Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 22 augusti, 2011

Varning för snusk!

Internt är Tofflan känd för sin… ehum… märkliga smak vad gäller filmer inspelade från TV:n till DVD-hårddisken. Ofta, ofta har Tofflan lurat Fästmön och sagt:

Jamen det här ska vara en skiiitbra film, alltså!

Och sen har det varit allt ifrån trams till rena skiten, för att prata klarspråk.

Men i kväll blev Tofflans TV-films-tabbe total! Vi hade bänkat oss med var sitt glas rött och en gigantisk skål chilibågar. Anna i soffan, jag i fåtöljen. Vi skulle se en thriller som hette Blindness.

Så startar jag filmen. På TV:n ser vi en tonårskille i enbart kalsonger sätta på en p-rulle efter att han sett sina föräldrar åka iväg. Killen tittar på filmen och… ehum… rör… entusiastiskt vid sina privata kroppsdelar. För att inte grannarna ska kunna höra nåt har han hörlurar på sig och agerar den manliga parten i filmen. Han hör alltså inte hur föräldrarna OCH hans mormor kommer, låser upp dörren och kliver – samtidigt som han också… kommer…

Då stängde vi av. Detta var definitivt inte en thriller utan så kallad amerikansk collegekomedi med snusk. Och en rejäl Tofflan-tabbe… Jag är  så glad att jag inte skulle se Blindness med mamma… 😳

Sen såg vi Max Manus och det var en verkligt seriös film!

Annonser

Read Full Post »

För ett bra tag sen spelade jag in den norska filmen Max Manus (2008) från SvT 1. Jag gissade att det var en djup film och jag sparade den till ett speciellt tillfälle. I kväll blev det ett sånt tillfälle och Fästmön och jag tittade på den tillsammans. (Fast egentligen skulle vi se en annan film, men om detta kommer ett särskilt inlägg senare.)


En film som inte lämnade en oberörd…

                                                                                                                                                                  I kväll blev det rödvin. Rödvin blir i alla fall jag känslig av ibland. Men den som inte blir berörd av den här filmen, den personen är nog totalt oförmögen till empati och andra känslor.

Filmen är baserad på en sann historia om den norske motståndsmannen Max Manus. Han var en av de största sabotörerna och sprängarna under andra världskriget. Men först deltog han i finska vinterkriget. När Norge sen kapitulerade mot Tyskland började han med mindre motståndsarbete som att sprida anti-tyska texter och flygblad. Så småningom utbildades han i Skottland innan han återvände till Norge för att arbeta i motståndsrörelsen.

Det här är en viktig film, en film som berör. Se den, för f*n! Högsta Toffel-betyg!

Read Full Post »

Nu är vi hemma igen, Clark Kent* och jag – och Fästmön, förstås! Annas första dag på sitt vanliga jobb efter sommarens administrativa vikariat slutade redan klockan 13. Det hade nog varit lite konstigt att gå tillbaka, men min älskling är ju bäst så det gick finfint.

Jag har nyss varit och hämtat Clark från Ryds Glas där han har fått ett nytt öga, det vill säga en ny vindruta. Det var en alldeles utmärkt service därifrån, med lånebil och allt. Rutan har nu inte en endaste prick – ta i trä! – så i morgon ska jag skramla ihop några spänn så att Clark får en New Car Scent- Wunderbaum! Det är han värd! Vidare ska ha få en ny biljettficka till insidan för de kostar bara tio pix på Biltema. Lånebilen är återlämnad och Clark vilar nu ut i garaget efter dagens operation.


Lånebilen var inte så diskret, precis…

                                                                                                                                                        Självrisken var det jag behövde betala på rutan, det vill säga 1 500 spänn. Rutan i sig plus arbetet gick på betydligt mer. Tack och lov för kreditkort, säger jag! Och särskilt TACK till vännen som erbjöd ett lån. Det är i såna här svåra situationer man inser vem som är ens riktiga vänner.

