Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘ego’

Ett ego-inlägg.


 

Två paket

Två paket till!

Nä, bara snäll är jag själv verkligen inte. Men väldigt glad över att vänner och bonusdotter hör av sig och grattar. Och när Fästmön blivit hemförd till New Village presenterade hon två (2) paket till! (Hon måtte ha ruinerat sig…) Ett avlångt, lite mjukt och ett platt, avlångt och… lite böjligt… Ingetdera av paketen skramlade eller rasslade…

Banderas och biljetter till Cabaret.

Fina presenter!!!

Så jag tog mod till mig och öppnade.  I det mjuka låg ett par sexiga trosor två jättefina BANDERAS, en blå (min älsklingsfärg) och en röd (för att piffa upp min brist på färg i klädseln). Och…
TA-DAM:

Biljetter till underbara Sarah Dawn Finer den 17 maj på Uppsala Stadsteater!!!! Ja eh… Cabaret, alltså…

Tusen, tusen tack, älsklingen! Nu har vi nåt att se fram emot. Och den 17 maj ska jag ge mig tusan på att kunna sitta två timmar och 40 minuter.

Och i kväll ska jag sitta på restaurang. Ryggen känns av, magen känns av, men det är långt ifrån som det var igår. Jag lever. Jag fyller år. Jag är… glad. Och tacksam! (Glömde jag kåt..?)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett höjande och sänkande inlägg.


 

Torsdag och som vanligt presenterar Tofflan den gångna, Tofflianska veckans toppar och dalar. Och det är faktiskt inte svårare än så här:

Ägg


Skägg

  • Snurrig doktor som skriver fel på intyg (Rätt hade varit bättre…)
  • Min rygg (Som hindrar mig från att jobba de futtiga veckor jag har kvar…)
  • System i olag och gapande grannar (Lika irriterande båda två!)
  • Jordkockor och homofober (Mitt i skiten, liksom…)
  • Folk som talar om för mig hur jag ska vara (Jag är vuxen.)
  • Folk som kommenterar mina blogginlägg på Twitter (På Twitter puffar jag bara för mina blogginlägg. Alla som läser min blogg finns inte på Twitter, men det är justast om alla kan läsa eventuella kommenterar. Det är inte mycket svårare att kommentera på bloggen än på Twitter. Första gången måste man fylla i några rader om sig själv så att administrationsskorpionen vet att det inte är spam. Därefter är det hur lätt som helst.)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

När jag vaknar tidigt på morgonen brukar jag ligga och lyssna på bruset från trafiken på E4:an. Tro det eller ej, men jag tycker att det är ett rogivande ljud. Lite liknande det jag vill höra från TV:n när jag ska somna om natten. Trafikbruset är liv för mig, ett ljud jag tycker om.

En väg utan ljud är inget liv.


Däremot uppskattar jag mindre
när man släpper ut sina småttingar på gården en semestermorgon klockan 7.05. Eller när en omkringboendes förälder (?) först klipper gräset, sen kör med entonig trimmer nån timme senare. Har folk ingen känsla för ljud och oljud?

I morse låg jag vaken en timme i sängen och kände hur min kropp deltog i en kamp som personen Jag inte kände mig delaktig i. Jag var liksom bredvid kampen, jag låg och betraktade den. Hur kampen slutade? Ja, än lever Emil i Lönneberga Tofflan. Tyvärr, enligt många. Men tänk så fattiga deras liv skulle vara om de inte hade mig att reta upp sig på?! Snacka om o-liv! Att inte få reta sig på detta ego som är jag. Eh, ja just det, för ego betyder ju jag. Latin, vet du, har jag läst i två år. Hur många år har du studerat det språket?

I morse läste jag en bra debattartikel i lokalblaskan, signerad Christoffer Aav, Fria Moderata Studentförbundet. Det är inte alltför ofta jag tycker att nån moderat skriver nåt bra, men så var fallet den här gången. Debattartikeln handlar om Priderörelsen och hur viktigt det är att den håller ihop. Christoffer Aav beskriver vad Pride har varit för honom:

[…] Pride har alltid varit ett oerhört öppet forum. Alla har varit välkomna, alla har varit glada och arga tillsammans och diskussionen har ofta präglats av högt i tak. […] Begreppet Pride, för mig och säkert en generation unga bögar och flator med mig, är liktydigt med en blandning av öppenhet och skoj, politik och fest. Och även just stolthet – stolthet över att vara den man är, att kämpa för rätten att vara den man är och över att vi håller ihop. Även om vi kan vara aldrig så oense om sakpolitiska frågor. […]

Jag nickar instämmande när jag läser Christoffer Aavs rader, för det är som om han har tagit mina tankar kring Pride och vad Pride är för mig och satt ord på dem i den här debattartikeln.

