I samband med Pride… På TV

Igår invigdes Pride-veckan – det har väl inte undgått nån? Och som jag skrev häromdan tycks media vältra sig i HBTQ-artiklar. Det är väl bra i sig, men jag skulle önska att bevakningen var minst lika stor året om och inte bara en enda vecka om året.

• Men även etermedia vältrar sig – på gott och ont, dårå. Ibland blir jag mest full i skratt, ärligt talat. Igår kväll, till exempel hade SvT2 ett program om homosexuella djur… (Länken går till SvT Play ifall du missade det och vill titta.)
• I förra veckan startade en norsk dokumentärserie från 2010 på SvT2, Mitt liv som homo. (Finns tydligen inte på SvT Play!) I fyra delar berättar män och kvinnor om livet som homosexuell. Jag har inte sett det än, men spelade in på DVD-hårddisken igår så vi ska kanske titta i kväll.
• Del två kommer på onsdag klockan 20, följt av programmet HBT-personer om sina kroppar (länken går till ett SvT Play-klipp), en svensk dokumentär från 2010, klockan 20.30. Tolv personer – bögar, flator och transpersoner – berättar om sina kroppar.
• Innan dess, på onsdag, visas klockan 18 på SvT2 Könets vetenskap (den hittar jag inte heller på SvT Play!), en amerikansk dokumentär från 2009 om intersexuella.

Vem vet..? Kanske Tofflan dyker upp på en TV nära dig…

 

• I kväll klockan 18 visar SvT2 1700-talets homosexuella Europa (rättigheterna att visa denna på SvT Play har gått ut), en brittisk dokumentär från 2010.
• Torsdag klockan 18 kan man se en dokumenter på SvT2 från New Zeeland från i år, Är han en hon, eller? Programmet handlar om Graham.
• Fånigt nog, tycker jag, visar Tv6 filmen Härmed förklarar jag er Chuck och Larrry på torsdag klockan 21. En amerikansk komedi om ett kompispar som gifter sig.
• SvT 1 kontrar på filmfronten på fredag klockan 22.35 med Tootsie, en komedi från 1982. Men jisses, har de varit och gjort utgrävningar i stenåldern, eller???
• Men före dessa kan man se en brittisk dokumentär från 2011 på SvT 2 klockan 18, Världens farligaste land för homosexuella. Landet är Uganda.
• På söndag klockan 22.15 visar SvT 2 den svenska dokumentären från 2009 Hemligheten om skådespelaren Carl-Ivar Nilsson. Se den! Den är mycket gripande!
• Sen är ju Pride-veckan slut och nästan också TV-programmen. Men Mitt liv som homo del tre går på SvT2 klockan 20 onsdagen den 10 augusti. Tänk, det finns ett liv efter Pride även på TV…

Read Full Post »

Tokerian tur och retur. Del 206.

Glä! Vi ska till Pride på torsdag och vad händer? Lingonen trillar in! Tofflan blev därför tvungen att hasa över till Tokerian för att inhandla choklad nödvändigheter. Och få sig ett uppmuntrande skratt åt följande:

• två riktiga apor eyeballade Tofflan på väg mot Tokerian. Tofflan eyeballade tillbaka – nån j***a ordning får det väl för f*n vara!
• en militant tant styrde sin gubbe mot rätt diskmedel. Gubben var ovillig.
• en jättesöt liten tjej kånkade och bar en skittung varukorg.
• två ganska unga kvinnor gled omkring i var sin fotsid dräkt. Den ena (dräkten, alltså!) var bajsbrun, den andra zebrarandig. Det såg ut som om de var på väg till ett cocktailparty och inte inne på Tokerian för att köpa falukorv.
• en skum figur, helt klädd i tjockis-svart, gled runt längs hyllorna och spred iskyla, en riktig Mårran. Figur var iklädd en tank-top som var alldeles för kort vilket innebar att en stinn buk, totalt onådd av en endaste solstråle, tittade fram över shortslinningen. Och ur shortsen stack ett par blåvita ben med långa, mörka hårstrån ut. Huvva! säger jag bara. Jag blev riktigt rädd!

Minus strumporna idag, dårå!

 

• en gigantisk mansperson hade uppenbarliga problem att få byxorna att stanna uppe – trots både hängslen och livrem.

Ja men se där! Det var ju en riktigt rolig stund! Roligast hade jag åt Mårran-figuren, som jag såg spegelbilden av i ett av skyltfönstren. Det var ju jag, liksom…

Read Full Post »

Tisdagstruddelutt

Nej, vet du vad! Jag är inte alls så hurtig (!) som rubriken antyder, jag tycker bara att det är så j***a svårt att komma på bra rubriker. Antingen blir det tråkiga överskrifter eller för långa haranger eller missvisande så ingen fattar vad inlägget ska handla om. Inte tror jag att den här rubriken ovan är annorlunda, men den är inte för lång i alla fall.

Jag försöker kommunicera, men är dålig på rubriksättning.

                                                                                                                                                        Fästmön är körd. Till jobbet, alltså. I morse grälade vi – på skoj! – om hur man kollar utetemperaturen. Anna sa att det bara var 13 grader när hon kom och väckte mig. Men det beror ju på vilken termometer man rådfrågar. Den i köket visade nämligen på 20 grader. Fast Anna har förstås rätt (tror hon, ja…) som hävdar att man ska kolla termometern på skuggsidan. Och där hade tempen stigit till… 14 grader. Nu ska du inte tro att vi lever på gränsen till Nordpolen, inte. Vänta bara! Här blir nog 30, 35 grader innan dan är slut. Och klibbig luft, förstås.

