Mitt liv som homo är slut – i alla fall på TV…

Kvällen har sniglat sig fram. Fästmön och jag kunde sitta nån timma på balleb* i kvällssolen. Det var intressant att diskutera det en kär vän kallar för WT**. Man slås onekligen av gräsliga stilar, smaklös klädsel och dessa eviga foppatofflor. I ett visst område tycks den rosa varianten på de senare vara högsta mode. Tur att jag är så piffig själv när jag hasar omkring här i Himlen i mina bajsbruna sandaler som jag en gång i tiden svischade fram genom stadens Sandlådas korridor. Snorhalt var det, för lokalvårdarnas scheman var så pressade att golven ibland bara fick en mugg rengöringsmedel och ett par muggar vatten på sig. Sen ansågs de skurade. Och snorhala, dårå. Vansinne! Men billigt för Sandlådan – som naturligtvis på samma gång fick kunder till Sjuktugan i Backen. Säga vad man vill om min förra arbetsgivare, men innovativ var man, på gränsen till det vi vanliga döda skulle kalla dumsnål. Men i alla fall…

Nu pratade vi om kläder och stilar och jag måste ju säga att jag estimerar Annas nya klädmärke. Det gav mig också en påminnelse om vad jag ska sätta upp på fredagens handlingslappp…

Starkt varumärke!

                                                                                                                                                                       Kaffe och kanelbulle intogs i köket innan vi bänkade oss i TV-soffan. I kväll gick den fjärde och sista delen av den norska dokumentären Mitt liv som homo på SvT2. En halvtimma långt när jag önskade lite tystnad och lugn och ro. Men det är svårt att få till i Himlen eftersom de två yngsta älskar att reta varandra. Till slut blev jag skitirriterad och röt till var på den allra yngsta rusar ut ur rummet och klipper till mig på fötterna på vägen ut. Sånt beteende är inte OK. Man slåss aldrig. Men det här med kommunikation är svårt… Och ibland är jag glad att jag inte är förälder. Fast bara ibland. När ungarna retas och slåss. När de är goa och snälla och mysiga är det OK att vara bonus. Ja, ja, det är väl tur att jag inte har egna barn, för de skulle väl vara helt kuvade…

I morgon bitti ska jag in till stan och träffa min coach. Efter det blir det en tidig lunch med en god vän som jag tyvärr träffar alltför sällan. Så sorgligt eftersom vi aldrig i vår vildaste fantasti kunde tro det… Men DET är en helt annan historia och den har jag försökt lägga bakom mig. Så gott det nu går. Jag är fortfarande mitt uppe i dess konsekvenser.

                                                                                                                                                            *ballen = balkongen
**WT = White Trash

Read Full Post »

När män får välja böcker. Och Tofflan…

Enligt en artikel i Dagens Nyheter handlar de böcker som män väljer att läsa om krig eller brott, ibland kanske framgångsrika andra män. Men nästan en fjärdedel av alla män läser aldrig böcker. Trots det, menar artikelförfattaren, nischar förlagen böcker för män.

Svenskarna tycks fascineras av brott, våld och krig. De senaste åren har det kommit många fackböcker om framför allt andra världskrigen men också om maffian. I höst kommer det en bok om attacken den 11 september i USA.

Många förlag diskuterar vad män vill läsa, men få håller med om att de nischar sin utgivning. Och det vore ju lite osmart med tanke på att fler kvinnor än män läser.

Här är några av mina lästa böcker.

                                                                                                                                                             Om jag går till mig själv är jag nog mer en manlig läsare, enligt artikelskribenten. Jag väljer helst deckare, för jag tycker om att försöka lösa gåtorna innan boken tar slut. Krigsböcker går för det mesta bort, liksom böcker om maffian. De senaste åren har jag försökt att variera min läsning mer. Nu väljer jag ofta (själv)biografier eller aktuella svenska romaner – när jag har råd. Ibland får jag böcker av snälla bloggläsare och jag önskar mig alltid böcker i födelsedagspresent och till jul.

Egentligen spelar det inte så stor roll vad man läser, kanske, men för mig är läsning berikande. Jag tycker att den som aldrig läser en bok går miste om mycket. Man lär sig en hel del genom läsning och man utvecklar sitt språk – och sitt eget skrivande, om man har ett sånt intresse.

Vad läser du helst för böcker?

Read Full Post »

Och så var det det här med färdtjänst som var på tapeten igen…

Färdtjänsten är en tjänst som ofta får kritik. Rätt eller fel, men många användare har synpunkter på den. Och nog tycker jag att de bolag som får avtal att köra färdtjänst kanske bord träna sig i service, ibland. Min mamma, till exempel, får numera jaga taxibilen när den kommer. För den kommer inte till mammas ända av huset utan till den andra. Och när mamma väl har rollat bort till änden dit taxin kom, har den hunnit åka. Detta trots att hon varje gång exakt anger var hon står. Ska det vara så svårt, liksom?

