Inspirerad av blogginlägg signerade Rickard Engfors och Max Colliander måste även jag få kluddra ner några rader om det senaste i raden talangprogram på TV – True Talent.
Alltså jag har en inbyggd skepticism mot såna här program där man tar in ett antal ”vanliga” människor, ställer dem framför TV-kameran och gör dem till idoler. För ett tag. Sen kommer ingen ihåg dem och många går det riktigt dåligt för i livet.
Det kan handla om helt galna dokusåpor där största bedrifterna går ut på att nåt av följande, ibland i kombination:
- att vara så konstig som möjligt
- att supa så mycket som möjligt
- att kn***a så mycket som möjligt
eller talangprogram som visar
- folk som absolut inte har nån självinsikt om sina tillkortakommanden
- en jury bestående så kallade proffs som gör allt för att förnedra den som inte är tillräckligt snygg. Ibland händer det att man också slår ner på talangen ifråga, vanligen på ett mycket grymt sätt.)
Jorå, jag har gett program som Robinson, Baren, Big Brother, Idol, Ullared, Ensam bonde söker mamma och allt vad skiten de heter, en chans. Jag har följt vart och ett av dem – eller åtminstone ärligt försökt – under en säsong. Ibland har jag inte pallat mer än ett avsnitt. För det finns så mycket skräp där ute som visas på TV att jag hellre stänger av och läser en bok. Eller skriver bitska blogginlägg.
Igår kväll satt jag med ena ögat fäst på min blogg, det andra på True Talent på TV:n. Det jag omedelbart gillade med programmet är att man inte är utseendefixerad. Inte heller är talangerna tonåringar eller i yngre 20-årsåldern. Det handlar om att hitta bra röster. Talangerna coachas av Jessica Andersson, Danny Saucedo och Tommy Körberg. Två av dessa tre tycker jag verkar vara ödmjuka artister, medan den tredje har ett lite för stort ego för att jag ska uppskatta personen ifråga. (Det blir lite jobbigt att höra artisten ifråga nämna sig själv minst en gång i kvarten.) Men i alla fall. Talangerna coachas av dessa tre.
Det nya i det här programmet är också att vanliga människor utgör jury. Det finns tre jurygrupper, indelade i ålder. Ingen av grupperna ser framträdandet först utan hör bara rösten. Under framträdandet röstar jurygrupperna och enligt hemsidan gäller följande:
[…] Bara de som lyckas få hela juryn med sig går vidare i tävlingen. […]
Och då vänds också scenen så att jurygrupperna ser sångaren. Men frågan är om ALLA i en jurygrupp måste trycka grönt eller om det är ett visst antal. Jag har nämligen svårt att tro att så många människor har samma musiksmak…
Troligen lär jag inte följa True Talent, för min skepticism finns där fortfarande. Men jag gillar helt klart detta koncept bättre än alla andra talangtävlingar – det är inte utseende- eller åldersfixerat och juryerna består av vanliga musikälskare (får man väl tro, dårå!..). Så… jag kanske ser nåt mer avsnitt. Eller två… 😳
Jag ger True Talent ett högt betyg, fyra tofflor av fem möjliga!
Härligt Tofflan, du och jag ger samma program samma poäng 🙂 jag tycker det var det bästa talangprogrammet för tv hittills. Det är 50% av personerna i varje publik som måste gilla, sen blir det ju sedvanlig utröstning under söndagar, då är det väl vi, svenska folket som röstar igen 🙂
Och OVANLIGT att vi gillar samma TV-program! 😉 OK, hälften av alla personerna i varje jurygrupp! Det framgick inte av hemsidan – eller också läste jag slarvigt. JAHA, så det är utröstning på söndagar… Men svenska folket har ju så taskig smak, det ser man ju på Melodifestivalen… 😦 Jurygrupperna verkar ju bestå av folk som gillar sång och musik och de går ju inte på artisternas utseenden!..