I eftermiddag ska vi mötas på stan, vilket innebär att jag ska åka buss. Det tycker jag inte är roligt. Det blir KBT-träning och fy 17 så hemskt det ska bli. Men jag ska. Anna tar bussen från jobbet. Syftet med stadsbesöket är att hon ville kolla på kläder – jääättekul i värmen (not…). Jag vill bara komma hemifrån en stund. Kanske ta en kall öl nånstans.

En maskin tvätt är ren, torr, vikt och sorterad i strykhög. I morgon kör jag sista maskinen innan jag stryker på torsdag förmiddag. Då blir det packning för min del också. Man vill ju vänta i det längsta för att se hur vädret blir. Det slutar alltid med att vi har med oss för mycket skit grejor…

Nej, vi ska inte flytta! Den här bilden är från mammas flytt i april förra året. Men våra väskor är i samma… format, ungefär… För tre nätter…

                                                                                                                                                                   Nu sitter jag och laddar för ett mejl till mammas kusin B som jag har utlovat. Jag har fått mammas tillåtelse att berätta om jobbet, men jag tänker berätta lite mer om mitt liv. Inte allt, men mycket. Annars kan jag ju inte ge henne länken till den här bloggen, eller hur? Nu är mammas kusin i mammas ålder, men hon är betydligt mer vidsynt och har bott i förort till Stan sen 1950-talet, tror jag.  Vidsynt… Vill jag tro och hoppas. GAH, det känns som om jag ska komma ut! Igen! Varför är det så svårt???

Read Full Post »

The Tiny Toffla Story: Vi hade börjat med D…

Jag blir ofta häcklad av familjen för att jag skriver så fruktansvärt illa. Jag är själv medveten om det, så familjen har inte fel på nåt sätt. Alla de vackra ord som finns i huvudet blir gräsliga kråkfötter när de kommer ut på papper. Och det är min hand som har fått till dem. Ibland är det så illa att jag inte kan tyda vad jag själv har skrivit.

Nej, så här fint skriver inte jag!

                                                                                                                                                                 Det familjen – och andra som råkar ut för mina kråkfötter inte vet – är förstås historien bakom sagda ”fötter”. För det klart att jag har letat och funnit en orsak till detta – jag tror inte att det bara är så att man skriver fult.

Jag är född i Metropolen Byhålan, men mina småbarnsår tillbringade jag i Tranås. När det var dags för mig att börja skolan flyttade vi tillbaka till Byhålan. Jag kände ingen och ”alla andra” kände ”alla andra”. Det var lite tufft! Men jag började första klass i Strandskolan som låg nere vid Vätterpromenaden och nu är riven sen länge. Och jag fick världens snällaste fröken som hette Margareta Gille och som jag tror fortfarande lever, numera i Stöllestan*.

Men det var så att på den tiden skulle barn inte kunna läsa när de började ettan. Och det kunde ju jag. Därför fick jag ha vissa lektioner en trappa upp, med tvåorna. Min fröken var bekymrad, för hon tyckte att jag var för smart. Hon ville att jag skulle testas och få hoppa över en klass. Men skolan ansåg att fröken var gammeldags och man beslutade att min nya fröken i andra klass, Ulla, tror jag hon hette, skulle få göra en bedömning. Jag fick dessutom byta skola och fick delvis nya klasskamrater. Ingenting skulle färgas, liksom.

Efter nån månad i andra klass fick jag träffa skolpsykologen, en farbror islänning som pratade lustigt. Tre gånger tror jag att jag fick träffa honom och svara på en maaassa frågor. Det gick galant att svara på frågor, utom när det gällde en viss mattefråga. Jag minns den än idag. Det var två hinkar som skulle fyllas med vatten för att tillsammans innehålla åtta liter och hur skulle man göra då när den ena hinken rymde fyra liter, den andra sju??? Ja, jag har alltid haft svårt för matte, men idag kan jag förstås lösa problemet och hitta svaret på frågan, men inte då. Och det grämde mig! Nyss åtta år fyllda och förgrämd över en mattefråga! Bara det, liksom…

Det var inte såna här hinkar i räkneexemplet, men denna är så söt så den får vara med i inlägget som dekoration. Hinken på bilden har tillhört pappas moster Ljuba när hon var barn. Tidigt 1900-tal, alltså. Numera finns den hos min mamma.

                                                                                                                                                                Hur som helst, i andra klass fick vi börja med skrivstil. Och nu kommer snart poängen i den här berättelsen! Vi hade börjat lära oss att skriva skrivstils-D när det så blev klart att jag skulle lämna klass 2D på Lyckornaskolan och flytta till fröken Kerstin och klass 3D, tror jag det var, på Norra skolan. (Det var för övrigt här jag lärde känna såväl min före detta fru som vännen FEM!) För trots att jag misslyckades att hitta svaret på frågan om hinkarna och vattnet hade de inte sett så höga testresultat sen 1950-talet (detta var 1970). Ojejoj! (Jag är ironisk.)

Efter två månader i andra klass hoppade jag alltså vidare till tredje. Och där fick man minsann inte lära sig skriva skrivstil, det skulle man kunna. Så jag kämpade på lite på egen hand, men riktigt bra blev det aldrig. Däremot fick jag roligare och mer utmanande skoluppgifter, vilket gjorde att jag tyckte att det var roligare att gå till skolan.

På den här vägen är det. Jag fick alltså inte lära mig skriva skrivstil mer än till knappt D. När datorerna gjorde sitt intåg i slutet av 1980-talet, i början av 1990-talet, var både jag och omgivningen glada – vi slapp ju mina kråkfötter…

                                                                                                                                                   *Stöllestan = Vadstena

Read Full Post »