Den hela bilmannen och det tomma kontot ska vi fira med ostpaj och RÖDVIN i kväll! Ja, för jag tappade ju upp merlot i lördags och hade inte flaskor så det räckte. Sista skvätten hamnade därför i en enliterskaraff… Ja, ja, Anna är ledig i morgon och jag behöver trösta mig, det erkänner jag. Jag är i vart fall evigt tacksam att det finns försäkringar, för notan hade blivit betydligt större annars.

För övrigt har jag jädrigt ont i magen idag och det kan bero på nerverna som varit på helspänn. Det har dessutom regnat hela dan och man blir trött och less på det blöta och mörka.

I morgon blir det några ärenden samt en tur ut till Himlen med lite mat samt för att hämta några andra skor än sandaler till Anna. Det plaskar om fötterna, så att säga…


Plaskblött! Bilden tog jag i somras med min fyraåriga, tejpade Nokia N95, för nån Ajfån har jag inte.

                                                                                                                                                            *Clark Kent = min lille bil-man

Read Full Post »

…känns betydligt mer angeläget att läsa och blogga om än en fallen statschef. För vi snackar inte om lite ungdomsarbetslöshet, vi snackar om en hel generation utan jobb. Rubriken i Svenska Dagbladet är inte överdriven, på nåt sätt.

Ute i Europa går var femte person i åldrarna 15 – 24 år utan jobb. Jaa, 15-åringar kan vara färdiga med sin obligatoriska skolgång och arbetslösa. I Spanien är det ännu värre, där går hälften av alla unga i dessa åldrar utan jobb.

Hur ska det sluta? Jag menar, om man aldrig lyckas få nån erfarenhet eller komma in på arbetsmarknaden? Då är det ju lika bra att lägga sig ner och dö. För har du ingen försörjning kan du inte överleva.

I Sverige är 23 procent av de unga utan jobb. Det är flera än genomsnittet ute i Europa. Hur kan man då säga som forskaren Oskar Nordström Skans på Institutet för Arbetsmarknadspolitisk utvärdering? Han tycker nämligen inte att vi ska prata om en förlorad generation. Han säger bland annat i artikeln i Svenska Dagbladet:

[…] Det är klart att det är ett stort socialt problem att inte komma in på arbetsmarknaden, men för det stora flertalet kommer det ändå att gå bra.Vi ska inte glömma att ungdomsarbetslöshet skiljer sig från när äldre blir av med jobbet. De har svårare att komma tillbaka, för unga är perioden av arbetslöshet ofta betydligt kortare […]

Sluta jämföra äpplen och päron! Det är illa för både unga och oss äldre som är arbetslösa! Man slås ut – de unga redan från början, vi äldre när vårt sparkapital är slut. Skillnaden är att de unga får viss hjälp och engageras i olika program som de får några tusenlappar för i månaden. De flesta klarar sig på detta eftersom de bor kvar hemma. Vi som är äldre kan ha tur att hitta arbetsgivare som är intresserade av personer med yrkeserfarenhet. Tyvärr tycks dessa arbetsgivare vara få. De flesta av oss äldre bor ju inte kvar hemma eftersom många inte ens har sina föräldrar kvar i livet…

Alldeles nyss ringde för övrigt min lilla mamma och sa att hon var för sjuk – ja, hon har varit dålig hela helgen – för att ta sig till banken och sätta in de 1 500 kronor jag behöver till klockan 15 idag. Men lilla mamma då! Jag har verkligen inte bett att varken få eller få låna pengarna, men det skär i mitt hjärta att veta att hon är så sjuk och så vill hon hjälpa mig. Nu är jag vuxen och jag ska klara mig själv. Det jag undrar är bara var alla mammas så kallade gamla goda vänner tog vägen efter att min pappa gick bort? Tur att mamma, liksom jag själv, har förmågan att göra nya bekantskaper, men det blir ju inte lättare när man blir äldre och inte ens har arbetskamrater.