Senast idag läste jag på Dagens Nyheters hemsida om en 88-årig kvinna som missade sin sons begravning. Skälet var att hennes stora rullstol inte gick in i färdtjänstbilen – för den kom inte ens in i hissen först eftersom lämpligt hjälpmedel för trappor inte var beställt eller fanns på plats. Se Ingemars kommentar nedan! En vecka före begravningen beställde familjen färdtjänst och berättade då om den stora rullstolen så att färdtjänsten kunde skicka lämplig bil. Men icke! Nu låg emellertid begravningskapellet endast 400 meter från kvinnans hem och man undrar om det inte var möjligt för nån/några att rulla kvinnan dit bort i rullstolen hade man fått ner rullstolen för trapporna så kunde kanske nån/några hade kunnat rulla kvinnan till kapellet. Men det kanske det inte hade varit möjligt. Rullstolar av modell större kan vara fruktansvärt tunga.

En sån här rullstol av äldre modell hade kanske inte heller fått plats i färdtjänstbilen. Bilden är lånad från den här bloggen.)

                                                                                                                                                                Här i Uppsala har det varit en hel del diskussioner och artiklar i lokalblaskan om färdtjänsten. Det har nämligen visat sig att allt färre använder sig av färdtjänsten. Skälet är enkelt: det är helt enkelt för dyrt för dem som behöver resa! Varje resa kostar här högst 150 kronor. Men betänk då att du kanske ska ta dig tillbaka också… Ingen resa kostar mindre än 40 kronor. Och ska du åka mellan Nyby, där jag bor, och Gränby, två kilometer bort där det bland annat finns ett stort köpcentrum, kostar det ungefär 100 kronor. Visst kan resenärerna tänka sig att samåka, men på den korta sträckan mellan Nyby och Gränby centrum verkar det mest opraktiskt. Om nu inte grannen har färdtjänst och ska till samma ställe, förstås.

Centerpartisten Stefan Hanna gick ut i lokalblaskan igår och utlovade sänkta färdtjänsttaxor. Fast han talade ju inte om hur, när och var. Men det han lovade var att det pågår en översyn av färdtjänsten just nu för att se om färdtjänstens avgifter kan bli mer lika avgifterna för kollektivtrafiken. En ny färdtjänsttaxa infördes 2009. Syftet var att öka samåkningen. Men det är bara 0,6 procent av resenärerna som vill samåka.

Kostnaderna för färdtjänsten i Uppsala kommun var förra året 62 miljoner. Intäkterna var nästan 70 miljoner. Detta innebar en vinst på åtta miljoner för Uppsala kommun. Är det tanken, det, att en kommun ska gå med ”vinst” på bekostnad av utsatta människor???

Read Full Post »

En ny dag

En ny dag idag. Jag trodde inte jag skulle sluta vara arg och ledsen efter gårdagen, men det känns faktiskt lättare idag.

Före klockan åtta betalade jag in de 147 kronorna som SKTF:s a-kassa anser att jag är skyldig dem. Inte bara de 18 (!) kronorna jag fick påminnelse om igår. Man undrar om de har otroligt lite att göra där, för övrigt, eftersom de sitter och letar upp skulder på 18 kronor på folk. Men sen ägnar de sig ju även åt att sitta och klura ut hotfulla formuleringar i skrift samt att träna sig i att vara oförskämd. Jag minns en av de första gångerna jag ringde dit. Då fick jag faktiskt prata med en kvinna som var trevlig. Men det var nog både första och sista gången. Sen en tid tillbaka snäser jag också och är oförskämd. Som man blir bemött bemöter man andra, liksom. Att vara trevlig, artig och ödmjuk är inget vinnande recept gentemot SKTF:s a-kassa. Då blir man bara ännu mer nertryckt – om man nu kan bli det i den utsatta situation som man befinner sig i som arbetssökande…

En ny dag på ett nytt läsår är det för vår skolpojke idag. Han var så fin i morse när mamma hade klätt honom i nya jeans och ny pikétröja, sin födelsedagskeps, sprajtans, vita gympadojor och den rödblåa ryggsäcken på ryggen. Lite spännande blir det, med nytt schema och kanske nya ämnen och vem vet, en och annan ny klasskompis, kanske.

Kontorskickan till vänster, skolpojken till höger ser lite morgontrötta ut.

                                                                                                                                                            Min morgon har fortsatt med jobbansökningar som har skickats iväg. Ett spännande jobb med tillträde vid årsskiftet var särskilt intressant. Vidare ska jag eventuellt under dagen börja inläsningen av det material jag fick med mig i en mapp inför min egen start den 1 september.

En del praktiskt arbete hemma har jag tänkt mig under dagen också. Jag behöver städa och tänkte starta med våtutrymmena idag för att ta dammning och dammsugning i morgon och på fredag.

I morgon bitti har jag ett möte, det sista, med min coach. Därefter blir det en tidig lunch med F som jag inte har sett på över ett halvår.

Fredagen har jag tänkt fortsätta städa om jag inte hinner klart i morgon eftermiddag. Och så blir det en shoppingtur till ICA Kvantum – för där finns ju chilibågar. Tokerian dissas alltså! Från och med nu blir det bara det nödvändigaste jag handlar på Willys. Kan de inte ha chilibågar i sitt sortiment, så… Sorry, men bye, bye! Jag kanske handlar nån mjölk ibland.

Read Full Post »