Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 20 augusti, 2011

I kväll fick vi förmånen att träffa brittiske kommissarie Banks för första gången på SvT 1, Fästmön och jag. Och även om det var en otäck historia måste jag säga att den kände bra eftersom den tog upp aktuella ämnen, såväl som klassiska.


Stephen Tompkinson spelade kommissarie Banks.

                                                                                                                                                                  I kvällens film, som sägs vara ett pilotavsnitt av en kommande serie om kommissare Banks, blir två poliser kallade till ett hus där det pågår ett bråk. När de väl tar sig in hittar de en blödande kvinna på hallgolvet. Medan den ena polisen stannar hos den skadade, söker den andra polisen igenom huset. Och i källaren hittar han bland annat fyra våldtagna och mördade unga kvinnor – samt mördaren… Men var är den femte försvunna kvinnan? Kommissarie Banks och internutredaren Annie Cabbot kämpar mot klockan.

Kommissarie Banks är en litterär figur i Peter Robinsons böcker. Jag har ännu inte haft förmånen att läsa nån av böckerna, men noterar till min förtjusning att jag lyckades byta till mig en på bokbytardagen!

Jag ger den här TV-filmen ett högt betyg!

I det här långfilmsavsnittet skymtar vi också en gammal 1980-talsdiscotjej, Tracey Ullman. Lite kul för det tog ett tag innan vi kom på så väl namn på henne som nån av hennes låtar.

 

Annonser

Read Full Post »

Idag damp Månpockets månatliga nyhetsbrev ner i min inbox. Och hösten – likväl som vintern, sommaren och våren – är väl en av våra stora lässäsonger? Här kommer några axplock av titlar som jag tycker låter intressanta och som snart finns att köpa i pocket:

Att springa av Maria Sveland
Att springa är berättelsen om tolvåriga Emma och Julia. De befinner sig i en brytningstid; precis på steget in i vuxenvärlden. Julia lever i en traditionell kärnfamilj med mamma, pappa och lillebror. Emma med sin ensamstående mamma, den bohemiska och rödvinspimplande Annika. Julia är tyst och blyg, Emma högljudd och ständigt pladdrande. Ändå blir de bästa vänner.
De sista dagarna på sommarlovet, då staden dignar under en värmebölja, dyker det plötsligt upp en man på stigen i skogen där Emma och Julia har sitt tillhåll. En man med rabarbersvaj som både lockar och skrämmer. Hans uppdykande blir startskottet för en rad händelser som för alltid förändrar dem.

Nattvandraren av Andrew Taylor
John Holdsworth lever ett gott liv i 1780-talets London. Han är lyckligt gift, har en liten son och trivs med sitt arbete som mångsysslare inom bokbranschen. Så en dag förändras allt, utan förvarning drabbas han plötsligt av en serie tragedier.
Intensivt spännande handling, en rad färgstarka karaktärer och gammal brittisk collegemiljö – flerfaldigt prisbelönte Andrew Taylor bjuder på ännu en gastkramande läsupplevelse.

 

 

Egoboost! av Isabella Löwengrip
Blondinbella är en av Sveriges mest lästa bloggar någonsin. Nu tar dess skapare Isabella Löwengrip sitt positiva budskap vidare i en nära och äkta handbok för unga tjejer. Isabella är kompisen som ger goda råd, stöttar, peppar och tröstar. Att ”boosta sitt ego” är livsviktigt, säger Isabella.
Utifrån egna erfarenheter och många exempel tar Isabella upp teman som vänskap, kärlek, svartsjuka och komplex. För första gången beskriver hon hur hon skapade sitt blogg-alter ego för att ta revansch på dem som mobbade henne på högstadiet.

 

Mysteriet på Père-Lachaise av Claude Izner
I Verlaines och Zolas, Renoirs och Toulouse-Lautrecs Paris i slutet på 1800-talet möter vi cancan-danserskor vid Moulin Rouge, forskare och sierskor i färgsprakande miljöer och där hamnar återigen bokhandlaren Victor Legris mitt i ett mordmysterium.
Claude Izner har återigen lyckats skapa en intressant intrig i en färgsprakade miljö i sekelskiftets Paris. Den artistiska, kulturella bakgrunden av dåtidens Paris ger en stort mervärde och skapar en romantisk atmosfär till mysteriet.

