på svenska nästa vecka. Nästa reportage blev ett besök i denna amerikanska, inte som jag trott australiensiska, författares hem. Ett otroligt vackert hem, fyllt av böcker och tavlor. En fantastisk kvinna, fembarnsmor utan några särskilda kunskaper om stenåldern, som skrev riktiga bestsellers på 1980-talet.

Veckans lästips, långa bokserier, blev:
Jan Guillou: Mina drömmars stad av Per Anders Fogelström
Claes de Faire: Bo Baldersons böcker
Åsa Moberg: Cora Sandels Alberte-svit

Read Full Post »