Christoffer Aav fortsätter med att tala om att han skäms. Han skäms när en grupp

[…] hånade och trakasserade enskilda företrädare för försvaret på Stockholm Pride 2011. […] och jag oroas över utvecklingen. […] när Anarchopride, på sin hemsida, anklagar Stockholm Pride för att ha glömt kravallerna vid Stonewall i New York. […] 

Däremot är Christoffer Aav stolt över

[…] dem i polisen och i försvaret, som lägger ner stor energi för att göra dessa myndigheter öppnare och till bättre arbetsgivare. […] att  israeliska bögar och flator vågar,och orkar, försöka göra Israel till ett bättre och öppnare land […] att fortsätta det arbete som så många har kämpat för så länge, att vara en fortsättning på en lång rad äldre syskon bakom mig, från Berlin på 20-talet, Stonewall-upproret, bögskräcken och hiv-paniken, ockupationen av socialdepartementet. […]

Tänk, så denne skribent klär mina tankar i ord! Det är precis så här jag känner. Och det är precis därför jag deltar i Pride, likaväl som jag deltog i dess föregångare, Homosexuella Frigörelseveckan. Jag har deltagit så många år jag har kunnat, med undantag för två år när jag hade privata tråkigheter. För jag känner precis som Christoffer Aav rundar av sin artikel:

[…] Jag fortsätter på mitt blygsamma vis. Jag älskar friheten och kommer fortsätta kämpa för den. […]

Nej kamrater, vi ska inte söndra Priderörelsen, vi ska hålla ihop. Tillsammans är vi starka.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ja klart så tillvida att jag inte fick jobbet jag var på intervju på för två veckor sen. Tyvärr missade jag mobilsamtalet eftersom jag måste ha mobilen på ljudlöst på ”jobbet”, så jag hörde inte trots vibra. Jag försökte förstås ringa upp, två gånger, till och med. Men sen såg jag ett mejl. Det var förstås inget trevligt besked att få en fredag – lika kul som ett cancerbesked…


Ingen bra start på helgen…

                                                                                                                                                Webbinariet idag på lunchen behandlade sociala medier och det var intressant. Tiden gick välidgt fort, så en och en halv timma kändes som ingenting.

Carl och jag gick igenom en del frågor jag hade både på förmiddagen och eftermiddagen. Jag har skrivit ner några lathundar så jag har nåt att tjuvkika på om det behövs – det är ju bara två veckor kvar tills Carl ska sluta… Ansökningstiden för Tjänsten, däremot, går inte ut förrän den 21 oktober. Hur de nu har tänkt sig…

Det blev en lite trist dag idag, för även om beskedet var väntat och jobbet inte det jag helst ville ha, är ju ett nej alltid ett nej. Egot fick sig en spark i röven igen.

Nu har Fästmön kommit och vi har suttit ner en stund och pratat över en fredagsöl och uppdaterat varandra om vad som hänt inom familjen. Jag ska duka fram lite räkor och vitt vin och andra tillbehör.

Read Full Post »

Inspirerad av blogginlägg signerade Rickard Engfors och Max Colliander måste även jag få kluddra ner några rader om det senaste i raden talangprogram på TV – True Talent.

Alltså jag har en inbyggd skepticism mot såna här program där man tar in ett antal ”vanliga” människor, ställer dem framför TV-kameran och gör dem till idoler. För ett tag. Sen kommer ingen ihåg dem och många går det riktigt dåligt för i livet.

Det kan handla om helt galna dokusåpor där största bedrifterna går ut på att nåt av följande, ibland i kombination:

  1. att vara så konstig som möjligt
  2. att supa så mycket som möjligt
  3. att kn***a så mycket som möjligt

eller talangprogram som visar

  1. folk som absolut inte har nån självinsikt om sina tillkortakommanden
  2. en jury bestående så kallade proffs som gör allt för att förnedra den som inte är tillräckligt snygg. Ibland händer det att man också slår ner på talangen ifråga, vanligen på ett mycket grymt sätt.)