 

Babylon av Camilla Ceder
Detta är en uppföljare till Fruset ögonblick.
Samma dag som kriminalkommissarie Christian Tell och hans flickvän Seja Lundberg ska åka på sin korta men av Seja hett efterlängtade skärgårdssemester hittas ett par brutalt mördat på en av Göteborgs finare adresser. Hon visar sig vara professor i arkeologi vid universitetet, han är hennes student.
Mordet ter sig först obegripligt, kan det verkligen vara ett svartsjukedrama? Men så börjar uppgifter komma in som pekar mot olaglig handel med antika föremål.

 

Djurvänner av Anton Marklund
Den autistiske sjuttonåringen Johannes bor utanför ett litet samhälle i norra Västerbottens inland. Föräldrarna älskar sin son men sörjer förtvivlat att han inte är som andra. De ser det goda i honom medan omvärlden bara ser hans fel. Och fel blir det – Johannes missförstår ideligen andra trots att han är mån om att vara till lags.
Alla dessa tuffa år som är Johannes liv och öde prövar dem hårt: uppväxten, svårigheterna i skolan, utanförskapet, sattyg som den intet ont anande Johannes luras till. Till slut puttas Johannes alldeles för långt över gränsen av sina jämnåriga.
Detta är en debutroman.

 

Read Full Post »

Regnet bara fortsätter. Ska man ge sig ut gäller det att ha klarat av minst simborgarmärket. Mamma ringde förut och där har regnet nu upphört, men de har haft ett likadant regndygn som vi har nu.

Vi har inte fått så mycket gjort här idag, men Fästmön har fått till en ostpaj som doftar ljuvligt där den står på lite svalning i köket.


Annas ostpaj!

                                                                                                                                                                 Själv har jag tappat upp 25 flaskor Merlotvin – inte illa att det blev så många flaskor när jag ändå hade tappat upp en karaff på en liter igår…


Många flaskor blev det i stället…

                                                                                                                                                                    Annars är jag besviken. Jag är fruktansvärt besviken på Upsala Nya Tidning som uppenbarligen censurer mina kommentarer. Två gånger skrev jag några rader invid artikeln om Gunilla Lindberg, rader som även inkluderade en länk till mitt förra inlägg. Och två gånger har man tagit bort mina kommentarer. Utan att ge nåt skäl till varför, utan att förklara varför jag censureras. Jag förtalar ingen i inlägget, jag har inte publicerat nån bild som jag inte har tagit själv, jag har inte gjort reklam för nåt företag. Jag länkade till ett inlägg på min egen, privata blogg. Det var allt. Sen använde jag inte mitt namn utan en signatur. Kan nån förklara var och hur jag har brutit mot tidningens kommentarsregler??? För när man kontaktar tidningen får man aldrig några svar.

Vi funderar på om vi ska simma över till Tokerian och införskaffa lördagsgodis till tröst. För godis måste man väl ha om det är lördag, eller?

Read Full Post »

Det har regnat hela kvällen igår och hela natten. När vi vaknade idag framåt förmiddagen var tennisbanan på baksidan mer som en pool. Och det regnade fortfarande. En dag som gjord för den utflykt Fästmön önskade sig på sin sista lediga vuxenhelg – NOT!

Och inte blev dagen bättre när jag med bestörtning grävde fram lokalblaskans kulturbilaga och ser på dess första sida att min extramamma, Gunilla Lindberg, har gått bort.

Uppdaterat: Jag har försökt två gånger att lämna en kommentar hos lokalblaskan, men det verkar som om man censurerar det jag skriver – i princip en länk till det här inlägget.  Tack för det!


”Rosa rorans bonitatem, stella stillans claritatem […]*”

                                                                                                                                                            Jag träffade Gunilla Lindberg första gången vid mitten av 1980-talet på det ställe/företag som sen jag gav 23 år av mitt yrkesliv. Gunilla arbetade som frilansande skribent – och jag var den kanslist, som det hette på den tiden, som skrev ut hennes artiklar till personaltidningarn via en diktafon. (Ja, det var på stenåldern, men googla om du inte förstår terminologin.)

