Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Robinson’

Ett inlägg om en bok.


 

Jag skulle vara din hundNån tipsade mig här på bloggen en gång om Anneli Jordahls lilla bok med den långa titeln Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet). I slutet av februari fyndade jag boken för tio kronor på Myrorna inne i stan. Nu har jag läst den sorgliga historien.

Boken är baserad delvis på existerande brev, men uppdiktad av författaren och fiktiv. Ändå går det inte att låta bli att tänka att den kanske var precis så här, kärlekshistorian mellan Ellen Key och godsägaren Urban von Feilitzen. Boken börjar medan Ellen är lärarinna i Stockholm och Urban bor med sin fru och fyra barn på ett gods utanför Linköping. Urban blev kritiker och essäist och kallade sig då Robinson. I den här romanen blir den 15 år yngre Ellen hans platoniska kärlek, men också hans mentor.

Det är en sorglig histora. Ellen är den eviga fröken, medan Urban är fången i ett kärlekslöst äktenskap. Skilsmässa var naturligtvis inte att tänka på under den här tiden. Ellens kärlek är stark och kvävande. Han är inte fri, han vill, men kan inte vara med Ellen. Hoppets låga tänds många gånger – och släcks bryskt.

De träffades inte så ofta, men de skrev alltså brev till varandra. Enligt efterskriften är boken inspirerad av brevväxlingen, men Ellen Key brände sina brev till Urban von Feilitzen och bara ett fåtal finns bevarade på Kungliga Biblioteket. Av Urban von Feilitzens brev till Ellen Key finns 76 bevarade.

Toffelomdömet blir högt. Berättelsen är så trovärdig, även slutet på Strand. Storstadskvinnor kan fortfarande ansöka om att få bo på Strand ett par veckor om sommaren. Kanske ansöker jag till nästa sommar…

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Jag tycker inte att det är OK att knarka. Jag tycker inte att det är värre om kändisar knarkar än om vanliga dödliga gör det, men jag tycker att offentliga personer ändå bör föregå med ett visst gott föredöme. En ny mätning visar att 70 procent av svenskarna håller med mig – det är viktigt att offentliga personer låter bli narkotika.

Som illustration till hur motstridig synen på narkotika är i vårt land tar Dagens Nyheter upp barnprogramledaren Ola Lindholm. Han blev nyligen dömd för ett ett ringa narkotikabrott. Han uttalade sig före domen att det kanske tar tre månader, sen är hans brott förlåtet och han kan åter visa sig i rutan. Och det gick ju faktiskt snabbare än så – redan nu har han jobb kreativ producent på produktionsbolaget ITV Studios Nordic. Bolaget gör bland anant TV-program som Robinson, Draknästet och Halv åtta hos mig. Och enligt bolagets VD är det inte helt omöjligt att Ola Lindholm får jobba som… programledare för barn i framtiden.

Men nu har alltså en ny undersökning, gjord bland cirka tusen personer, visat att det faktiskt spelar roll om kändisar knarkar eller inte. Samtidigt växer misstron runt omkring oss – i bland annat media – om vårt lands narkotikapolitik. Lindriga narkotikabrott framställs som just… lindriga brott. Brott som jämställs med att köra bil utan bälte. Men hallå, vem är så korkad att man kör bil utan bälte? Det tar bara ett par sekunder att bälta sig, vad är problemet???


Det är väl inte tidskrävande eller svårt att ta på sig ett sånt här?

                                                                                                                                                              Det finns ju fler kända svenskar som har blivit dömda för narkotikabrott. Det jag är fundersam över är hur olika de behandlas. Sanna Bråding hamnade ute kylan direkt (hon dömdes i augusti 2008) och har väl först nu börjat få uppdrag igen, medan Micke Persbrandt (greps i januari i år), tja, han erkände, betalade böterna och sen var det glömt och han lika hyllad efteråt som före. Är det skillnad på kändisar och kändisar, liksom? Eller handlar det om kön? Vad har media för roll? Vad tror du?

För mig tycks det som om skillnaden beror på kön och att medias hantering spelar roll. Men samtidigt kan jag tycka att Persbrandt var rak och ärlig och erkände med en gång, vilket Ola Lindholm ju aldrig har gjort. Han dömdes mot sitt nekande. Så olika, ändå verkar dessa herrar flyta på i tillvaron rätt OK.

För övrigt, som jag skrev inledningsvis, tycker jag inte att det är OK att knarka – även om vissa brott anses lindriga…

Read Full Post »

Inspirerad av blogginlägg signerade Rickard Engfors och Max Colliander måste även jag få kluddra ner några rader om det senaste i raden talangprogram på TV – True Talent.

Alltså jag har en inbyggd skepticism mot såna här program där man tar in ett antal ”vanliga” människor, ställer dem framför TV-kameran och gör dem till idoler. För ett tag. Sen kommer ingen ihåg dem och många går det riktigt dåligt för i livet.

Det kan handla om helt galna dokusåpor där största bedrifterna går ut på att nåt av följande, ibland i kombination:

  1. att vara så konstig som möjligt
  2. att supa så mycket som möjligt
  3. att kn***a så mycket som möjligt

eller talangprogram som visar

  1. folk som absolut inte har nån självinsikt om sina tillkortakommanden
  2. en jury bestående så kallade proffs som gör allt för att förnedra den som inte är tillräckligt snygg. Ibland händer det att man också slår ner på talangen ifråga, vanligen på ett mycket grymt sätt.)

Jorå, jag har gett program som Robinson, BarenBig Brother, Idol, Ullared, Ensam bonde söker mamma och allt vad skiten de heter, en chans. Jag har följt vart och ett av dem – eller åtminstone ärligt försökt – under en säsong. Ibland har jag inte pallat mer än ett avsnitt. För det finns så mycket skräp där ute som visas på TV att jag hellre stänger av och läser en bok. Eller skriver bitska blogginlägg.

Igår kväll satt jag med ena ögat fäst på min blogg, det andra på True Talent på TV:n. Det jag omedelbart gillade med  programmet är att man inte är utseendefixerad. Inte heller är talangerna tonåringar eller i yngre 20-årsåldern. Det handlar om att hitta bra röster. Talangerna coachas av Jessica Andersson, Danny Saucedo och Tommy Körberg. Två av dessa tre tycker jag verkar vara ödmjuka artister, medan den tredje har ett lite för stort ego för att jag ska uppskatta personen ifråga. (Det blir lite jobbigt att höra artisten ifråga nämna sig själv minst en gång i kvarten.) Men i alla fall. Talangerna coachas av dessa tre.

Det nya i det här programmet är också att vanliga människor utgör jury. Det finns tre jurygrupper, indelade i ålder. Ingen av grupperna ser framträdandet först utan hör bara rösten. Under framträdandet röstar jurygrupperna och enligt hemsidan gäller följande:

[…] Bara de som lyckas få hela juryn med sig går vidare i tävlingen. […]

Och då vänds också scenen så att jurygrupperna ser sångaren. Men frågan är om ALLA i en jurygrupp måste trycka grönt eller om det är ett visst antal. Jag har nämligen svårt att tro att så många människor har samma musiksmak…

Troligen lär jag inte följa True Talent, för min skepticism finns där fortfarande. Men jag gillar helt klart detta koncept bättre än alla andra talangtävlingar – det är inte utseende- eller åldersfixerat och juryerna består av vanliga musikälskare (får man väl tro, dårå!..). Så… jag kanske ser nåt mer avsnitt. Eller två… 😳

Jag ger True Talent ett högt betyg, fyra tofflor av fem möjliga!

Read Full Post »