Jorå, jag har gett program som Robinson, BarenBig Brother, Idol, Ullared, Ensam bonde söker mamma och allt vad skiten de heter, en chans. Jag har följt vart och ett av dem – eller åtminstone ärligt försökt – under en säsong. Ibland har jag inte pallat mer än ett avsnitt. För det finns så mycket skräp där ute som visas på TV att jag hellre stänger av och läser en bok. Eller skriver bitska blogginlägg.

Igår kväll satt jag med ena ögat fäst på min blogg, det andra på True Talent på TV:n. Det jag omedelbart gillade med  programmet är att man inte är utseendefixerad. Inte heller är talangerna tonåringar eller i yngre 20-årsåldern. Det handlar om att hitta bra röster. Talangerna coachas av Jessica Andersson, Danny Saucedo och Tommy Körberg. Två av dessa tre tycker jag verkar vara ödmjuka artister, medan den tredje har ett lite för stort ego för att jag ska uppskatta personen ifråga. (Det blir lite jobbigt att höra artisten ifråga nämna sig själv minst en gång i kvarten.) Men i alla fall. Talangerna coachas av dessa tre.

Det nya i det här programmet är också att vanliga människor utgör jury. Det finns tre jurygrupper, indelade i ålder. Ingen av grupperna ser framträdandet först utan hör bara rösten. Under framträdandet röstar jurygrupperna och enligt hemsidan gäller följande:

[…] Bara de som lyckas få hela juryn med sig går vidare i tävlingen. […]

Och då vänds också scenen så att jurygrupperna ser sångaren. Men frågan är om ALLA i en jurygrupp måste trycka grönt eller om det är ett visst antal. Jag har nämligen svårt att tro att så många människor har samma musiksmak…

Troligen lär jag inte följa True Talent, för min skepticism finns där fortfarande. Men jag gillar helt klart detta koncept bättre än alla andra talangtävlingar – det är inte utseende- eller åldersfixerat och juryerna består av vanliga musikälskare (får man väl tro, dårå!..). Så… jag kanske ser nåt mer avsnitt. Eller två… 😳

Jag ger True Talent ett högt betyg, fyra tofflor av fem möjliga!

Read Full Post »

Trött, bara trött… Det är väl ingen som är trött på att läsa om mina krämpor..? För jag är det. Trött på krämpor, trött på att skriva om hur trött jag är, trött på att vara trött.

Efter hämtning på jobb, skola och handling tog orken bara slut. Jag la mig och det tog inte lång stund innan jag snarkade högljutt. Stackars Anna fick stå och steka pannkakor i typ två timmar medan jag låg. Först sov jag, sen låg jag och läste. Fick stiga upp till dukat bord och åt tre pannkakor med blåbär och spraygrädde och mjölk i glaset. Mår lite lätt illa nu, men det var maten värd! Så gott!


Blåbär… Det var så gott!

                                                                                                                                                  Vi har suttit och planerat maten för helgen. Inte så lätt när köpkraften är låg och barnen förväntar sig nåt smarrigt både till middag och till senare, typ chips. Vi får trolla med knäna och kolla extrapriser så går det nog. Och jag äter ju inte på söndag eftersom jag ska dricka afternoon tea på Lady Hamilton i Gamla Stan med en god bloggvän!

Innan jag åkte och hämtade Anna tidigare i eftermiddags funderade jag lite över framtiden och insåg att jag måste ta tag i en del praktiska ärenden nästa vecka. Jag bara måste. Jag får strunta i att det är förnedrande att stå med mössan i handen och be om hjälp. Jag får helt enkelt bara göra det – och sen får jag gå hem och svära och skrika och grina när ingen ser och hör.

Kidsen ska väl strax bänka sig framför dumburken och kolla på broiler-TV, det vill säga Idol. Det är ett program jag inte alls begriper mig på. Jag har tittat lite grann, men jag förstår det inte. Först en massa uttagningar där folk förnedrar sig inför en jury som leker Allsmäktig så det blir pinsamt. Samtidigt har vissa som söker till tävlingen ingen som helst självinsikt kring förmåga och talang. De som sen så småningom blir antagna och får tävla och vara med i TV varje vecka sätts i nån sorts skola där de visserligen får sånglektioner, men också ska tränas i att bli stjärna – med allt vad det innebär. Under några veckor i solen stiger vissas egon till oanade höjder. Och sen vinner nån och så, för det mesta, går det inte så bra för vinnaren som förutspåddes en lysande karriär som artist. Det är bara sorgligt, när det gäller en del. Jag står inte ut med att se på detta, ser inget nöje i det. Men barnen gillar det. Barnen…

Read Full Post »