Hur som helst, ni som finns där ute för såväl min mamma som för mig, TACK! Jag sparar er i mitt hjärta – ni som hjälper med handling och inte bara tomma ord.

Det första jag själv ska göra när jag är i jobb är att byta fackförbund. Det andra jag ska göra är att försöka knyta till mig en arbetslös ungdom som behöver en praktikplats. Mina ord ska inte förbli tomma, de ska bli till handling!

Read Full Post »

Tidigare i morse läste jag en artikel i en lokal blaska som man verkligen kan läsa ironiskt. Dessutom var den införd på ekonomisidan, under sidans rubrik På jobbet. Som du ser skojade jag till det redan i rubriken till det här inlägget och fick till en ironisk tvist.

Hur som helst, Charlotte Simonson, som har skrivit artikeln, kan ju inte hjälpa att hon jobbar där hon jobbar, men hon har ställt samman åtta sätt att döda kreativiteten på en arbetsplats. Och tänk, det är som att studera en handbok för vissa före detta chefer! Notera att jag skrev före detta. Ja ja mens! Lagen om karma.

Här kommer de åtta sätten. Exemplen vid varje sätt är dock mina:

  1. Gör arbetsgruppen homogen. Alltså alla i arbetsgruppen ska vara likadana. Blanda inte in nån ny kompetens i gruppen. Ett exempel: alla är kvinnor runt 35 – 40 år med småbarn.
  2. Ta inga risker. Om det dyker upp en ny idé – räkna på vad den kan kosta. Nya idéer kan vara alldeles för osäkra och kostsamma. Ett exempel: säg nej till allt från den som vill utveckla arbete, arbetssätt, arbetsuppgifter etc.
  3. Ge ingen uppmuntran. Beröm och uppskattning kan få folk att våga testa nya saker, men här ska vi göra som vi alltid har gjort. Ett exempel: ge folk tråkiga och tjocka böcker i present, som jobbet betalar, förstås. Då har de nåt att sysselsätta sig med i stället för att komma med nya idéer. Eller säg möjligen: ”Jag tror på dig!” och dra sen undan mattan för vederbörande.
  4. Tolerera inga misslyckanden. Misslyckanden ska fördömas. På så sätt minskar självförtroende och mod hos medarbetaren som annars riskerar att lära sig av misstaget. Förminska, skäll ut och bestraffa! Ett exempel: tolerera bara misstag bland dem som är homogena i gruppen. Den som sticker ut, till exempel en homosexuell, ska givetvis förminskas för sexualitet har ju med jobbet att göra.
  5. Förbjud kafferaster. Sitt vid datorn hela arbetsdagen och ta inga pauser. Pauser ger tanken fritt utrymme och det kan ge upphov till kreativitet. Diskussioner, miljöombyte, en promenad och liknande riskerar också ett öka kreativiteten. Ett exempel: låt den homogena gruppen fika i trekvart när det inte är fikarast i stället så att andra avdelningar/motsvarande reagerar. Den homogena gruppen ägnar stor del av den fikarasten åt att prata barn och snacka skit om den som inte tar fikarast när det inte är… fikarast. Men låt sen den homogena gruppen slippa lunch så att gruppmedlemmarna kan gå hem från arbetet klockan 14.
  6. Ta kreativitet för given. Kreativitet ska vara statiskt och nåt som bara vissa har. En del menar att den går att träna upp. Ett exempel: nej, nej, nej! Kväv redan i lindan såna tankar och sänd ner den som uttrycker sånt här i källaren för att rensa förråd!
  7. Omge dig med lakejer. Omge dig med ja-sägare. Då minskar du risken för kreativa tankar och utveckling. Ett exempel: anställ dina kompisar.
  8. Känn ingen tillit. Visa inget förtroende för de anställda. På så vis tystnar eventuella förslag. Ett exempel: detaljstyr kompetent personal, strunta i att styra inkompetent personal. Den senare lägger i alla fall ändå ut alla jobb på externa företag.

Nu blev du tyst, va?!