Gunilla Lindberg var hela sitt liv en fri fågel. Men hon tog mig under sina vingar under många år, tillsammans med min första chef Curt Jansson. De båda blev mina extraföräldrar när mina riktiga föräldrar bodde 30 mil härifrån. För även om man är 20nånting behöver man sina föräldrar ibland. Curt tvingade till exempel ut mig att köpa en mössa en vinter när genomsnittstemperaturen var -30 grader dygnet runt. Men det minne som sitter djupast och som betydde mest var den gången jag akut hamnade på sjukhus och mina föräldrar hade sjuhundrafyrtioelva ursäkter för att inte komma till sitt enda barn. Då kom Curt och Gunilla och satt stilla och väntade på mig tills jag orkade möta dem. Personalen sa:

Dina föräldrar sitter i dagrummet och väntar på dig. Orkar du?

Min förvåning – och den kärlek jag kände till dessa två som inte hade behövt göra detta alls – var enorm. Där satt de och vi pratade och allt kändes nästan ”som vanligt”. Men när jag gick och la mig den kvällen gömde jag detta i mitt hjärta för alltid. För mina egna föräldrar kom inte och från jobbet kom bara samtal med rena jobbfrågor, framför allt från en av dem som i dagens lokalblaska uttrycker sin stora sorg och saknad över Gunilla. Det är med stor ledsenhet jag nämner detta, för just denna person har jag känt lika länge som Gunilla Lindberg, men inte ett ord, inte ett pip har jag fått höra sen den dagen i mitten av januari 2009 mitt gamla liv föll samman. Ja, jag har lärt mig den hårda vägen vilka som är vänner och vilka som har falska leenden och tomma baksidor. Som pappfigurer.

Gunilla och jag höll kontakten genom åren trots att våra yrkesvägar tog en del andra svängar. Jag började jobba på ett av ”företagets” ”dotterbolag” och vi sågs inte lika ofta. Men vi skapade oss en egen lite tradition! Och det var att träffas nån av juldagarna i Sankta Birgittas kloster i Stöllestan. Stöllestan ligger nån mil från Metropolen Byhålan dit jag åkte varje jul för att tillbringa helgen med mina föräldrar. Gunilla var under några år ”singel” och valde att gå i kloster under denna familjehögtid. Detta eftersom hon inte längre hade nån familj sedan maken gått bort på 1980-talet och sonen så tragiskt omkom många år före det. Sonen, som var född samma år som jag. Hon pratade inte aldrig om sin sorg. Det var mycket som var hyssj hyssj. Men en dag berättade hon. Och jag förstod att hon behövde låna mig som barn då och då. Det fick hon gärna.

I klostret var det väldigt tyst, men Gunilla och jag var inte så tysta. Hon ordnade kaffe och whisky och så satt vi och smuttade på drycken och smaskade på småkakorna min mamma hade skickat med mig. Sen träffade Gunilla Bengt och han var med till klostret en jul. Efter det blev det inga fler jular i klostret – Gunilla hade fått en familj igen och jag var så glad för hennes skull.

Sista gången jag och Gunilla träffades en längre stund var när min extrapappa Curt gick bort, strax före min egen pappa. I samband med begravningen fick jag då en pusselbit som jag hade saknat. En pusselbit till alla dessa komplicerade relationer vi har i livet – privat som på arbetsplatsen. En pusselbit om svek och kärlek och väl dolda hemligheter.

De senaste åren hade Gunilla och jag ingen kontakt alls. I början av sommaren fick jag genom en före detta kollega veta att hon var svårt sjuk, men inte ville bli kontaktad eller att sjukdomen ens skulle uppmärksammas. Några dar senare hade hon själv skrivit en krönika om sin cancer i lokalblaskan.

Det var så ledsamt att börja den här dan med att läsa att Gunilla Lindberg har gått bort. Jag tror att det är därför Gud och alla änglarna vägrar att sluta gråta de stora regntårar de har gråtit sen igår kväll.

                                                                                                                                                                       *Ur ett vesper ur Birgittaofficiet. Texten betyder: ”Ros, duggande godhet, stjärna droppande klarhet…”

Read Full Post »