Read Full Post »

Ur Sista samtalet av Stephen Booth:

[…] – Visste ni att en häst är lika intelligent och känslig som ett sjuårigt barn? frågade Hurst.
Men det imponerade inte på Fry. Visst kunde sjuåriga barn vara jobbiga… men de brukade inte bajsa på ens skor utan anledning. […]

Read Full Post »

Så var det dagen för Clark Kents* eh… ska vi säga… starroperation? – ett ingrepp naturligtvis utfört inom den privata vården. I det här fallet Ryds Glas i Boländerna. Ja du kanske minns den spräckta vindrutan. Idag var det dags att lämna in bilen och få rutan utbytt. Till den facila kostnaden av 1 500 kronor. I skrivande stund vet jag inte var jag ska hitta dessa pengar fram till klockan 15. Men jag noterade när jag lämnade in bilen att de helst tar kort. Och på kortet har jag en flertusenkronig kredit sen min tid som högavlönad. Kommer väl till pass nu. Inte väl som uttalas ”väll” utan väääl med långt ä.


Min man.

                                                                                                                                                                    Jag har hittills fått bra service från Ryds, ett företag som mitt försäkringsbolag rekommenderade. Gratis lånebil ingår och jag har kört hem en liten Polo därifrån vars bromsar nyper till vid minsta touch. Detta får mig att undra vad Mekar-Bruden egentligen har gjort med Clark Kents bromssystem… Du anar inte vilken stor lust jag har att hänga ut människan med namn och allt, men jag gör det inte av olika skäl. Ett är väl att jag nånstans tycker synd om en person som jobbar på bilverkstad och som uppenbarligen tror att hon klarar av att byta bromsbelägg… Hur som helst, den lilla Polon är kvick också och jag begriper mig inte riktigt på alla funktioner, men hem kom jag i en bil vars lackade ytor gjorde 100 procent reklam för… Ryds glas. Dessutom fick jag lånebil nummer sex, det tar jag förstås som ett tecken på att man förstår mig!


Grundfärgen på lånebilen är nog vit, men nu är den rätt grön också.

                                                                                                                                                       Fästmön började arbeta på sitt vanliga jobb idag och hennes arbetsdag startade klockan sju. För att hinna med blev hon därför avlämpad redan tjugo i på jobbet, för sen skulle jag ju ta mig ut till Boländerna. Hon slutar redan klockan 13 idag, så vi får en hel eftermiddag och kväll tillsammans. Bilen ska inte hämtas förrän klockan 15, så eventuellt äter vi middag innan dess. Idag blir det rester, det vill säga ostpajen från lördagen. Till den tänker jag göra en god sallad.

Onsdag – fredag börjar Anna klockan sju, vilket innebär tidig uppstigning på morgnarna. För det känns väldigt mycket tidigare än när hon började klockan halv åtta… Två långa dar har hon också, onsdag och torsdag, så jag får väl se till att ha nåt gott till middag klart när hon kommer hem. På fredag slutar hon klockan 13, men då bär det väl diretk iväg för att storhandla eftersom Elias och tjejerna kommer till kvällen.

Nästa vecka blir jag hos Anna i Himlen några dar, men sover sen hemma den 31:a. Den 1 september smäller det nämligen! Innan dess har jag mappen med inläsningsmaterial att ta mig igenom. Det känns inte alls betungande, bara roligt!

Snart dags att vika tvätt från igår och köra igång ett nytt lass. Troligen bli det två maskiner idag, en med tjockis-svart tvätt och en med jeans. Annars har jag betat av bra på min Att-göra-lista, den som ligger på bänken i köket. Kvar att göra är emellertid att sätta en ny vinsats och det gör jag nog nån dag i veckan. Det är inte så betungande mer än för ryggen.

Nu är det dags att kolla om det har hänt nåt lokalt, regionalt, nationellt och internationellt. Sen blir det kanske det där avsnittet av The Killing från i torsdags som jag inte har hunnit se än.

                                                                                                                                                            *Clark Kent = min lille bilman

Read Full Post »